Rolf Hansson - om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Vi ska ha en klangemenskap. Tillhöra en klan med en litterär, västerländsk/…/klangbotten.

Och oavsett hur det blir med en litteraturkanon för svenska skolor - det har varit bra med diskussionen om den.

Men nu har jag en gång idén om glädjen i ett gemensamt kulturarv/…/livet blir roligare för sonen (och mig) om han har ett hum om vad uttryck som “änkans sista skärv” syftar på. Lite bibelkunskap har ingen dött av.

Varifrån kommer citaten ovan? Är det någon ärkekonservativ, smygrasistisk stofil som uttalat sej i något nätforum för sd-sympatisörer? Eller kommer de från ett inlägg på Falkblick, I mitt Sverige eller någon annan öppet nationalistisk, invandringskritisk blogg? Nej det är - hör och häpna! - den (i allmänhet) vänsterinriktade, feministiska skribenten Nina Lekander som utan att vara ironisk skriver dessa rader i en artikel på Expressens kultursida. Hennes text handlar om hur man ska ge barn och ungdomar en litterär och kulturell bildning, och om hur hon själv försökt ge sin son detta.

Det Lekander säger om vårt litteratur- och kulturarv är egentligen självklarheter. Men nu lever vi ju i ett Sverige där skolan sedan decennier präglas av socialdemokratiskt kultur- och bildningsförakt. Vi råkar dessutom leva i ett Sverige där mångkulturidealet upphöjts till statsreligion, och där alla försök att slå vakt om det svenska kulturarvet därmed kan tolkas som uttryck för “etnocentrism” eller “kulturrasism”. I detta klimat kan Nina Lekanders egentligen helt okontroversiella åsikter bli kultur- och utbildningspolitiskt sprängstoff.

Det handlar egentligen om två alldeles självklara faktum som i vilket annat land som helst hade varit fullkomligt okontroversiella att framföra:

1. Barn och ungdomar bör i skolan få grundläggande kunskaper om vårt litteratur- och kulturarv. Genom dessa kunskaper skapas en fördjupad förståelse av vårt samhälle, vår kultur och vår historia. Dessutom skapas gemensamma kulturella och värdemässiga referensramar.

2. Sverige har sedan åtskilliga sekler tillhört den kristna, västeuropeiska kultursfären. Det är från kulturnationer som Tyskland, Frankrike, England och Italien vi fått våra huvudsakliga kulturella influenser. Därför bör man i skolans litteratur- och kulturhistoriska undervisning fokusera på det västerländska kulturarvet. Sett ur detta perspektiv är Bibeln, Dante, Shakespeare och Strindberg viktigare än Koranen eller Omar Khayyam.

Ovanstående två påståenden borde som sagt betraktas som självklara och okontroversiella. Men i svensk samhällsdebatt gör politisk korrekthet, en lång tradition av nedvärdering av humanistisk bildning, samt en patologisk skräck för att framstå som konservativ i skolfrågor att dessa påståenden blir kontroversiella och provocerande.

Men när till och med en politiskt korrekt, vänsterinriktad, feministisk debattör som Nina Lekander i en av landets största tidningar vågar erkänna att hon vill skola in sin son i en klassisk europeisk kultur- och bildningstradition… ja, då är kanske ett paradigmskifte på gång. Kanske kan vi äntligen börja slå vakt om vårt kulturarv, utan att riskera att stämplas som stockkonservativa, reaktionära, etnocentriska kulturrasister.

Tänk er följande scenario: 22-årige Andreas är på chartersemester i thailändska Pattaya, en ort känd för sexklubbar och prostitution. En kväll drar han ut på en barrunda och super sej rejält dyngfull. En inkastare lockar in honom på en av sexklubbarna, och kvällen slutar med att han har oskyddat sex med en prostituerad. Efteråt är Andreas livrädd och ångrar sej bittert. Kanske har han åkt på någon elakartad, svårbehandlad könssjukdom, kanske har han till och med blivit HIV-smittad. När han kommit hem får Andreas kontakt med en svensk kvällstidningsjournalist som bestämmer sej för att göra en snyfthistoria om Andreas hemska upplevelse. Artikeln skildrar hur en stackars oskyldig svensk turist luras att hälla i sej väldiga mängder sprit och sedan förleds att köpa sex. Charterbolaget och barägarna i Pattaya framställs som bovarna i dramat. Vad är det för onda, cyniska människor som lockar oskyldiga svenska ungdomar till ett sådant syndens näste som Pattaya? Känner de inget ansvar? Gör de vad som helst för att tjäna snabba pengar?

Slutet av detta tänkta scenario är förstås fullständigt osannolikt. Det går inte att framställa en aspackad horkund som ett offer. Ingen kvällstidningsreporter skulle ta i historien med tång, och ytterst få läsare skulle tycka synd om Andreas. Han får helt enkelt skylla sej själv och ta konsekvenserna av sitt ansvarslösa handlande.

Ann Heberleins uppmärksammade bok Det var inte mitt fel startade en debatt kring återupprättandet av det personliga ansvaret i svenskt samhällsliv. Många människor är trötta på den slappa, kravlösa mentalitet som innebär att praktiskt taget alla felsteg kan skyllas på sociala problem eller på övergripande, strukturella fel i samhället. Brottslingen som har rånat och misshandlat oskyldiga människor skyller på sin taskiga uppväxt i betongförorten och på den strukturella rasism som gör att han som andra generationens invandrare inte får något jobb. Undersköterskan som har slagit och förnedrat patienter på äldreboendet skyller på att hon varit stressad och att det saknats tydliga etiska regler på arbetsplatsen. Direktören som på ett ohederligt sätt tillskansat sej bonusar i mångmiljonklassen skyller på det system som möjliggjort detta. Alla är offer, ingen bär något ansvar. Ja, alltså ingen förutom det abstrakta ”samhället” eller ”systemet”, som ju aldrig kan ställas till svars.

Kvällstidningarnas nyhetsredaktioner verkar dock vara omedvetna om denna opinionsströmning. Deras journalistik handlar fortfarande i hög grad om snyftreportage där människor framställs som offer utan eget ansvar eller förmåga att kunna förutse konsekvenser av sina handlingar. Och vilka kan vara mera tacksamma att placera i offerrollen än unga, söta, till synes oskyldiga tjejer?

Det är just det Expressen/Kvällsposten gör när de ytterligare en gång publicerar ett skandalreportage om hur svenska ungdomar på chartersemester deltar på sprit- och sexfester. Storyn är i korta drag så här:

I semesterorten Ayia Napa på Cypern finns ett par barer/nattklubbar som drivs av svenskar under namnet ”Grabbarna Grus”. Grabbarna Grus anordnar fester som vänder sej till unga svenska charterturister. På festerna dricker deltagarna sej våldsamt berusade, varpå de uppmanas delta i lekar som går ut på att man ska klä av sej. Inte oväntat urartar dessa fester ofta i något som närmast liknar offentliga gruppsexorgier där mer eller mindre nakna människor grovhånglar till allmänt beskådande. Under festerna filmar Grabbarna Grus personal med videokamera. Videoupptagningarna klipps ihop till filmer som säljs på barerna som ett slags souvenirer. Enligt en tjej som uttalar sej i artikeln är dessa filmer närmast att likna vid hemmagjorda porrfilmer, och en del av de tjejer som syns i filmerna känner sej i efterhand kränkta och utnyttjade.

Om det handlat om minderåriga ungdomar; om de tjejer som super sej aspackade och hetsas att visa tuttarna på dansgolvet hade varit 13-14 år, då hade upprördheten varit befogad. Enligt svensk lag är så unga människor att betrakta som barn, och barn ska givetvis inte förledas att dricka sej berusade eller att delta i offentliga sexlekar som spelas in på film. I så fall måste barnen ses som offer, och de vuxna som initierat aktiviteterna måste hållas ansvariga.

Men nu är det inga barn det handlar om. Tjejerna som intervjuas i artikeln är 22 – 23 år gamla. De är myndiga, de har rätt att gifta sej, skaffa barn, ta körkort, rösta, ingå juridiskt bindande avtal, köpa sprit på systemet och alla andra friheter som hör vuxenlivet till. Och de har - inte minst - rätten att åka på charterresa till Ayia Napa och parta stenhårt i två veckor.

Men med dessa fri- och rättigheter följer också ett ansvar. Om man väljer att supa skallen av sej på en av Grabbarna Grus fester, och sedan väljer att hoppa upp på scenen och strippa inför ett gäng drängfulla grabbar som skriker ”visa pattarna” medan hela spektaklet förevigas på video… ja, då får man också leva med dessa val efteråt. Då har man ingen rätt att i efterhand komma och beklaga sej och säga att man känner sej ”kränkt”.

Visst kan man tycka att Grabbarna Grus verksamhet är snaskig, cynisk och osmaklig. Men faktum kvarstår: De som deltar är vuxna människor som gör det av egen fri vilja. Så, sorry tjejer, ni må känna er hur kränkta som helst, men ni är inga offer. Ni får helt enkelt skylla er själva, precis som Andreas som varit i Pattaya fick skylla sej själv i mitt tänkta exempel.

För några år sedan vill jag minnas att det hölls något slags omröstning där Jakob Hellmans …och stora havet (1989) utsågs till den bästa svenska plattan någonsin. När musiknördar ska göra den där typen av listor är resultaten i allmänhet ganska förutsägbara. Precis som internationella listor alltid toppas av Sgt. Pepper’s och Pet Sounds är det oftast samma svenska namn som återkommer. Bland det äldre gardet av svenska rock- och popartister finner man plattor med den notoriskt triste och överskattade Pugh Rogefeldt, riksfyllot Lundell, sömnpillret Eldkvarn och stendöda proggare som Nationalteatern. Bland yngre förmågor återkommer den falsksjungande Håkan Hellström och de hopplöst pubertala indieposörerna Broder Daniel. Andra lågoddsare i sammanhanget är något alster från den alltmer patetiske, åldrande “rockrebellen” Thåström och Reeperbahns söndertjatade Venuspassagen.

Själv har jag svårt att nämna någon riktigt helgjuten svensk rock-/popskiva, såvida man inte räknar en vispoet som Cornelis Vreeswijk eller en jazzsångerska som Monica Zetterlund till rock-/pop-facket. Efter mycket funderande kom jag i alla fram till fram till några riktigt bra svenska skivor som jag spelat intensivt under perioder av mitt liv. Det blev fem stycken: Peps Blodsbands Hög standard (1975), Cortex Spinal injuries (1981), The Nomads Temptation pays double (1984), Peter LeMarcs Peter LeMarc (1987) och The Creeps Now dig this (1988). Men även om dessa plattor är bra och förtjänar att anses som svenska rock-/pop-klassiker, så känns ingen av dem alldeles helgjuten. De har alla sina brister och skönhetsfläckar.

Men nu tror jag att jag hittat den bästa svenska popskivan någonsin! Det måste vara Lill Lindfors fantastiska Du är den ende från 1967. Det är en fullständigt perfekt platta från början till slut; 14 klockrena hits, perfekt arrangerade och framförda, med en stilmässig enhetlighet trots att låtmaterialet egentligen spretar åt flera olika håll. Kort och gott en lysande skiva!

Lite bakgrund: Lill debuterade i Hagge Geigerts nyårsrevy 1960, och under 60-talets första hälft skapade hon sej ett namn som revyartist och sångerska. Under dessa år gav hon ut några singlar och EP-skivor. Material från två av hennes shower, Adam och Eva (med Owe Thörnqvist, 1964) och Påsen (med Anders Linder, 1967), gavs ut på LP-skivor. Du är den ende var dock hennes första fullängdare som soloartist.

När man numera talar om att en artist givit ut en ny platta tänker man sej i allmänhet en samling nyinspelade, tidigare outgivna låtar. Så är inte fallet med Du är den ende. Skivan utgörs i huvudsak av låtar från singlar och EP-skivor Lill Lindfors hade släppt under åren 1965 - 66. Man bör dock komma ihåg att detta inte var ovanligt på 1960-talet. Många av de klassiska soulplattor som gavs ut på Motown är t ex uppbyggda på detta sätt.

Du är den ende ger dessutom en bild av en artist som inte riktigt hittat sin identitet, utan verkar slitas mellan sina egna musikaliska ideal och önskemål från managers och skivbolag. Skivan spretar åt minst tre olika håll. Först har vi den folkliga schlager- och popsångerskan vars låtar blev hits i melodiradion. Hon visar sej i för tiden aktuella poplåtar som En sån karl, Du för mej, Alltid nåt som får mej att minnas och Låt mej va’ - de’ é bra.  Samtliga dessa låtar är svenska översättningar av internationella hits med artister som Sandie Shaw, Unit 4 + 2 och Bob Dylan. Sedan har vi vissångerskan vars repertoar tycks rikta sej till en mera mogen publik, med titelspåret Du är den ende och tolkningar av Taubes Flickan i Havanna och Så skimrande var aldrig havet. Och slutligen finner man det som kanske är Lill Lindfors egen röst, nämligen en hippare och mera musikaliskt sofistikerad sångerska som huvudsakligen tycks vilja göra svenska tolkningar av samba- och bossa nova-låtar (Fri som en vind, Din skugga stannar kvar, Hör min samba).

Så visst spretar det åt olika håll. Detta intryck förstärks av att två olika orkesterledare varit inblandade. På flertalet av låtarna kompas Lill av Marcus Österdahls orkester, men på några spår är det Sven-Olof Walldoff som varit orkesterledare. Trots detta känns skivan väldigt enhetlig och koherent. Den känns just som en sammanhängande platta, och inte som en samling slumpmässigt ihopplockade låtar.

Denna känsla av en sammanhängande helhet beror troligen på den fingertoppskänsla man haft i låtvalet. Trots skiftande genrer passar samtliga låtar Lindfors som hand i handske. Hennes sång känns aldrig ansträngd eller manierad, utan hon lyckas göra varje melodi till sin. Kanske hade Lill Lindfors ovanligt stor artistisk integritet, eller kanske hade hon turen att omges av producenter och skivbolagsfolk som var ovanligt lyhörda. Hur som helst lyckades hon undvika att tvingas sjunga material som hon inte kunde framföra bra och trovärdigt. Man kan så här i efterhand tänka sej hur fel det kunde ha blivit om hon varit tvungen att göra t ex renodlade rock’ n’ roll- eller blueslåtar, som förmodligen inte alls passat henne.

Givetvis gör också de högklassiga arren sitt till. Dessutom är de svenska tolkningarna av utländska låttexter genomgående lyckade och smakfulla; något som sannerligen inte hörde till vanligheterna när man under 1960- och 70-talen gjorde svenskspråkiga versioner av utländska hitlåtar.

Under 1970- och 80-talen fortsatte La Lindfors en framgångsrik karriär som folkkär showartist och skådespelerska. Hon blev känd för sitt engagemang i UNICEF och skapade svensk tv-historia när hon tappade kjolen som konferencier i melodifestivalen. Men som sångerska var hon förmodligen som bäst under mitten och slutet av 60-talet, när hon skapade ett perfekt pärlband av pop- och schlagerlåtar, av vilka flertalet förtjänar att kallas svenska popklassiker. Och i min värld är alltså hennes debut-LP Du är den ende troligen den bästa svenska popplatta som gjorts.

Häromdagen läste jag en av de roligaste tv-krönikor jag någonsin läst. Det var Expressens Ann-Charlotte Marteus som lyckats göra något kul och fräscht av denna i allmänhet ganska trista textgenre. Hon vågade dessutom göra något så osvenskt som att totalsåga en bred, folkkär kulturyttring. Annars tycks ju trenden bland svenska nöjes- och kulturskribenter numera vara att folkligt är fint. Man ska låtsas gilla Allsång på Skansen, och man ska skriva om Melodifestivalen som om man på allvar tror att eländet har något med musikalisk eller artistisk kvalitet att göra. Annars riskerar man att bli kallad kultursnobb eller “pretto”, vilket anses vara ett öde värre än döden. Men Marteus sticker alltså ut hakan och sågar Eva Rydbergs folklustspel från Fredriksdalsteatern i Helsingborg jämns med fotknölarna.

Ann-Charlotte Marteus tycker kort och gott inte att Rydbergs traditionella fars är det minsta kul. Samtidigt förvånas hon över hur den närmast hysteriskt positiva publiken sväljer föreställningen med hull och hår: “Å fan” säger någon på scenen: publiken gapskrattar. “Skitgubbe” säger en annan: publiken kiknar. En gubbe ramlar ner för en trappa: halva publiken dör av glädjeinducerad hjärtattack. Vad är detta för gåtfullt folk? Vilket land bor de i? Vilken tid bor de i?

Jag brukar reagera precis som Ann-Charlotte Marteus när jag utsätts för denna typ av “underhållning”. Skit samma om det kallas fars, folklustspel eller buskis. Det är helt enkelt inte roligt. Längre. Det kanske var kul för 50, 70 eller 90 år sedan, när genren möjligen kändes ny, och de billiga skämten hade en viss fräschör. Men idag känns det hopplöst förlegat, dammigt och förutsägbart. Och ändå finns det uppenbarligen en stor publik som verkligen älskar denna underhållningsform, och som med glädje utsätter sej för några timmars bussresa för få avnjuta en kväll med t ex Eva Rydberg & co eller Stefan & Krister.

Detta fick mej att fundera över fenomenet humor. Det är förstås en hart när omöjlig uppgift att göra en heltäckande analys av vad humor är, men man kan ändå konstatera att vissa element ofta återkommer i det som uppfattas som humoristiskt. Ett centralt drag i mycket humor är t ex att det förekommer någon form av normbrott. Det sägs eller görs något som i någon mening avviker från gängse normer, vilket uppfattas som absurt eller tokigt, och får oss att skratta. En psykolog skulle kanske beskriva det som att inlärda kognitiva scheman ställs på ända.

När Charlie Chaplin fick 1910-talets biopublik att kikna av skratt var just sådana normbrott ett centralt inslag. Att den myndige, respektingivande poliskonstapeln får en tårta i ansiktet innebär ju ett normbrott i dubbel mening. För det första är det ett brott mot gängse sociala normer att kasta tårtor i ansiktet på folk. För det andra förstärks normbrottet av att föremålet för “tårtningen” är en samhällelig auktoritet inför vilken man förväntas visa respekt.

Ett liknande normbrott, fast kanske på en lite mera sofistikerad intellektuell nivå, fick 1970-talets tv-publik att skratta åt Monty Python-sketchen där två karikatyrartade arbetarklasskvinnor på bredast tänkbara cockney pratar om vardagsbestyr, varpå de plötsligt övergår till att tala om “logisk positivism” och börjar namndroppa olika filosofer.

Det räcker emellertid inte bara att bryta mot invanda normer för att något ska uppfattas som humoristiskt. Det finns ett annat element som också måste vara med, nämligen ett inslag av överraskning. Normbrottet måste vara överraskande. Ett förväntat, förutsägbart normbrott blir sällan roligt.

Humorn i folklustspel och buskis uppfyller det första av de kriterier jag beskrivit. Det förekommer rikligt med normbrott i syfte att skapa humoristiska effekter. Att någon svär eller använder kraftuttryck på en teaterscen (åh fan, skitgubbe) kan tolkas som normbrott. Likaså är det i någon mening ett brott mot vedertaget, “normalt” beteende att ramla nerför en trappa.

Problemet är den totala avsaknaden av kriterium nr. 2, alltså överraskningseffekten. Buskishumorns normbrott är så nötta och klichéartade att en någorlunda van åskådare kan förutse dem långt i förväg. Redan när man ser att scendekoren innehåller en trappa vet man att någon kommer att ramla i den. På samma sätt vet man att den snobbige och dumdryge rikemansynglingen som uppvaktar hjältinnan i slutändan kommer att bli bortgjord och brädad av den snälle och rekorderlige arbetargrabben, och att en billig sexanspelning är i faggorna när det talas om att det “karltokiga” hembiträdet ska laga korv.

Men om nu denna traditionella buskishumor är så tråkig och förutsägbar, hur kommer det sej då att den ändå fortsätter vara så populär? Hur kommer det sej att folk vallfärdar till föreställningar med Stefan & Krister och att Eva Rydberg fortsätter spela för en fullsatt Fredriksdalsteater sommar efter sommar?

Kanske handlar det egentligen inte om humor, utan om att det finns ett slags nostalgisk trygghet i folklustspelets klichéartade miljöer och persongalleri. Åskådarna förflyttas till ett tänkt 1910-, 20- eller 30-tal där karaktärerna och de sociala spelregler utifrån vilka de agerar är extremt traditionsbundna och förutsägbara. I den traditionella farsens värld slipper vi för en stund det komplexa och heterogena nutidssamhället. Istället förflyttas vi till en (skenbart) enklare tid,  i vilken såväl könsroller som andra sociala strukturer och spelregler framställs som enkla och entydiga.

Avsaknaden av överraskningar bör förmodligen, paradoxalt nog, också ses som en styrka, och inte som en brist. Humorns enkelhet och förutsägbarhet innebär ju att alla - från 90-åriga gammelmormor till 7-åriga barnbarnsbarnet - kan ta del av underhållningen. Vi befinner oss oerhört långt ifrån Killinggängets coolt ironiska 90-talshumor, som förutsatte att publiken hade stenkoll på modern populärkultur, och vi befinner oss lika långt ifrån den ibland ganska råa, “barnförbjudna” humor som en del av dagens ståupp-komiker ägnar sej åt. Här är det viktiga att ALLA ska kunna delta och förstå skämten, och att ingen ska behöva känna sej exkluderad eller provocerad. Kanske bygger publikens våldsamma entusiasm och rungande skrattsalvor mera på detta, alltså en känsla av att vara med i en gemenskap som alla kan dela, än på att de egentligen tycker det är så fantastiskt kul när tjocka gubben trillar ner för trappan.

I ett alltmer splittrat och heterogent samhälle kan man anta att vissa breda, folkkära, populärkulturella fenomen skapar en känsla av samhörighet och gemenskap som det uppenbarligen finns ett stort behov av. Detta gäller troligen såväl buskisteater som melodifestivalen eller fotbolls-EM. För en stor del av publiken är innehållet förmodligen ganska oviktigt. Det som räknas är just samhörigheten och gemenskapen. Gåtfullare än så är det nog inte. Kanske är det människor som jag själv eller Ann-Charlotte Marteus, som inte vill ta del av denna gemenskap, som är de gåtfulla.

För någon vecka sedan ironiserade jag över vissa kulturjournalisters olyckliga förkärlek för att skriva om fotboll. Snart är det fotbolls-EM, och givetvis kommer tidningarnas kultursidor att fyllas med artiklar om fotboll, konstaterade jag. Nu har megaevenemanget brakat igång (i skrivande stund står det 0 - 0 i öppningsmatchen mellan Schweiz och Tjeckien), och åtminstone en del av dags- och kvällstidningarna har som väntat valt att viga kultursidorna åt mer eller mindre skarpsinniga analyser av den gröna mattans schack och av det gigantiska populärkulturella fenomen ett fotbolls-EM utgör.

En skribent, Kvällspostens Nils Forsberg, har dock skrivit en text som i sammanhanget blir något av en paradox. I sin “fotbollstext” ställer han sej nämligen frågande till varför kulturskribenter visar sådan entusiasm för att skriva om fotboll, och undrar varför kulturmän hellre talar om Hagi än Hölderlin.

Forsberg ger tre tänkbara förslag till varför delar av kulturskribentkåren hyser denna (i allmänhet obesvarade) kärlek till fotbollsvärlden. Han menar att fotbollen kanske representerar ett slags arketypisk manlighet som ger social status, eller enklare uttryckt: fotbollskillarna blir mer populära bland tjejerna än kulturkillarna. Han tänker sej att kulturvärlden möjligen lider brist på bra historier - till exempel framgångssagor av typen “pojken från slummen som genom sin fantastiska fotbollstalang blir mångmiljonär” - medan fotbollen innehåller massor av sådana dramatiska och fantasieggande berättelser. Och han föreslår att kulturknuttarnas fokusering vid intellektuell analys eventuellt skulle ha gjort att de inte längre är kapabla att engagera sej känslomässigt i kulturella uttryck. Underförstått menar han förmodligen att fotbollen skulle erbjuda en möjlighet till känslomässigt engagemang utan intellektualisering och analys.

Två av Forsbergs förslag till förklaringar, det första och det sista, ter sej i viss mån rimliga. I synnerhet är jag benägen att tro att det ligger ett mått av sanning i tanken att fotbollen skulle representera en arketypisk maskulinitet som ger social status. Detta går ju i linje med det fenomen som inom sociolingvistiken brukar beskriva som ”förtäckt prestige”, d v s att välutbildade män ibland tenderar att använda ett grovhugget, “arbetarklassmässigt” språk med mycket slang och svordomar, eftersom detta språkbruk antas uppfattas som mera “tufft” och maskulint.

Tanken att kulturvärlden skulle lida brist på bra historier låter emellertid i mina öron alldeles absurd. Om det är något litteraturen och kulturhistorien är full av, så är det väl just bra historier. Inom dessa områden ägnar man sej ju till stor del just åt att studera och tolka historier, berättelser och myter. I vissa fall är det fråga om historier som tolkats och omtolkats under sekler eller till och med årtusenden, och en del av dessa historier ligger till grund för hela vår civilisation och vårt sätt att uppfatta världen. Så vad gäller bra historier får man nog säga att kulturvärlden har ett visst övertag gentemot fotbollsvärlden.

Forsberg missar dock de, enligt min mening, viktigaste skälen till varför kulturskribenterna är så kåta på att skriva om fotboll. Det handlar, menar jag, om en förment folklighet; om att positionera sej som någon som kan tala till de breda folklagren och nå utanför kulturkoftornas dammiga akademikervärld. Och varför är det då så viktigt att vara folklig? Varför vill människor som ägnat åtskilliga år åt att inhämta avancerade kunskaper om vårt kulturarv och vår historia så förtvivlat gärna framstå som om de brinner för något så folkligt och ointellektuellt som fotboll?

Jo, därför att de innerst inne vet att de kulturanalyser de vanligen ägnar sej åt i allt högre grad förlorat sitt värde. Bakom alla floskler om hur “viktigt” det är med kultur och kulturell bildning är förstås kulturvetarna väl medvetna om hur lågt i kurs deras kunnande står i dagens Sverige. Kulturlivet och kulturdebatten har i vårt ekonomistiska, kultur- och bildningsfientliga samhällsklimat reducerats till att vara intellektuell lekstuga för en liten klick medelklassakademiker.

Tidigare fungerade åtminstone kulturell bildning i någon mån som klassmarkör inom överklassen och delar av den övre medelklassen. För att bli socialt accepterad i de finare salongerna förutsattes man ha vissa grundläggande kunskaper om vårt kulturarv. Men numera - i en tid då högt uppsatta politiker och företagsledare närmast koketterar med sin brist på kulturell och humanistisk bildning medan deras avkommor markerar sin klasstillhörighet genom att beställa in helrör på innekrogarna kring Stureplan - har även denna funktion gått förlorad.

Allt detta vet givetvis kulturjournalisterna. Dessutom vill de förstås, precis som alla andra skribenter, bli lästa. Och om en text om Hölderlin (hur många genomsnittliga kvällstidningsläsare känner ens till namnet?) lockar 500 läsare medan en text om Henke eller Zlatan lockar 50 000… ja, då är valet enkelt.

Däri ligger, är jag rädd, den huvudsakliga förklaringen till fotbollens intåg på kultursidorna.

I sin utmärkta populärhistoriska skildring Välfärdsåren; svensk historia 1945 - 86 (2005) låter Göran Hägg mordet på Olof Palme utgöra slutpunkt. Därmed finner han en i sammanhanget rimlig lösning på ett problem som många historiker ställts inför, nämligen hur man avgränsar olika historiska epoker.

Å ena sidan sker övergripande samhälleliga, kulturella och politiska förändringar vanligen gradvis över en längre tidsperiod. Det är därför problematiskt att dela in historien i epoker och att tydligt definiera när en epok anses ha slutat och en annan anses ha tagit vid. Sådana historieskrivningar riskerar att bli grovt förenklade. Å andra sidan måste man, för att göra historien överskådlig och begriplig, använda sej av något slags indelning i avgränsade epoker eller perioder. I allmänhet låter man för enkelhets skull någon stor, omvälvande händelse utgöra gräns mellan två epoker, även om det naturligtvis ger en förenklad bild av historien.

Vi kan just nu bevittna en händelse som i framtiden kan komma att tillmätas samma symboliska betydelse som Palmemordet; en händelse som kan tolkas som det definitiva beviset på att folkhems-Sverige är borta och att ett starkt ekonomiskt, socialt och etniskt segregerat klassamhälle kommit i dess ställe. I dagarna har det nämligen uppmärksammats i media att man i Malmö håller på att bygga Sveriges första regelrätta “gated community”, enligt amerikanskt mönster. Bostadsområdet Victoria Park i Limhamn kommer till en början att  bestå av 395 exklusiva bostadsrätter med ett tillhörande 17 000 kvadratmeter stort grönområde. På området kommer det bl a att finnas biograf, restaurang, bibliotek, spa och pooler för de boende. Området kommer att vara inhägnat och besökare måste anmäla sej i en reception. På kvällar och nätter kommer ett vaktbolag att kontrollera så att obehöriga inte kommer in på området.

Egentligen är detta förstås bara en logisk fortsättning på en samhällsutveckling vi kunnat se under de senaste två decennierna. Klasskillnaderna ökar och klyftorna blir allt större. Invandrarna hamnar, tillsammans med de svenskar som av ett eller annat skäl hamnat utanför arbetsmarknaden, i gettofierade betongförorter där det vanligaste namnet på nyfödda pojkar är Mohammed. Den välbärgade övre medelklassen förskansar sej i etniskt rensade villaområden där ungarna heter Wilma, Emma, Oscar eller Lukas. I de nerslitna miljonprogramsområdena härskar gängkriminaliteten, och brandkår och ambulanspersonal kan inte göra sitt jobb utan poliseskort. I de prydliga villaförorterna går grannar samman och patrullerar gatorna på jakt efter potentiella tjuvar. Har man hyfsat med pengar kanske man till och med kostar på sej att hyra in ett vaktbolag som bevakar området nattetid. Sett ur detta perspektiv är gated communities för dem med tjockast plånböcker ett fullt logiskt och naturligt steg i utvecklingen.

Men hur hamnade vi här? Hur gick vi från det trygga folkhems-Sverige som jag och mina generationskamrater växte upp i, till dagens hårt segregerade klassamhälle, i vilket de som har råd anser sej behöva köpa sej en fristad där de kan leva skyddade från kriminalitet och sociala problem?

Flera bloggare som diskuterat frågan har inte oväntat pekat på invandringen. Man menar att den stora flyktinginvandringen under de senaste tjugo åren har kört Sveriges ekonomi i botten, och att det mångkulturella samhället är roten till den omfattande kriminaliteten och till en mängd andra sociala problem. Jag är i viss mån benägen att hålla med. Vi har i Sverige haft en extremt generös flyktingpolitik och tagit emot betydligt fler invandrare än vi kunnat ta hand om. Många invandrare har fastnat i arbetslöshet och permanent bidragsberoende. Detta har, i kombination med det svenska samhällets politiskt korrekta rädsla för att kräva att invandrare i minsta mån skall anpassa sej till svensk kultur, lett till att det inom vissa invandrargrupper skapats ett gigantiskt socialt utanförskap. Kriminalitet och andra sociala problem blir en naturlig följd av detta utanförskap.

Men det är alltför enkelt att skylla allt på invandringen. En annan starkt bidragande orsak är förstås arbetslösheten. Våra politiker - i synnerhet sossarna, men även det borgerliga blocket - har visat sej fullständigt oförmögna att skapa arbetsmarknadspolitiska och näringspolitiska lösningar som generar nya arbetstillfällen och skapar en mera rörlig och flexibel arbetsmarknad. Arbetslöshetssiffrorna har visserligen sjunkit något sedan den nuvarande borgergliga regeringen tillträde, men är fortfarande höga. Den stora, absolut avgörande klassklyftan i dagens Sverige är inte klyftan mellan Wallenberg och Svensson (även om den klyftan förstås är orimligt stor), utan klyftan mellan dem som har fast arbete och dem som står utanför arbetsmarknaden.

Givetvis finns det också andra faktorer som bidragit till att skapa dagens samhällsklimat: en av nedskärningar och meningslös, kostsam byråkrati hårt ansatt poliskår som inte längre upplevs kunna ge medborgarna det skydd man kan förvänta sej i ett civiliserat rättssamhälle, ett rättsväsende som lider av ungefär samma problem som poliskåren, en skola som efter åratal av pedagogiska experiment totalt tycks ha tappat fokus och saknar såväl tydliga undervisningsmål som värdegrund, sociala skyddsnät som blivit så grovmaskiga att vi numera accepterar hemlösa tiggare som ett normalt inslag på gator och torg, etc.

Kanske kommer Victoria Park om tio, femton eller femtio år att betraktas som det första steget mot ett samhälle där människor i en högst konkret mening hamnar “innanför” eller “utanför”. Eller kanske kommer vi att lyckas vända trenden och åter skapa ett välfärdssamhälle utan massarbetslöshet, socialt utanförskap och orimligt stora klasskillnader. Detta får historien utvisa.

Axess framstår i allt högre grad som den enda riktigt bra svenska tidskriften för seriös samhälls- och kulturdebatt. Senaste numret (4/2008) innehåller mycket matnyttigt och läsvärt. Jag vill speciellt framhålla Bo Rothsteins intressanta artikel om förhållandet mellan etnisk mångfald och ”socialt kapital”; en text som borde kunna tillföra åtskilligt i den pågående debatten om för- och nackdelarna med ett mångkulturellt samhälle.

Men även solen har sina fläckar, och i det här fallet är det en ovanligt fånig liten text av Mats Wiklund. Wiklunds text är visserligen bara en kort snutt; snarast en notis, men eftersom den publicerats i en så pass ”tung” och seriös publikation som Axess tycker jag ändå den förtjänar att bemötas.

Under rubriken Så hålls bondlurkarna borta från DN ondgör sej Wiklund över att kultur- och nöjesskribenter ofta använder sej av engelska ord och fraser i sina texter. Han exemplifierar detta med ett citat från en kultursidesartikel ur DN, i vilken Malin Ullgren beskriver fotbollskommentatorn Glenn Strömberg som larger than life. Wiklund menar att ett sådant användande av engelska är elitistiskt och exkluderande. De som förstår de engelska orden, fraserna, referenserna och allusionerna känner sej exklusiva och utvalda, medan de som inte förstår känner sej uteslutna. Wiklund kallar detta för ett språkligt översitteri, och menar att tidningen mobbar sina läsare.

I en mening har Wiklund förstås rätt. Att t ex använda sej av engelska ord eller fraser i en svenskspråkig text är en markör som talar om att texten vänder sej till vissa läsare, med följd att andra läsare kan känna sej uteslutna. Det Wiklund missar är dock att sådana markörer finns i praktiskt taget alla dagstidningstexter, möjligen med undantag för de rena nyhetsartiklarna. Bruket av sådana markörer handlar heller inte bara om att skribenten vill positionera sej och ge sej själv och sina läsare känslan av tillhöra en exklusiv, utvald krets. Det är också en naturlig och i viss mån oundviklig följd av att det i alla intressegemenskaper utvecklas gruppspråk och ämnesspecifika terminologier.

Inom nöjes- och (i viss mån) kulturjournalistik kommer ofta nyheter från den anglosaxiska kultursfären. Följaktligen är nöjes- och kulturskribenter vana att inhämta information på engelska, och gradvis smyger sej engelskan in i deras texter. Detta kan, som i Wiklunds exempel, innebära ett direkt användande av engelska ord och fraser. Men det kan också ske i form av anglicismer som efter hand blir vedertagna i svenskan och anpassas till svenska stavnings- och böjningsregler.

Det är emellertid inte svårt att hitta exempel på liknande exkluderande språkbruk inom andra ämnesområden. Även om det inte är fråga om engelska ord/uttryck, så handlar det ofta om terminologi som är mycket svår, ibland närmast omöjlig, att förstå för den som inte har en ganska hög kunskapsnivå inom det aktuella området. Och det är ju precis lika exkluderande och elitistiskt som den av Mats Wiklund så avskydda engelskan.

Under en snabb genombläddring av dagens DN (080528) hittar jag bl a följande exempel:

På ledarsidan skriver man om förväntad inflation, och använder sej av ord som stagflation och styrränta. Hur många människor som inte har ekonomisk utbildning är helt på det klara med vad dessa begrepp innebär? På ekonomidelens börssidor finner man förstås ännu fler ord som hör affärsvärlden till. Bland annat talas det om sektorsentiment och direktavkastning; termer som man knappast kan förväntas förstå utan att vara väl insatt i affärsliv och aktiehandel. Även på sportsidorna – en del av tidningen som man kanske förväntar sej ska vara mera folklig och mindre elitistisk – används ämnesspecifika (ibland engelska) termer som wild card, trettondeseedade, libero och spetsläge utan att dessa ords innebörd förklaras. I kulturartiklarna stöter man inte oväntat på ord och fraser som hör till den humanistiska och samhällsvetenskapliga sfären; man använder sej av begrepp som strukturell diskriminering, diskurs, feodal och avkolonisering. Och bland musikrecensionerna hittar man som väntat en mängd ord och begrepp som hör samman med modern popkultur och kommunikationsteknologi; pixlade, electropop, feministbloggare, headbanga, dubbehandling, etc.

Som synes har alltså flertalet ämnesområden som tas upp i en dagstidning sin specifika terminologi, och i allmänhet förutsätts det att läsaren i någon mån behärskar denna terminologi. Dessutom är ordvalet bara ett av flera sätt en skribent kan använda sej av för att positionera sej och bjuda in eller exkludera läsare. Ett vanligt knep är att utelämna relevanta bakgrundsfakta och förutsätta att läsaren redan känner till dessa. Ett annat är att med hjälp av satsadverbial som ju eller som bekant signalera att läsaren redan förväntas känna till en del av den givna informationen.

Som jag tidigare konstaterat utvecklas det inom alla intressegemenskaper olika typer av gruppspråk och terminologier, och detta avspeglas givetvis även i journalistiska texter. Det är inte rimligt att kräva att alla texter ska vara fullständigt transparenta och begripliga för alla. Ett sådant krav skulle sannolikt innebära att många texter skulle bli orimligt långa eftersom väldigt många ord och begrepp skulle behöva förklaras. Det skulle sannolikt också leda till att många läsare skulle uppfatta många texter som oerhört tråkiga och övertydliga. Det skulle dessutom innebära en trist likriktning av tidningsspråket, eftersom många journalister skulle förlora en stor del av sin stilistiska repertoar.

Som tidningsläsare får man helt enkelt acceptera att man inte kan vara expert inom alla områden, och att det finns texter från vilka man känner sej exkluderad. Själv förstår jag utan problem Malin Ullgrens engelska fraser, men känner mej som en obildad bondlurk när jag konfronteras med ekonomijournalistikens businesslingo. Men det får jag leva med.

Snart är det fotbolls-EM, och givetvis kommer tidningarnas kultursidor att fyllas med artiklar om fotboll. Under 1970-talets vänstervåg försökte akademiker verka folkliga genom att klä sej i murarskjorta och kokettera med sin arbetarbakgrund och sina enkla uppväxtförhållanden. (De som saknade sådana meriter kunde alltid hitta på.) Numera är Maos lilla röda och näbbstövlar inte så fashionabelt. Istället har ett - verkligt eller påstått - fotbollsintresse blivit kulturskribenternas främsta folklighetsmarkör.

När man ska skriva kultursidestexter om fotboll tycks det vanligaste stilgreppet vara att tolka fotbollen metaforiskt; d v s att man försöker se de sportsliga skeendena som bärare av djupare kulturella eller samhälleliga innebörder. Om det går bra för Sverige kan man t ex välja att se det som en seger för en folkhemsmodell där alla solidariskt arbetar mot ett gemensamt mål, och där kollektivets bästa alltid är viktigare än att enskilda stjärnor får glänsa. Om å andra sidan Zlatan skulle göra en fantastisk soloprestation som leder till ett segermål, kan man tolka det som ett exempel på hur invandrare måste våga ta för sej för att nå framgång i ett Sverige som präglas av dold, strukturell rasism. Och så vidare. Det behöver knappast sägas att dessa metaforiska fotbollstolkningar ofta känns påfallande ansträngda och sökta.

Men när Lasse Lagerbäck för några dagar sedan presenterade det lag som ska representera Sverige i sommarens EM-turnering var det verkligen läge att göra en metaforisk tolkning av en händelse ur sportens värld. Förvånansvärt nog missade dock den samlade kulturjournalistkåren öppet mål…

Lagerbäck har ju ofta kritiserats för att inte våga satsa på unga, hungriga spelare, utan hålla sej till gamla, beprövade namn. Och nu presenterade han ett landslag där genomsnittsåldern är 29,6 år, och där den stora skrällen är att den 36-årige åldermannen Henrik Larsson för sjuttioelfte gången ändrat sej och åter tackat ja till att vara med. Lagerbäcks lagbygge är alltså - nu kanske mer än någonsin - en utmärkt metafor för den av LAS hårt kontrollerade svenska arbetsmarknaden. De som en gång kommit med får vara kvar till döddagar, oavsett om de längre är kapabla att prestera. Och nya förmågor behöver inte göra sej besvär att försöka passera nålsögat, det är ändå kört.

Det finns dock en hake som gör att analogin inte håller fullt ut: Lagerbäcks koncept har ju - i motsats till svensk arbetsmarknadspolitik -  hittills visat sej vara vinnande. Under Lagerbäcks ledning har Sverige lyckats komma med i varje EM- och VM-slutspel, och dessutom lyckats ta sej vidare från gruppspelet.

Den 10/6 kommer många av oss att sitta bänkade framför tv-apparaterna för att se om Lagerbäcks gråsossigt stelbenta ledarstil kan ge Sverige ytterligare en internationell fotbollsframgång. Då kommer vi att få veta om de lätt grånade fotbollsmiljonärerna åter kan bli folkhjältar som orsakar fontänbad och spontankarnevaler på gatorna, eller om Lasse skulle ha valt att satsa på nya talanger istället. Vilka konsekvenser LAS ger på den svenska arbetsmarknaden vet vi redan alltför väl.

Oavsett hur kriminologer som t ex den ständigt publicitetskåte Jerzy Sarnecki bollar med siffror och statistik verkar onekligen ungdomsbrottsligheten ha ökat. Brotten tycks bli fler och det våld som utövas tycks bli grövre och råare.

Vad beror då denna utveckling på, och hur ska den stävjas? Handlar det om bristande föräldraansvar? Om en skola i kris? Om en allmän brist på tydliga normer, moral och etik? Beror det på en usel arbetsmarknad som gör att många ungdomar inte känner något hopp inför framtiden? Eller på att massor av unga andra generations-invandrare lever i gettofierade betongförorter och aldrig känner sej delaktiga i det svenska majoritetssamhället? Behövs det fler synliga poliser på gatorna? Behöver unga lagbrytare få snabbare och mera kännbara konsekvenser av sina handlingar?

Nej, svaret är mycket enklare än så. Ungdomsbrottsligheten beror på våldsamma datorspel, i synnerhet det oerhört populära, nyligen släppta Grand Theft Auto IV. Och lösningen är lika enkel den. Vi bör - i gammal god, folkhemsk förmynderianda - förbjuda dessa spel. Åtminstone om kristdemokraten Anders Bergsten får bestämma. Detta klargör han nämligen i en debattartikel i Kvällsposten 2008-05-14.

Visst är det härligt med lite klassisk moralpanik! Figurer som Bergsten borde nästan K-märkas för att de håller denna fina svenska tradition vid liv. Om det inte vore för att (kd) faktiskt är ett regeringsparti, att partiets representanter faktiskt har ett visst inflytande i svenskt samhällsliv, och att Bergstens tokerier uppenbarligen tas på så pass stort allvar att han får in en helsidesartikel i en av landets stora kvällstidningar, så skulle man kunna skratta åt alltihopa.

Det är förstås inget nytt under solen. Redan under tidigt 1900-tal upprördes moralens väktare av den “förråande och sedeslösa” Nick Carter-litteraturen. På 1940-talet förfasades man över “dansbaneeländet”, på 1950-talet var det rockmusik och serietidningar som stod i fokus för moralisterna, och under min egen uppväxt, i slutet av 1970-talet, varnade man för det hemska “videovåldet”. På senare år har bl a raptexter och vissa typer av hårdrock varit föremål för liknande moralpanik. Konstigt nog har ingen seriös forskning ännu kunnat påvisa att det skulle finnas ett orsakssamband mellan t ex rocklyssnande eller serieläsande och kriminalitet…

Det är förstås inte svårt att ironisera över Bergstens idéer, och det vore lätt att avfärda honom som ett skämt. Det faktum att han är en etablerad politiker som ges möjlighet att framföra sina åsikter i etablerade medier gör dock att man tvingas bemöta honom med seriösa argument. Därför, bäste Anders Bergsten, vill jag här förklara varför jag anser att ditt förslag att förbjuda våldsamma datorspel är alldeles urbota korkat:

1. Ungdomar i vissa åldergrupper, kanske framför allt i tonåren, tenderar att vilja “flirta med” sådant som är förbjudet eller tabubelagt. Det kan t ex gälla våld/kriminalitet, sex, droger, ockultism/satanism etc. Det senaste seklets populärkultur innehåller som bekant åtskilliga exempel på sådana “flirtar”. Möjligen kan denna dragning till det förbjudna ses som en del i ett identitetsbygge som så småningom leder till vuxenblivande; detta överlåter jag emellertid åt sociologer och barnpsykologer att tolka. Faktum är dock att så länge dessa flirtar sker via t ex böcker, musik, film eller datorspel, så är de med stor sannolikhet helt ofarliga.

2. Datorspel ses numera av många som en seriös kulturyttring. Det finns t o m kultur- och litteraturvetare som hävdat att datorspel på sikt kommer att tillmätas samma konstnärliga dignitet som romaner. Kan man utifrån ett sådant perspektiv rättfärdiga censur eller förbud av datorspel? Och vem ska i så fall vara smakdomare och bedöma vad som ska klassificeras som oacceptabelt våld i datorspel?

3. Ett förbud mot våldsamma datorspel skulle förmodligen - precis som så många andra lagar i vårt förbudstokiga land - bli en verkningslös papperstiger. De ungdomar som vill ha dessa spel skulle med all säkerhet ladda ned dem illegalt från Internet, eller på annat sätt komma över piratkopior.

4. Att i så hög grad fokusera på datorspelens eventuella förråande inverkan på ungdomar innebär att man bortser från andra, mera sannolika, skäl till ungdomsbrottslighet. Det blir med andra ord en lättköpt, populistisk lösning på ett komplext och svårlöst problem vars lösning sannolikt kräver betydligt mera omfattande och djupgående samhällsförändringar än att förbjuda vissa datorspel.