Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Oavsett hur kriminologer som t ex den ständigt publicitetskåte Jerzy Sarnecki bollar med siffror och statistik verkar onekligen ungdomsbrottsligheten ha ökat. Brotten tycks bli fler och det våld som utövas tycks bli grövre och råare.

Vad beror då denna utveckling på, och hur ska den stävjas? Handlar det om bristande föräldraansvar? Om en skola i kris? Om en allmän brist på tydliga normer, moral och etik? Beror det på en usel arbetsmarknad som gör att många ungdomar inte känner något hopp inför framtiden? Eller på att massor av unga andra generations-invandrare lever i gettofierade betongförorter och aldrig känner sej delaktiga i det svenska majoritetssamhället? Behövs det fler synliga poliser på gatorna? Behöver unga lagbrytare få snabbare och mera kännbara konsekvenser av sina handlingar?

Nej, svaret är mycket enklare än så. Ungdomsbrottsligheten beror på våldsamma datorspel, i synnerhet det oerhört populära, nyligen släppta Grand Theft Auto IV. Och lösningen är lika enkel den. Vi bör – i gammal god, folkhemsk förmynderianda – förbjuda dessa spel. Åtminstone om kristdemokraten Anders Bergsten får bestämma. Detta klargör han nämligen i en debattartikel i Kvällsposten 2008-05-14.

Visst är det härligt med lite klassisk moralpanik! Figurer som Bergsten borde nästan K-märkas för att de håller denna fina svenska tradition vid liv. Om det inte vore för att (kd) faktiskt är ett regeringsparti, att partiets representanter faktiskt har ett visst inflytande i svenskt samhällsliv, och att Bergstens tokerier uppenbarligen tas på så pass stort allvar att han får in en helsidesartikel i en av landets stora kvällstidningar, så skulle man kunna skratta åt alltihopa.

Det är förstås inget nytt under solen. Redan under tidigt 1900-tal upprördes moralens väktare av den “förråande och sedeslösa” Nick Carter-litteraturen. På 1940-talet förfasades man över “dansbaneeländet”, på 1950-talet var det rockmusik och serietidningar som stod i fokus för moralisterna, och under min egen uppväxt, i slutet av 1970-talet, varnade man för det hemska “videovåldet”. På senare år har bl a raptexter och vissa typer av hårdrock varit föremål för liknande moralpanik. Konstigt nog har ingen seriös forskning ännu kunnat påvisa att det skulle finnas ett orsakssamband mellan t ex rocklyssnande eller serieläsande och kriminalitet…

Det är förstås inte svårt att ironisera över Bergstens idéer, och det vore lätt att avfärda honom som ett skämt. Det faktum att han är en etablerad politiker som ges möjlighet att framföra sina åsikter i etablerade medier gör dock att man tvingas bemöta honom med seriösa argument. Därför, bäste Anders Bergsten, vill jag här förklara varför jag anser att ditt förslag att förbjuda våldsamma datorspel är alldeles urbota korkat:

1. Ungdomar i vissa åldergrupper, kanske framför allt i tonåren, tenderar att vilja “flirta med” sådant som är förbjudet eller tabubelagt. Det kan t ex gälla våld/kriminalitet, sex, droger, ockultism/satanism etc. Det senaste seklets populärkultur innehåller som bekant åtskilliga exempel på sådana “flirtar”. Möjligen kan denna dragning till det förbjudna ses som en del i ett identitetsbygge som så småningom leder till vuxenblivande; detta överlåter jag emellertid åt sociologer och barnpsykologer att tolka. Faktum är dock att så länge dessa flirtar sker via t ex böcker, musik, film eller datorspel, så är de med stor sannolikhet helt ofarliga.

2. Datorspel ses numera av många som en seriös kulturyttring. Det finns t o m kultur- och litteraturvetare som hävdat att datorspel på sikt kommer att tillmätas samma konstnärliga dignitet som romaner. Kan man utifrån ett sådant perspektiv rättfärdiga censur eller förbud av datorspel? Och vem ska i så fall vara smakdomare och bedöma vad som ska klassificeras som oacceptabelt våld i datorspel?

3. Ett förbud mot våldsamma datorspel skulle förmodligen – precis som så många andra lagar i vårt förbudstokiga land – bli en verkningslös papperstiger. De ungdomar som vill ha dessa spel skulle med all säkerhet ladda ned dem illegalt från Internet, eller på annat sätt komma över piratkopior.

4. Att i så hög grad fokusera på datorspelens eventuella förråande inverkan på ungdomar innebär att man bortser från andra, mera sannolika, skäl till ungdomsbrottslighet. Det blir med andra ord en lättköpt, populistisk lösning på ett komplext och svårlöst problem vars lösning sannolikt kräver betydligt mera omfattande och djupgående samhällsförändringar än att förbjuda vissa datorspel.