Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

I mitten av 1980-talet, strax efter att jag gått ut gymnasiet, fick jag mitt första ”riktiga” jobb och redan efter ett par dagar hatade jag det. Det var på en trävarufabrik där man i huvudsak tillverkade lister och trösklar. Lönen var helt okej, för en 19-åring som fortfarande bodde hemma var den faktiskt jättebra. Den fysiska arbetsmiljön gick inte att anmärka på och säkerheten på arbetsplatsen var såvitt jag kunde bedöma god.

Vad var då felet? Jo, den mördande monotonin och den överväldigande känslan av meningslöshet och brist på sammanhang. Mitt arbete bestod i att mata in brädor i en hyvelmaskin. Åtta timmar om dagen utförde jag exakt samma monotona arbetsuppgift; jag lyfte en bräda från en vagn och förde in den i maskinen. De enda avbrotten var när en bräda fastnade och man fick kalla på förmannen. För det mesta visste jag inte vad som kom ut i andra änden; om det var list, tröskel eller något annat. Jag hade heller ingen aning om vilken kund som beställt varorna eller när leveransen förväntades vara klar. Mitt jobb var att mata in brädor, hålla käften och inte ställa onödiga frågor. Jag stod ut i några månader innan jag självmant sade upp mej.

Strax efter att jag slutat på fabriken såg jag en LO-pamp intervjuas i TV. Det handlade om varför så få ungdomar ville jobba i industrin. LO-gubben förklarade att man genomfört undersökningar som indikerade att det inte var lönerna, arbetsmiljön, anställningsvillkoren eller arbetsplatssäkerheten som var problemet. Orsaken var helt enkelt att många ungdomar uppfattade industrijobb som alltför tråkiga och monotona. Det hade alltså tagit LO hundra år av fackligt arbete att komma fram till det jag och mina kollegor på trävarufabriken insett efter en dag: Många industrijobb är – oavsett om lönen och de fysiska arbetsförhållandena är bra – olidligt trista och enformiga.

Denna historia tyder på att svensk fackföreningsrörelse redan för drygt 20 år sedan var i otakt med tiden. Och inte har det blivit bättre under de drygt två decennier som förflutit. Snarare tvärtom.

Häromdagen kunde man läsa att bankkoncernen SEB via Demoskop genomfört en undersökning om hur svenska löntagare förhåller sej till lönesänkningar. Tusen personer fick frågan: Om din arbetsgivare av ekonomiska skäl riskerar att behöva säga upp personal, skulle du då kunna tänka dig att gå ner i lön för att undvika uppsägningar på din arbetsplats? Svaren blev tydligen överraskande för SEB. Det visade sej nämligen att 42% kunde tänka sej lönesänkningar för att ha kvar sina jobb. Och bland de ungdomar som ingick i undersökningen svarade hela 73% ja på frågan!

Själv blir jag inte ett dugg förvånad över resultatet. Jag tillhör dem som av olika skäl haft svårt att få ordentligt fotfäste på arbetsmarknaden, och jag har gott om vänner och bekanta som är eller har varit långtidsarbetslösa. Jag känner också åtskilliga som förlorat eller riskerar att förlora sina jobb pga nedskärningar. I en sådan situation bekymrar man sej inte om några hundralappar hit eller dit. Min egen situation kan illustrera hur man tänker:

Jag har under några år haft en mycket osäker situation vad gäller arbete och inkomst. Perioder av arbetslöshet har varvats med tillfälliga frilansuppdrag och tillfälliga vikariat inom äldreomsorgen. Till sist bestämde jag mej för att börja studera igen, och bygger nu på min tidigare universitetsexamen med en utbildning som förhoppningsvis ska ge den ”spetskompetens” arbetsmarknaden efterfrågar. När jag om cirka ett och ett halvt år står där med mitt färska examensbevis i handen är det i huvudsak två saker som är viktiga för mej:

För det första vill jag ha ett arbete jag kan försörja mej på. Jag vill inte fastna i bidragsträsket och jag vill slippa meningslösa AMS-kurser och tröstlösa kontakter med arbetsförmedling och försäkringskassa. För det andra vill jag ha ett arbete där jag på ett meningsfullt sätt kan få användning för mina yrkesmässiga kunskaper. Jag vill inte efter sammanlagt fem års universitetsstudier gå tillbaks till att byta blöjor i äldrevården.

I detta sammanhang är lönenivån faktiskt av underordnad betydelse. Bara jag kan få ett arbete jag kan försörja mej på, med arbetsuppgifter som är relevanta i förhållande till min utbildning, är det inte speciellt viktigt om ingångslönen är 20 000, 25 000 eller 30 000.

Men fackföreningarna är förstås negativa till lönesänkningar, även om det handlar om att folk ska kunna ha jobben kvar. TT skriver:

Nu är dock facken kallsinniga till att gå med på lönesänkningar och frångå ingångna kollektivavtal, så lönesänkningar lär nog endast inträffa undantagsvis.

Detta förhållningssätt är symptomatiskt för hur svensk fackföreningsrörelse är ur takt med tiden. Man säger sej tillhöra en arbetarrörelse som värnar om de svaga grupperna i samhället På första maj tågar fackpamparna sida vid sida med socialdemokratins toppskikt, och man stämmer gemensamt upp i ett alltmer falskklingande ”Upp till kamp emot kvalen”. Men man vägrar konsekvent se den stora, avgörande klasskillnaden i dagens Sverige.

Den avgörande klassklyftan i dagens Sverige; den skillnad som i stor utsträckning avgör individens möjligheter till ett värdigt liv, är nämligen inte en fråga om löneskillnader mellan olika löntagargrupper. Det är heller inte en fråga om inkomstskillnader mellan vanliga knegare och högre chefer, även om dessa skillnader ökat och ibland är rent oanständigt stora. Nej, den avgörande klassklyftan i dagens Sverige är avståndet mellan dem som har fast arbete och stabilt fotfäste på arbetsmarknaden och dem som hamnat utanför.

Denna gigantiska klyfta blundar dock svensk fackföreningsrörelse för. Facket kämpar för dem som har jobb. Kontinuerliga reallöneökningar och bibehållen anställningstrygghet tycks fortfarande vara fackets huvudfrågor. Att hundratusentals människor står utanför arbetsmarknaden och aldrig ges möjlighet att komma in struntar man i.

Är det inte dags att vi börjar se fackföreningsrörelsen för vad den faktiskt är? Facket är inte längre en del av en arbetarrörelse som kämpar för de svaga grupperna i samhället. Facket arbetar inte längre för ett rättvisare och mera jämlikt samhälle. Nej, dagens fackföreningar är intresseorganisationer för de privilegierade grupper som har fast arbete. Det är för dem man arbetar. Och man skiter fullständigt i både dem som hamnat utanför arbetsmarknaden och dem som riskerar att hamna där!