”Råna och stjäl från de rika!”
Det här är ditt område. Stjäl inte från dina egna. Råna, stjäl och bensinslanga från de rika istället! Du vet var de bor, du vet vilka det är och du vet att det lönar sig…
Så står det på lappar som klistrats upp på elskåp och lyktstolpar i mitt bostadsområde. Texten avslutas med ett så kallat anarkist-a, alltså bokstaven A i en cirkel. Vem som står bakom dessa anslag framgår inte, men sannolikt handlar det om individer med kopplingar till AFA eller någon liknande vänsterextrem gruppering.
Det är förstås både anmärkningsvärt och djupt obehagligt att en politisk gruppering uttryckligen uppmanar till våld och kriminalitet mot specifika grupper av människor. Visserligen kan man anta att de som satt upp lapparna är en liten, informell grupp – kanske bara några enstaka individer – men det är icke desto mindre ett skrämmande tecken på att den politiska extremismen tar sej allt tydligare och grövre uttryck. Hatet och våldet äter sej bit för bit in i våra vardagsliv.
Lika upprörande är dock medias tystnad när det gäller vänsterextremismens allt grövre yttringar. Om ett bostadsområde tapetserats med lappar som uppmanat till våld mot invandrare, judar eller svarta hade tidningsrubrikerna inte låtit vänta på sej. Men nu skrivs det inget.
Svenska massmedier har med all rätt varit hårda i sin granskning av högerextremism och nynazism. Rasistiska och nazistiska rörelser har synats i sömmarna. Man har tittat på såväl själva ideologin som på den kriminalitet som tenderar att följa i dess spår. Man har granskat hur dessa rörelser sprider sin propaganda och hur de finansieras. Och en hel del ledande profiler har hängts ut i media med namn och bild. Men när det gäller det vänsterextrema våldet och de vänsterextrema grupperingarnas antidemokratiska budskap är svenska medier i allmänhet väldigt flata.
Problemet har visserligen diskuterats och det finns enstaka journalister som besitter en sund förmåga till självkritisk reflektion. Till exempel tas frågan upp av Magnus Sandelin i reportageboken Extremister – En berättelse om politiska våldsverkare i Sverige (2007), och i tidskriften Scoops temanummer om politisk extremism (Att granska hatet, Scoop 4/2008). Men skillnaden mellan hur media granskar högerextremt respektive vänsterextremt våld är fortfarande himmelsvid.
Troligen är det, som vissa insiktsfulla och självkritiska journalister påpekat, betydligt svårare för den svenska journalistkåren att granska vänsterextremism än högerextremism. Man kan se två skäl till detta:
De ungdomar som söker sej till extremvänstern är påfallande ofta akademikerbarn från stabil medelklassbakgrund. Deras föräldrar är socionomer, lärare, läkare och – inte minst – journalister. En granskning av vänsterextremismen kan alltså lätt bli en granskning av kollegors eller till och med egna barn. Då är det förstås lättare att ignorera det vänsterextrema våldet och istället demonisera de vilsna arbetarkillar som tenderar att utgöra extremhögerns och nassarnas rekryteringsbas.
Dessutom har som bekant en stor del av journalistkåren själva sin politiska hemvist på vänsterkanten. Inom det äldre gardet av svenska journalister har många sina rötter i 68-vänstern och 70-talets proggrörelse. Därmed kan en kritisk granskning av dagens vänsterextremism också innebära att man tvingas göra upp med de vänstermyter och den revolutionsromantik som präglat den egna politiska uppfattningen.
Oavsett vad självgoda pösmunkar i mediehierarkins toppskikt (läs: Jan Guillou i Aftonbladet) hävdar, så står de traditionella massmedierna inför ett enormt hot från de nya medierna. Bloggar och nätforum uppfattas i allt högre grad som snabba, tillförlitliga informationskällor, medan journalistföraktet snart är lika utbrett som politikerföraktet. Om den svenska journalistkåren vill behålla något uns av trovärdighet måste man granska vänsterextremismen lika noggrant och kritiskt som man granskat högerextremister och nynazister!
