Fotbollens folklighet och kulturens kris
För någon vecka sedan ironiserade jag över vissa kulturjournalisters olyckliga förkärlek för att skriva om fotboll. Snart är det fotbolls-EM, och givetvis kommer tidningarnas kultursidor att fyllas med artiklar om fotboll, konstaterade jag. Nu har megaevenemanget brakat igång (i skrivande stund står det 0 – 0 i öppningsmatchen mellan Schweiz och Tjeckien), och åtminstone en del av dags- och kvällstidningarna har som väntat valt att viga kultursidorna åt mer eller mindre skarpsinniga analyser av den gröna mattans schack och av det gigantiska populärkulturella fenomen ett fotbolls-EM utgör.
En skribent, Kvällspostens Nils Forsberg, har dock skrivit en text som i sammanhanget blir något av en paradox. I sin “fotbollstext” ställer han sej nämligen frågande till varför kulturskribenter visar sådan entusiasm för att skriva om fotboll, och undrar varför kulturmän hellre talar om Hagi än Hölderlin.
Forsberg ger tre tänkbara förslag till varför delar av kulturskribentkåren hyser denna (i allmänhet obesvarade) kärlek till fotbollsvärlden. Han menar att fotbollen kanske representerar ett slags arketypisk manlighet som ger social status, eller enklare uttryckt: fotbollskillarna blir mer populära bland tjejerna än kulturkillarna. Han tänker sej att kulturvärlden möjligen lider brist på bra historier - till exempel framgångssagor av typen “pojken från slummen som genom sin fantastiska fotbollstalang blir mångmiljonär” – medan fotbollen innehåller massor av sådana dramatiska och fantasieggande berättelser. Och han föreslår att kulturknuttarnas fokusering vid intellektuell analys eventuellt skulle ha gjort att de inte längre är kapabla att engagera sej känslomässigt i kulturella uttryck. Underförstått menar han förmodligen att fotbollen skulle erbjuda en möjlighet till känslomässigt engagemang utan intellektualisering och analys.
Två av Forsbergs förslag till förklaringar, det första och det sista, ter sej i viss mån rimliga. I synnerhet är jag benägen att tro att det ligger ett mått av sanning i tanken att fotbollen skulle representera en arketypisk maskulinitet som ger social status. Detta går ju i linje med det fenomen som inom sociolingvistiken brukar beskriva som ”förtäckt prestige”, d v s att välutbildade män ibland tenderar att använda ett grovhugget, “arbetarklassmässigt” språk med mycket slang och svordomar, eftersom detta språkbruk antas uppfattas som mera “tufft” och maskulint.
Tanken att kulturvärlden skulle lida brist på bra historier låter emellertid i mina öron alldeles absurd. Om det är något litteraturen och kulturhistorien är full av, så är det väl just bra historier. Inom dessa områden ägnar man sej ju till stor del just åt att studera och tolka historier, berättelser och myter. I vissa fall är det fråga om historier som tolkats och omtolkats under sekler eller till och med årtusenden, och en del av dessa historier ligger till grund för hela vår civilisation och vårt sätt att uppfatta världen. Så vad gäller bra historier får man nog säga att kulturvärlden har ett visst övertag gentemot fotbollsvärlden.
Forsberg missar dock de, enligt min mening, viktigaste skälen till varför kulturskribenterna är så kåta på att skriva om fotboll. Det handlar, menar jag, om en förment folklighet; om att positionera sej som någon som kan tala till de breda folklagren och nå utanför kulturkoftornas dammiga akademikervärld. Och varför är det då så viktigt att vara folklig? Varför vill människor som ägnat åtskilliga år åt att inhämta avancerade kunskaper om vårt kulturarv och vår historia så förtvivlat gärna framstå som om de brinner för något så folkligt och ointellektuellt som fotboll?
Jo, därför att de innerst inne vet att de kulturanalyser de vanligen ägnar sej åt i allt högre grad förlorat sitt värde. Bakom alla floskler om hur “viktigt” det är med kultur och kulturell bildning är förstås kulturvetarna väl medvetna om hur lågt i kurs deras kunnande står i dagens Sverige. Kulturlivet och kulturdebatten har i vårt ekonomistiska, kultur- och bildningsfientliga samhällsklimat reducerats till att vara intellektuell lekstuga för en liten klick medelklassakademiker.
Tidigare fungerade åtminstone kulturell bildning i någon mån som klassmarkör inom överklassen och delar av den övre medelklassen. För att bli socialt accepterad i de finare salongerna förutsattes man ha vissa grundläggande kunskaper om vårt kulturarv. Men numera – i en tid då högt uppsatta politiker och företagsledare närmast koketterar med sin brist på kulturell och humanistisk bildning medan deras avkommor markerar sin klasstillhörighet genom att beställa in helrör på innekrogarna kring Stureplan – har även denna funktion gått förlorad.
Allt detta vet givetvis kulturjournalisterna. Dessutom vill de förstås, precis som alla andra skribenter, bli lästa. Och om en text om Hölderlin (hur många genomsnittliga kvällstidningsläsare känner ens till namnet?) lockar 500 läsare medan en text om Henke eller Zlatan lockar 50 000… ja, då är valet enkelt.
Däri ligger, är jag rädd, den huvudsakliga förklaringen till fotbollens intåg på kultursidorna.
