LAS-laget
Snart är det fotbolls-EM, och givetvis kommer tidningarnas kultursidor att fyllas med artiklar om fotboll. Under 1970-talets vänstervåg försökte akademiker verka folkliga genom att klä sej i murarskjorta och kokettera med sin arbetarbakgrund och sina enkla uppväxtförhållanden. (De som saknade sådana meriter kunde alltid hitta på.) Numera är Maos lilla röda och näbbstövlar inte så fashionabelt. Istället har ett - verkligt eller påstått - fotbollsintresse blivit kulturskribenternas främsta folklighetsmarkör.
När man ska skriva kultursidestexter om fotboll tycks det vanligaste stilgreppet vara att tolka fotbollen metaforiskt; d v s att man försöker se de sportsliga skeendena som bärare av djupare kulturella eller samhälleliga innebörder. Om det går bra för Sverige kan man t ex välja att se det som en seger för en folkhemsmodell där alla solidariskt arbetar mot ett gemensamt mål, och där kollektivets bästa alltid är viktigare än att enskilda stjärnor får glänsa. Om å andra sidan Zlatan skulle göra en fantastisk soloprestation som leder till ett segermål, kan man tolka det som ett exempel på hur invandrare måste våga ta för sej för att nå framgång i ett Sverige som präglas av dold, strukturell rasism. Och så vidare. Det behöver knappast sägas att dessa metaforiska fotbollstolkningar ofta känns påfallande ansträngda och sökta.
Men när Lasse Lagerbäck för några dagar sedan presenterade det lag som ska representera Sverige i sommarens EM-turnering var det verkligen läge att göra en metaforisk tolkning av en händelse ur sportens värld. Förvånansvärt nog missade dock den samlade kulturjournalistkåren öppet mål…
Lagerbäck har ju ofta kritiserats för att inte våga satsa på unga, hungriga spelare, utan hålla sej till gamla, beprövade namn. Och nu presenterade han ett landslag där genomsnittsåldern är 29,6 år, och där den stora skrällen är att den 36-årige åldermannen Henrik Larsson för sjuttioelfte gången ändrat sej och åter tackat ja till att vara med. Lagerbäcks lagbygge är alltså - nu kanske mer än någonsin - en utmärkt metafor för den av LAS hårt kontrollerade svenska arbetsmarknaden. De som en gång kommit med får vara kvar till döddagar, oavsett om de längre är kapabla att prestera. Och nya förmågor behöver inte göra sej besvär att försöka passera nålsögat, det är ändå kört.
Det finns dock en hake som gör att analogin inte håller fullt ut: Lagerbäcks koncept har ju - i motsats till svensk arbetsmarknadspolitik - hittills visat sej vara vinnande. Under Lagerbäcks ledning har Sverige lyckats komma med i varje EM- och VM-slutspel, och dessutom lyckats ta sej vidare från gruppspelet.
Den 10/6 kommer många av oss att sitta bänkade framför tv-apparaterna för att se om Lagerbäcks gråsossigt stelbenta ledarstil kan ge Sverige ytterligare en internationell fotbollsframgång. Då kommer vi att få veta om de lätt grånade fotbollsmiljonärerna åter kan bli folkhjältar som orsakar fontänbad och spontankarnevaler på gatorna, eller om Lasse skulle ha valt att satsa på nya talanger istället. Vilka konsekvenser LAS ger på den svenska arbetsmarknaden vet vi redan alltför väl.
Kan hålla med om att det blivit “inne” och “häftigt” att kokettera i sin fotbollspassion -även om denna inte finnes i många fall. I detta alster så tycker jag dock att jämförelsen med LAS kraftigt haltar. Man måste ha säkra kort i en stor turnering och har man inte testat nya förmågor tidigare under kvalspel (i någon större utsträckning) så ska det mycket till innan man prövar helt nya förmågor i slutspelssammanhang. Kan ju också vända på perspektivet för att göra en annan liknelse utifrån ditt resonemang i detta fallet. Hur svårt är det inte för många äldre 50 + att komma in på arbetsmarknaden pga att arbetsgivare -ja samhället i stort- stirrar sig blind på ålder i stället för erfarenhet och kompetens ? Med detta skrivet innebär inte att jag anser LAS -i dess nuvarande form är en förhatlig lag- ty den är fortfarande lika avskyvärd.
Vad gäller fotboll: Så har det gått inflation i detta något alldeles enormt som tidigare nämnts. Nu ska vilken ointresserad kändisperson gå på fotboll och sitta i morgonsoffan och dilla om sitt “favoritlag” -Patetiskt ! En annan följde ju med sitt favoritlag (dvs undertecknad) när de låg i småbärsdivisionerna (laget ligger nu i allsvenskan sen många år). Vad jag vill konstatera med detta är inte att jag är en hjälte för detta mer än någon annan för detta -då det ju alltid kul att fotbollsintresset är utbrett för oss fotbollsälskare- utan snarare att det är de riktiga passionerade fansen som “gör” fotbollen och som stödjer sitt favoritlag i “vått och torrt”.
Vad gäller Henrik Larsson i övrigt utifrån EM-synpunkt så tror jag dock att han kan vara en bra pappa och ledargestalt för många av dem andra (även äldre, vilket ju flertalet är) även om han möjligen inte kommer att rosa det svenska lagets insatser i allt för stor utsträckning.