Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Vi ska ha en klangemenskap. Tillhöra en klan med en litterär, västerländsk/…/klangbotten.

Och oavsett hur det blir med en litteraturkanon för svenska skolor – det har varit bra med diskussionen om den.

Men nu har jag en gång idén om glädjen i ett gemensamt kulturarv/…/livet blir roligare för sonen (och mig) om han har ett hum om vad uttryck som “änkans sista skärv” syftar på. Lite bibelkunskap har ingen dött av.

Varifrån kommer citaten ovan? Är det någon ärkekonservativ, smygrasistisk stofil som uttalat sej i något nätforum för sd-sympatisörer? Eller kommer de från ett inlägg på Falkblick, I mitt Sverige eller någon annan öppet nationalistisk, invandringskritisk blogg? Nej det är – hör och häpna! – den (i allmänhet) vänsterinriktade, feministiska skribenten Nina Lekander som utan att vara ironisk skriver dessa rader i en artikel på Expressens kultursida. Hennes text handlar om hur man ska ge barn och ungdomar en litterär och kulturell bildning, och om hur hon själv försökt ge sin son detta.

Det Lekander säger om vårt litteratur- och kulturarv är egentligen självklarheter. Men nu lever vi ju i ett Sverige där skolan sedan decennier präglas av socialdemokratiskt kultur- och bildningsförakt. Vi råkar dessutom leva i ett Sverige där mångkulturidealet upphöjts till statsreligion, och där alla försök att slå vakt om det svenska kulturarvet därmed kan tolkas som uttryck för “etnocentrism” eller “kulturrasism”. I detta klimat kan Nina Lekanders egentligen helt okontroversiella åsikter bli kultur- och utbildningspolitiskt sprängstoff.

Det handlar egentligen om två alldeles självklara faktum som i vilket annat land som helst hade varit fullkomligt okontroversiella att framföra:

1. Barn och ungdomar bör i skolan få grundläggande kunskaper om vårt litteratur- och kulturarv. Genom dessa kunskaper skapas en fördjupad förståelse av vårt samhälle, vår kultur och vår historia. Dessutom skapas gemensamma kulturella och värdemässiga referensramar.

2. Sverige har sedan åtskilliga sekler tillhört den kristna, västeuropeiska kultursfären. Det är från kulturnationer som Tyskland, Frankrike, England och Italien vi fått våra huvudsakliga kulturella influenser. Därför bör man i skolans litteratur- och kulturhistoriska undervisning fokusera på det västerländska kulturarvet. Sett ur detta perspektiv är Bibeln, Dante, Shakespeare och Strindberg viktigare än Koranen eller Omar Khayyam.

Ovanstående två påståenden borde som sagt betraktas som självklara och okontroversiella. Men i svensk samhällsdebatt gör politisk korrekthet, en lång tradition av nedvärdering av humanistisk bildning, samt en patologisk skräck för att framstå som konservativ i skolfrågor att dessa påståenden blir kontroversiella och provocerande.

Men när till och med en politiskt korrekt, vänsterinriktad, feministisk debattör som Nina Lekander i en av landets största tidningar vågar erkänna att hon vill skola in sin son i en klassisk europeisk kultur- och bildningstradition… ja, då är kanske ett paradigmskifte på gång. Kanske kan vi äntligen börja slå vakt om vårt kulturarv, utan att riskera att stämplas som stockkonservativa, reaktionära, etnocentriska kulturrasister.