Rädda rättssamhället, Reinfeldt!
Sköt tjuv – hyllas. Så löd en rubrik i Aftonbladet för ett par dagar sedan. Storyn var i korta drag så här:
I det lilla samhället Jävre strax utanför Piteå har det tydligen förekommit mycket stölder. Ortsbefolkningen är missnöjd med polisen, som man anser inte gör något åt problemet. I torsdags morse blev en 63-årig man vittne till hur två tjuvar höll på att stjäla grannens båtmotor. 63-åringen förföljde de båda tjuvarna med sin hagelbössa, och jakten slutade med att han sköt den ene tjuven, en 38-årig man, i ryggen. 38-åringen, som enligt uppgift är känd av polisen sedan tidigare, fördes till sjukhus men uppges inte vara allvarligt skadad.
Det verkligt intressanta i historien var dock det stöd den 63-årige mannen fått från allmänheten. Aftonbladet påstod i sin artikel att 63-åringen hyllats av flera grannar, och i en omröstning på Piteå-Tidningens webbsajt menade 90 procent av de som svarat att de hade förståelse för 63-åringens agerande.
Likheten med det oerhört uppmärksammade ”Rödeby-fallet” är slående. Där sköt ju en familjefar ihjäl en tonårspojke i ett gäng som under en längre tid hotat och trakasserat hans familj, medan en annan pojke i samma gäng fick allvarliga skottskador. Även i det fallet fick familjefadern ett oerhört stöd från allmänheten, och många ansåg att hans handlande var försvarbart och ursäktligt.
I min egen närmiljö har lyckligtvis ingen blivit skjuten. Men jag har ändå stött på attityder och beteenden som har ett tydligt släktskap med händelserna i Jävre och Rödeby. Ett par exempel:
Jag fick nyligen höra en historia om en avlägsen, ytlig bekant som vi kan kalla för Pelle. Pelle och hans sambo utsattes för en tid sedan för ett brott. Brottet var i juridiskt hänseende inte särskilt allvarligt. Om gärningsmannen fällts för det hade påföljden sannolikt bara blivit böter och ett mindre skadestånd. För Pelle och hans sambo innebar emellertid brottet en djup kränkning och avsevärt psykiskt lidande. Kränkningen blev inte mindre av att polisen, trots att gärningsmannen var känd och trots att det fanns både vittnen och teknisk bevisning, valde att lägga ner ärendet.
Nu har dock Pelle hittat en alternativ lösning på problemet. Han påstår att han genom ”kontakter” har fått tag på ett par personer som för några tusen kronor är villiga att spöa upp brottslingen rejält. På så sätt ska Pelle och hans sambo få den upprättelse och hämnd samhället inte kommer att ge dem. Själv vet jag inte om Pelles påstående om lejda våldsmän är sant, och jag tänker inte heller forska närmare kring det. Men historien säger ändå en hel del om rådande samhällsklimat.
I det hus där jag bodde för ett tiotal år sedan fick både jag och min närmaste granne påhälsning av en inbrottstjuv. Tjuven var sannolikt drogmissbrukare, eftersom han i huvudsak hade ägnat sej åt att rota igenom badrumsskåp och köksskåp, d v s de ställen där man troligen kan hitta läkemedel. När jag talade med en annan granne om händelsen svarade han utan omsvep:
- Vet du vad du ska göra för att slippa fler inbrott? Skänk en slant till Hells Angels Defence Fund. Då får du deras klistermärken, och sätter du ett sånt på dörren slipper du garanterat tjuvar. Ingen jävel vågar bryta sej in om de tror att den som bor i lägenheten har kopplingar till HA.
Jag skulle kunna återge fler berättelser på samma eller liknande teman, men jag antar att ovanstående räcker. Bilden är tydlig: Vi har fått ett samhälle där människor inte längre upplever att polis och rättsväsende skyddar dem från brottslighet. Polisen bryr sej till följd av bristande resurser inte om att utreda det som i media brukar kallas ”vardagsbrottslighet”. Om brottslingarna någon enstaka gång grips och ställs inför rätta kan det gå år mellan att brottet begåtts och att ett eventuellt straff utdöms, eftersom även åklagarmyndigheter och domstolar dignar under en alltför stor arbetsbelastning och har brist på resurser. Och när brottslingen väl får sitt straff står i allmänhet påföljden inte alls i rimlig relation till brottsoffrets lidande.
För den genomsnittlige, någorlunda laglydige medborgaren finns två möjligheter. De som har det bäst ställt, d v s överklassen och delar av den övre medelklassen, kan i viss utsträckning köpa sej fria från risken att utsättas för brott. Man väljer att bosätta sej i ”gated communities” av amerikansk modell, eller kanske går några grannar samman och hyr in ett vaktbolag som patrullerar villaområdet på kvällar och nätter. De som inte har dessa ekonomiska resurser får ta till lösningar som gränsar till att vara olagliga. Antingen bildar man medborgargarden och tar lagen i egna händer, eller så köper man – direkt eller indirekt – beskydd av kriminella grupperingar.
Nedskärningarna i det svenska polis- och rättsväsendet har skett gradvis under lång tid, och till största delen under socialdemokratiskt styre. Det är paradoxalt, såtillvida att just de människor sossarna av tradition påstått sej värna om, d v s ”de svaga grupperna” i samhället, är de som i störst utsträckning fått ta de negativa konsekvenserna av dessa nedskärningar. De har ju inte överklassens ekonomiska möjligheter att köpa sej beskydd från kriminalitet. Å andra sidan finns det troligen historiska och ideologiska förklaringar till denna socialdemokratiska politik.
Inom delar av vänstern har man av hävd ogillat polis och rättsväsende, som man betraktat som etablissemangets/kapitalets redskap för att förtrycka de fattiga massorna. (Den typen av retorik lever ju för övrigt fortfarande kvar inom AFA och liknande extremistgrupper på yttersta vänsterkanten.) Dessutom har man inom socialdemokratin omhuldat synsättet att kriminalitet praktiskt taget alltid kan förklaras med och ursäktas av sociala problem. På sätt har brottslingar i stor utsträckning kommit att betraktas som offer. Individens ansvar har reducerats till ett minimum, och alla felsteg har kunnat skyllas på ”samhället”. Den underförstådda lösningen har förstås varit att skapa det perfekta socialistiska paradiset i vilket inga sociala problem existerar, och i vilket det därmed inte heller finns någon kriminalitet.
Än mer paradoxal är dock den nuvarande borgerliga alliansregeringens politik i frågor som berör polis- och rättsväsende. Moderaterna har ju av tradition varit det parti som talat mest och högst om ”lag och ordning”. Men nu verkar dessa tankegångar vara som bortblåsta. Under de snart två år Reinfeldt & co suttit vid makten tycks det inte ha skett minsta förbättring vad gäller polisens och rättsväsendets möjligheter att skydda vanligt folk från brottslighet.
De händelser jag återberättat ovan är bara några av tusentals exempel på hur vanliga medborgare tappat tilltron till polisens och rättsystemets förmåga att stävja kriminalitet. De visar med all önskvärd tydlighet hur vi med allt snabbare steg går mot ett samhälle där människor i desperation tar lagen i egna händer, med potentiellt katastrofala följder. Om inget sker snart är det bara en tidsfråga innan medborgargarden och lynchmobbar blir vanligt förekommande inslag i det svenska samhället. Det är bara en tidsfråga innan medelsvensson ser till att ha vapen hemma och kriminella gäng kan ta betalt för att ge ”beskydd” åt dem som inte har pengar nog att anlita vaktbolag. Och det är bara en tidsfråga innan alla som har råd ser till att barrikadera sej i muromgärdade, slutna bostadsområden med beväpnade vakter.
Det är hög tid att rädda rättssamhället, Reinfeldt!
