Pedofiler på loftet
Jag är inte säker på när debatten kring pedofili och sexuella övergrepp mot barn på allvar tog fart i Sverige, men om jag minns rätt bör det ha varit under sent 1980-tal eller tidigt 1990-tal. Sedan dess har detta ämne med jämna mellanrum återkommit i samhällsdebatten. Uppmärksamheten kring pedofiler och barn som utsatts för övergrepp har sannolikt fått många positiva konsekvenser. Troligen har man inom barnomsorg, skola och vård blivit bättre på att se tecken på när barn utsatts för övergrepp, troligen har man inom polis och rättsväsende fått större kunskaper om denna problematik, och troligen blir barn som utsatts för övergrepp i större utsträckning trodda och tagna på allvar när de berättar vad de varit med om.
Men det finns också en baksida av den periodvis väldigt intensiva debatten kring pedofili, nämligen att folk får pedofiler på loftet. Pedofiler utmålas som de absolut värsta, hemskaste brottslingar man kan tänka sej, och en del människor tycks tro att det bakom varenda buske döljer sej en ondsint pedofil som väntar på en chans att röva bort och förgripa sej på ett oskyldigt barn. Ett slående exempel på denna orimliga pedofilskräck var när någon tokfeminist för några år sedan på fullt allvar menade att män som arbetar inom barnomsorg aldrig bör få vara ensamma med barnen. En sådan åsikt innebär förstås att man utgår från att alla män sannolikt är pedofiler som kommer att förgripa sej på barn bara de får chansen.
Det uppmärksammade mordet på 10-åriga Engla verkar ha satt ny fart på pedofilskräcken. Återigen verkar det finnas människor som på fullaste allvar tror att det lurar pedofiler bakom varje hörn, och att man som förälder gör bäst i att skydda sina barn från all kontakt med främmande vuxna. Rikspuckot Linda Skugge står som vanligt för ett verkligt lågvattenmärke när hon i sin krönika i Kvällsposten 2008-05-04 skriver: Dagens fel: Varför får inte våra barn lära sig på dagis/skola hur de ska göra när främmande människor kommer fram? Det vill säga springa.
Skugge menar alltså på allvar att man ska lära barn att springa om en främmande människa tar kontakt. Och med tanke på den pedofilpanik som råder efter mordet på Engla kan man sorgligt nog anta att många föräldrar tar Skugges råd på fullaste allvar. Linda Skugge må vara en jubelidiot, men det faktum att hon oemotsagd kan framföra denna typ av åsikter i en av landets största tidningar visar med all önskvärd tydlighet att pedofildebatten spårat ur i något som närmast liknar masspsykos.
Visst är det fullt förståeligt om föräldrar oroar sej för att deras barn ska råka ut för en pedofil, men man måste ändå kunna se lite sakligt och nyktert på situationen. Andelen människor med pedofil sexuell läggning torde utgöra någon promille av befolkningen. Av dessa är det sannolikt en minoritet som agerar ut sin sexuella läggning genom att förgripa sej på barn. De flesta pedofiler nöjer sej förmodligen med att ha sexuella fantasier om barn. När pedofiler förgriper sej på barn riktar sej övergreppen i allmänhet mot barn som finns i deras närhet; egna (biologiska) barn, styvbarn, fosterbarn, släktingars eller vänners barn, osv. Det är förhållandevis ovanligt att pedofiler ger sej på främmande barn. Sammantaget är alltså risken att ett barn ska rövas bort av en främmande pedofil på offentlig plats försumbart liten.
Baserat på denna risk anser alltså Linda Skugge att man inom skolan och barnomsorgen ska fostra in barn i en anda där alla främmande vuxna betraktas som farliga. Det är alldeles uppenbart att en sådan mentalitet gör mer skada än nytta. Visst, möjligen finns en teoretisk möjlighet att någon liten flicka eller pojke skulle undvika att kliva in i en bil tillsammans med en pedofil om hon/han redan på dagis fått inpräntat i sej att man ska springa så fort en främmande vuxen närmar sej. Men å andra sidan skulle vi få hundratusentals rädda barn som ser alla främmande vuxna som farliga, och som uppfattar tillvaron som en ständig flykt undan inbillade pedofiler.
Naturligtvis ska vi vara medvetna om att det finns pedofiler, och vi bör naturligtvis lära barn att inte följa med främmande vuxna hur som helst. Men någon måtta får det ändå vara på pedofilskräcken!
Mycket klokt skrivet. Det finns ingen anledning att skrämma barnen för “fula gubbar”, utan lära dem på ett sakligt sätt att hantera en svår situation.
Jag ska inte redogöra för alla mina tankar runt detta här.
Linda Skugge är inget att ta på allvar, men jag vet att många gör det. Vissa tidningar säljer på trams, och fyller tidningarna med upptrissade åsikter, och det gynnar ingen samhällsdebatt eller fyller någon annan funktion än att folk ska lära sig sucka över ett uselt samhälle.