Innanför eller utanför stängslet?
I sin utmärkta populärhistoriska skildring Välfärdsåren; svensk historia 1945 – 86 (2005) låter Göran Hägg mordet på Olof Palme utgöra slutpunkt. Därmed finner han en i sammanhanget rimlig lösning på ett problem som många historiker ställts inför, nämligen hur man avgränsar olika historiska epoker.
Å ena sidan sker övergripande samhälleliga, kulturella och politiska förändringar vanligen gradvis över en längre tidsperiod. Det är därför problematiskt att dela in historien i epoker och att tydligt definiera när en epok anses ha slutat och en annan anses ha tagit vid. Sådana historieskrivningar riskerar att bli grovt förenklade. Å andra sidan måste man, för att göra historien överskådlig och begriplig, använda sej av något slags indelning i avgränsade epoker eller perioder. I allmänhet låter man för enkelhets skull någon stor, omvälvande händelse utgöra gräns mellan två epoker, även om det naturligtvis ger en förenklad bild av historien.
Vi kan just nu bevittna en händelse som i framtiden kan komma att tillmätas samma symboliska betydelse som Palmemordet; en händelse som kan tolkas som det definitiva beviset på att folkhems-Sverige är borta och att ett starkt ekonomiskt, socialt och etniskt segregerat klassamhälle kommit i dess ställe. I dagarna har det nämligen uppmärksammats i media att man i Malmö håller på att bygga Sveriges första regelrätta “gated community”, enligt amerikanskt mönster. Bostadsområdet Victoria Park i Limhamn kommer till en början att bestå av 395 exklusiva bostadsrätter med ett tillhörande 17 000 kvadratmeter stort grönområde. På området kommer det bl a att finnas biograf, restaurang, bibliotek, spa och pooler för de boende. Området kommer att vara inhägnat och besökare måste anmäla sej i en reception. På kvällar och nätter kommer ett vaktbolag att kontrollera så att obehöriga inte kommer in på området.
Egentligen är detta förstås bara en logisk fortsättning på en samhällsutveckling vi kunnat se under de senaste två decennierna. Klasskillnaderna ökar och klyftorna blir allt större. Invandrarna hamnar, tillsammans med de svenskar som av ett eller annat skäl hamnat utanför arbetsmarknaden, i gettofierade betongförorter där det vanligaste namnet på nyfödda pojkar är Mohammed. Den välbärgade övre medelklassen förskansar sej i etniskt rensade villaområden där ungarna heter Wilma, Emma, Oscar eller Lukas. I de nerslitna miljonprogramsområdena härskar gängkriminaliteten, och brandkår och ambulanspersonal kan inte göra sitt jobb utan poliseskort. I de prydliga villaförorterna går grannar samman och patrullerar gatorna på jakt efter potentiella tjuvar. Har man hyfsat med pengar kanske man till och med kostar på sej att hyra in ett vaktbolag som bevakar området nattetid. Sett ur detta perspektiv är gated communities för dem med tjockast plånböcker ett fullt logiskt och naturligt steg i utvecklingen.
Men hur hamnade vi här? Hur gick vi från det trygga folkhems-Sverige som jag och mina generationskamrater växte upp i, till dagens hårt segregerade klassamhälle, i vilket de som har råd anser sej behöva köpa sej en fristad där de kan leva skyddade från kriminalitet och sociala problem?
Flera bloggare som diskuterat frågan har inte oväntat pekat på invandringen. Man menar att den stora flyktinginvandringen under de senaste tjugo åren har kört Sveriges ekonomi i botten, och att det mångkulturella samhället är roten till den omfattande kriminaliteten och till en mängd andra sociala problem. Jag är i viss mån benägen att hålla med. Vi har i Sverige haft en extremt generös flyktingpolitik och tagit emot betydligt fler invandrare än vi kunnat ta hand om. Många invandrare har fastnat i arbetslöshet och permanent bidragsberoende. Detta har, i kombination med det svenska samhällets politiskt korrekta rädsla för att kräva att invandrare i minsta mån skall anpassa sej till svensk kultur, lett till att det inom vissa invandrargrupper skapats ett gigantiskt socialt utanförskap. Kriminalitet och andra sociala problem blir en naturlig följd av detta utanförskap.
Men det är alltför enkelt att skylla allt på invandringen. En annan starkt bidragande orsak är förstås arbetslösheten. Våra politiker – i synnerhet sossarna, men även det borgerliga blocket – har visat sej fullständigt oförmögna att skapa arbetsmarknadspolitiska och näringspolitiska lösningar som generar nya arbetstillfällen och skapar en mera rörlig och flexibel arbetsmarknad. Arbetslöshetssiffrorna har visserligen sjunkit något sedan den nuvarande borgergliga regeringen tillträde, men är fortfarande höga. Den stora, absolut avgörande klassklyftan i dagens Sverige är inte klyftan mellan Wallenberg och Svensson (även om den klyftan förstås är orimligt stor), utan klyftan mellan dem som har fast arbete och dem som står utanför arbetsmarknaden.
Givetvis finns det också andra faktorer som bidragit till att skapa dagens samhällsklimat: en av nedskärningar och meningslös, kostsam byråkrati hårt ansatt poliskår som inte längre upplevs kunna ge medborgarna det skydd man kan förvänta sej i ett civiliserat rättssamhälle, ett rättsväsende som lider av ungefär samma problem som poliskåren, en skola som efter åratal av pedagogiska experiment totalt tycks ha tappat fokus och saknar såväl tydliga undervisningsmål som värdegrund, sociala skyddsnät som blivit så grovmaskiga att vi numera accepterar hemlösa tiggare som ett normalt inslag på gator och torg, etc.
Kanske kommer Victoria Park om tio, femton eller femtio år att betraktas som det första steget mot ett samhälle där människor i en högst konkret mening hamnar “innanför” eller “utanför”. Eller kanske kommer vi att lyckas vända trenden och åter skapa ett välfärdssamhälle utan massarbetslöshet, socialt utanförskap och orimligt stora klasskillnader. Detta får historien utvisa.
