Att prata om symptom botar inte sjukdomen
För några dagar sedan, närmare bestämt den 19 augusti, dominerades kulturuppslaget i
Expressen/Kvällsposten av en helsidesartikel på ett kärt tema, nämligen humanioras kris. Denna gång var det inte mindre än åtta mycket väletablerade akademiker och kulturpersonligheter som beklagade sej över hur rådande utbildningspolitik leder till en konstant försämring av såväl utbildning som forskning i humanistiska ämnen.
Artikeln utgjordes i huvudsak av en detaljerad genomgång av de ekonomiska förutsättningar och regelsystem som styr universiteten, och hur dessa på olika sätt leder till negativa konsekvenser för undervisning och forskning inom humaniora.
Jag finner ingen anledning att tvivla på de fakta som framfördes i artikeln, och jag är övertygad om att artikelförfattarnas analys av situationen är korrekt. Det som förvånar mej är dock att dessa i högsta grad belästa och bildade skribenter, som utan tvekan besitter en avsevärd analytisk förmåga, inte bryr sej om att ta upp de underliggande politiska och sociokulturella orsakerna till krisen inom humaniora.
Att man inom det svenska utbildningsväsendet gradvis försämrar och utarmar humanistisk utbildning och forskning är knappast någon nyhet. Vidare är det självklart att denna utveckling till syvende och sist beror på politiska beslut. Det är ju våra folkvalda politiker som fattar de avgörande besluten om utbildningsväsendets utformning och ekonomiska förutsättningar. Den centrala frågan blir då: Varför tenderar utbildningspolitiken att drivas i en riktning som konsekvent missgynnar humaniora?
Denna centrala, underliggande frågeställning berörs endast mycket flyktigt i artikeln. Man konstaterar att de nu moderna trenderna om anställbarhet, kortsiktig ekonomisk lönsamhet och entreprenörsanda inte alltid passar humaniora särskilt bra, samt att humanister måhända inte är nyttiga i ett snävt bokhållarperspektiv på utbildning. Men man utvecklar inte dessa iakttagelser vidare, och försöker inte göra någon fördjupad analys av vilka faktorer i det rådande samhällsklimatet som ligger till grund för den styvmoderliga behandlingen av humaniora. Därigenom blir artikeln bara en beskrivning av en serie symptom, när det som i själva verket behövs är en övergripande analys av själva sjukdomen och förslag till eventuella botemedel.
Den konsekventa utarmning av humanistisk kunskap och bildning som präglar hela det svenska utbildningssystemet, från grundskola till universitet, är enligt min mening en konsekvens av två övergripande tendenser:
För det första: Samhällsklimatet i dagens Sverige präglas i hög grad av krass ekonomism i kombination med ett utbrett kultur- och bildningsförakt. Jag har gjort ett försök att skissera några tänkbara orsaker till detta i en tidigare text. I ett sådant samhällsklimat är det fullt naturligt att humaniora prioriteras väldigt lågt. Humanistisk bildning är ju – precis som professorerna påpekade i sin artikel – sällan ”nyttig” ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Eller, tydligare uttryckt, det är svårt att bli rik på att analysera 1800-talslyrik eller att ha djupgående kunskaper om antikens Grekland. I ett samhälle där räknenissar dikterar villkoren betraktas givetvis kunskapsområden som inte direkt ger ekonomiskt mätbara vinster som mer eller mindre meningslösa.
För det andra: Det finns säkert många som anser att kvalificerad humanistisk utbildning och forskning måste få lov att finnas och kosta pengar, även om dess värden inte alltid är mätbara i ekonomiska termer. Men det räcker ju inte bara med att våra universitet kan erbjuda ett brett urval av högkvalitativa utbildningar i humanistiska ämnen. Alla dessa välutbildade humanister måste ju också kunna få jobb efter avslutade studier! Det är inte rimligt att massor av människor efter fleråriga universitetsstudier hamnar i permanent arbetslöshet och kanske aldrig får någon yrkesmässig användning för sina kunskaper. Här handlar problemet i hög grad om att svensk arbetsmarknad är extremt stelbent och oflexibel; ett fenomen jag försökt analysera här.
Jag är övertygad om att det är dessa två tendenser som ligger till grund för den utbildningspolitik som leder till ständiga försämringar av utbildning och forskning inom humaniora. Det är alltså dessa övergripande frågor som behöver diskuteras och åtgärdas. Att lägga fokus vid detaljfrågor kring t ex hur universitetsinstitutioner tilldelas ekonomiska anslag blir, sett ur detta perspektiv, bara en diskussion kring symptom medan själva sjukdomen förblir obehandlad.
