Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Kornettisten och orkesterledaren Freddie Keppard var ett av de stora namnen inom jazz i genrens barndom under 1910- och början av 20-talet. Han anses bl a ha varit förebild och inspirationskälla för den unge Louis Armstrong. Men medan andra artister från samma tidsperiod fortfarande är ihågkomna, är Keppard på sin höjd en halvt bortglömd parentes i jazzhistorien. Detta beror sannolikt på ett enda skäl: Freddie Keppard var nämligen högst ovillig att göra skivor! Han menade att andra musiker skulle stjäla hans musikaliska idéer om de kunde höra honom på skiva. Det finns därfär ytterst få inspelningar med Freddie Keppard, och de som finns är från slutet av hans karriär, då han inte längre ansågs spela så bra.

För musiker och kompositörer ur Keppards generation innebar skivindustrins framväxt en enorm förändring. Möjligheten att spela in musik för att sedan massproducera och sälja inspelningarna skapade helt nya förutsättningar. Vissa artister och kompositörer förstod att utnyttja det nya mediet medan andra såg det som ett hot och helst ville undvika det. I backspegeln är det inte svårt att se vilka som blev vinnare och vilka som blev förlorare…

Man kan inte uppfinna hjulet och sedan förvänta sej att folk ska vilja gå. Ungefär så sade rapparen Jason ”Timbuktu” Diakité angående fildelning i en intervju för något år sedan. Detta uttalande är enligt min åsikt något av det mest intelligenta som sagts i den segdragna diskussionen om fildelning och nätpirater. Precis som grammofonskivan ledde till radikalt förändrade förutsättningar för musikbranschen under tidigt 1900-tal har möjligheterna att lagra och distribuera musik i digital form ritat om kartan för musikbranschen i vår tid. Man kan tycka vad man vill om denna förändring. Men oavsett hur man ser på saken går det inte att vrida tillbaka klockan. Datorer och kommunikation via Internet är numera en integrerad del i våra vardagsliv, och i detta ingår möjligheten att dela med sig av musik, film, text och bilder i digitaliserad form.

Just nu rasar som bekant debatten kring IPRED-lagen; det lagförslag som är tänkt att göra det lättare för skiv- och filmbolag att sätta dit fildelare. Personligen tror jag inte att det spelar någon större roll om lagförslaget går igenom eller ej. Skiv- och filmbolagen kan kanske vinna detta slag, men de är i förlängningen dömda att förlora kriget. Hjulet är – för att använda Timbuktus liknelse – redan uppfunnet, och i längden blir det omöjligt att tvinga människor att gå.

Låt oss anta att skivbranschens jakt på fildelare skulle få alla fildelningsnätverk att självdö (vilket i och för sej är praktiskt omöjligt med tanke på de enorma mängderna användare). Med stor sannolikhet skulle dessa nätverk då uppstå på nytt, fast i en något annorlunda form. Kanske skulle människor knyta kontakt med varandra via olika communities, för att sedan utbyta musik via t ex e-post eller chattprogram som MSN Messenger. Men låt oss då anta att skivbranschen skulle kunna kontrollera människors internetkommunikation så att man även skulle kunna komma åt de fall då folk skickar musik via mejl eller chattprogram. Man kan tänka sej att folk i så fall skulle knyta kontakter med likasinnade via nätet för att sedan bränna musik åt varandra och skicka per post. För att komma åt detta skulle skivbranschen behöva kontrollera postgången… Man kan fortsätta resonemanget, men jag förmodar att poängen är tydlig nog: Om skivbranschen i längden ska kunna hindra människor från att dela med sej av musik i digital form krävs det en enorm, orimligt kostsam kontrollapparat som dessutom innebär oacceptabla integritetskränkningar för enskilda individer. Kriget är med andra ord redan förlorat för skivbranschens del.

De aktörer inom musikbranschen vars framtidsutsikter ser ljusast ut är förstås de som helt enkelt gillar läget; de som accepterar att den nya teknologin är här för att stanna, och att man får anpassa sej efter detta. Intäkterna från skivförsäljning kommer sannolikt aldrig att bli lika stora som för 30, 50 eller 80 år sedan. Alltså får man finna nya lösningar. Dels får man i viss mån rätta munnen efter matsäcken. Om Britney Spears nya platta beräknas dra in 10 miljoner dollar till skivbolaget kan man förstås inte spendera 15 miljoner dollar på en musikvideo som ska marknadsföra plattan. Dels får man försöka finna andra sätt att tjäna pengar. Kanske kommer artister att bli tvungna att göra fler liveframträdanden och turnéer för att dra in pengar, och kanske får man i högre grad försöka tjäna pengar på olika typer av ”merchandise”. Dessutom får man nog leva med det faktum att framgångsrika artister inte längre kan tjäna lika mycket pengar som tidigare. Framtidens stora artister och kompositörer kommer med stor sannolikhet inte att kunna skapa sej samma ofantliga förmögenheter som

t ex Michael Jackson, Paul McCartney, U2 eller Rolling Stones.

De skivbolag och artister/producenter/låtskrivare som accepterar de nya tekniska förutsättningarna och lär sej utnyttja dem till sin fördel kommer sannolikt att bli musikbranschens vinnare. De andra kommer, likt Freddie Keppard, att sluta som halvt bortglömda parenteser i populärmusikhistorien.