Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Archive for mars 2008

Schyman sjabblar igen

leave a comment »

Bakgrunden är nog redan bekant för de flesta, men för säkerhets skull tar jag den i korta drag:

 

Den feministiska debattören Maria Hagberg har lämnat Feministiskt initiativ i protest mot att de, enligt Hagberg, ”blundar för hedersvåldet”. Istället har Maria Hagberg startat Nätverket mot hedersrelaterat våld. I ett par uppmärksammade debattartiklar och i radioprogrammet Studio Ett har Hagberg varit mycket kritisk mot hur Gudrun Schyman och Fi behandlar frågor som berör hedersrelaterat våld och kvinnoförtryck inom arabiska/muslimska kulturer.

 

I en debattartikel i dagens Kvällsposten (”Fi blundar inte för hedersvåld”, 2008-03-30) försöker Schyman försvara sej mot Hagbergs kritik. Hennes argumentation är oerhört tunn, och hennes försök att försvara Fi:s feghet i frågor som berör hedersrelaterat våld framstår som alltmer desperata och genomskinliga. I den aktuella artikeln är hennes enda egentliga argument att man genom att diskutera det hedersvåld som förekommer i vissa invandrargrupper skulle kunna få människor att tro att våld mot kvinnor inte förekommer bland infödda, etniska svenskar.

 

Schymans argument är förstås fullständigt idiotiskt. Det är ungefär som att säga: ”Vi får endast diskutera missbruksproblem ur ett övergripande perspektiv, där vi klumpar ihop både alkoholister, narkomaner och läkemedelsmissbrukare och kallar dem alla för missbrukare. För om vi diskuterar t. ex alkoholister för sej, så glömmer folk bort att det även finns narkomaner.” Bästa Gudrun, det ena utesluter givetvis inte det andra! Och de flesta människor är faktiskt så pass intelligenta att de kan hålla två tankar i huvudet samtidigt!

 

Dessutom är det givetvis så att det hedersvåld som förekommer i vissa invandrargrupper (huvudsakligen från arabiska/muslimska kulturer) präglas av vissa särdrag som i hög grad skiljer det från det kvinnovåld som förekommer i den svenska majoritetsbefolkningen. De huvudsakliga skillnaderna är att hedersvåldet i stor utsträckning är socialt accepterat inom den etniska gruppen, att det sanktioneras genom att kopplas till religion och tradition, samt att det ofta är en hel familj eller släkt som gemensamt planerar och utför våldet.

 

Schymans försök att bagatellisera hedersvåldet får mej osökt att tänka på ett uttalande journalisten och författarinnan Liza Marklund gjorde när hon intervjuades angående dokumentärromanen ”Gömda”, som ju är en autentisk skildring av hur en kvinna systematiskt misshandlas och förföljs av en man hon haft ett förhållande med. Marklund beklagade att den misshandlande mannen i ”Gömda” råkade vara en invandrare från mellanöstern. Hon menade att vissa läsare kanske skulle få en bild av att det endast är invandrarmän som utövar denna typ av kvinnovåld.

 

Nej, Liza, vi som läst ”Gömda” är inte så naiva att vi tror att det bara är invandrade män från mellanöstern som slår kvinnor. Vi vet förstås mycket väl att det finns gott om infödda svenska psykopater som misshandlar, hotar och förföljer kvinnor. Men de övergrepp huvudpersonen ”Maria” utsätts för i ”Gömda” beror faktiskt delvis på att den misshandlande mannen är invandrare med arabisk/muslimsk bakgrund. För när har man hört talas om att en svensk hustrumisshandlare som ålagts besöksförbud fått hjälp av ett tiotal kompisar för att kunna fortsätta hota och förfölja sitt ex?

 

 

Annonser

Written by Rolf Hansson

30 mars, 2008 at 5:59 e m

Det självvalda utanförskapet

with one comment

Jag har en kompis som vi kan kalla för Petter. Petter har spelat musik i många år och försörjer sej delvis som frilansande musiker. För en tid sedan fick han en förfrågan om att vikariera med ett lokalt coverband. Det gällde bl. a. en spelning på en lokal ”folkfest” som arrangerades av ett av våra större politiska partier. Petter berättar:

 

– När vi kommit till spelstället och höll på att rigga upp utrustningen lade jag märke till att drygt halva publiken såg ut att vara invandrare från något mellanöstern-land. Jag pratade med en av arrangörerna och fick veta att en kurdisk folkdansgrupp skulle uppträda före oss. De flesta av invandrarna i publiken var tydligen anhöriga och vänner till medlemmarna i folkdansgruppen. Jag tyckte det var skitkul. Som lokal musiker har man ju lirat för alla möjliga typer av folk. Jag har spelat för allt från hippa, trendmedvetna indiekids till ölhinkande svennepublik som vill skråla med i ”Ooa hela natten”. Jag har uppträtt för hoppande, skrikande tonåringar, men också för seriöst lyssnande medelålders jazzpublik som applåderar efter varje solo. Men jag kan aldrig minnas att jag lirat för en publik som till största delen består av invandrare. Jag tyckte det var jäkligt spännande att se hur de skulle ta emot våra covers på gamla blues- och rocklåtar. Man tänker sej ju inte direkt att det är nån musik de är vana att lyssna på.

 

Men Petter fick aldrig veta vad de kurdiska invandrarna tyckte om bandets versioner av ”Proud Mary” och ”Sweet home Chicago”. När den kurdiska folkdansgruppen var klara med sitt framträdande lämnade nämligen samtliga invandrare lokalen, och det lokala coverbandet fick spela för en publik som uteslutande bestod av ”etniska svenskar”.

 

Jag tror att Petters historia är symptomatisk för hur invandrare och infödda svenskar ser på varandras kulturer. Infödda, ”etniska” svenskar förmodas ha en positiv och öppen attityd gentemot främmande kulturyttringar. Vi förväntas tycka att det är intressant, berikande och spännande med allt från kurdisk folkdans och irakisk independentfilm till somalisk lyrik eller traditionell syriansk kokkonst. Invandrarnas intresse för att ta del av svensk kultur tycks i allmänhet vara betydligt svalare. För, ärligt talat, när hörde du senaste någon tala arabiska eller kurdiska på en konstutställning eller en jazzkonsert? Och när såg du senast muslimska kvinnor i huvudduk på bion eller på stadsbibliotekets författarkväll?

 

Jag kom osökt att tänka på Petters berättelse när jag läste Jackie Jakubowskis artikel Islamdebatt utan muslimer på Kvällspostens kultursida 2008-03-18. Jakubowski redogör kort för den debatt om islam och islamofobi som under en tid rasat på DN:s kultursidor och även spritt sej till andra medier, varpå han ställer den självklara frågan: Var finns muslimerna själva i denna diskussion? Han skriver:

 

Finns det verkligen inte en enda muslimsk intellektuell, religiös ledare, tänkare eller lärd i vårt land som hade kunnat upplysa DN:s läsare om vad svenska muslimer själva tycker i frågor som islamofobi eller islams syn på integration i en västerländsk demokrati?

 

Ja, hur förhåller det sej med den saken? Är muslimerna utestängda från en debatt som handlar om dem själva? Har Jakubowski rätt när han med ett citat från Edward Saids klassiker ”Orientalism” frågar sig om den pågående islamdebatten är ett uttryck för en hegemonisk diskurs inom ramen för västerländsk (kultur)imperialism?

 

Nej, jag tror inte alls att muslimerna är utestängda från debatten. Tvärtom tror jag att många debatt- och kultursidesredaktörer med öppna armar hade välkomnat inlägg från muslimska intellektuella eller religiösa ledare. Problemet är nog snarare att muslimerna inte är intresserade av att delta i debatten, eller – vilket är mera troligt – att de inte alls är medvetna om att en debatt pågår. För påfallande många i Sverige boende muslimer är nämligen ”det offentliga samtalet” inte alls synonymt med det som tas upp på DN debatt, på Aftonbladets kultursida eller i ”Uppdrag granskning”. De intresserar sej i mycket högre grad för vad som diskuteras på Al Jazeera, på diverse islamiska nätforum eller i den lokala moskén.

 

Visst är muslimernas tystnad i debatten kring islam och islamofobi ett uttryck för utanförskap. Men det tycks i hög grad vara ett självvalt utanförskap och inte ett utanförskap som de påtvingats.

Written by Rolf Hansson

19 mars, 2008 at 12:43 f m

Yasmin ska inte bli en svennehora!

with 2 comments

Det känns både tråkigt och fantasilöst att gång efter gång återkomma till ämnet islam. Men tyvärr fortsätter krocken mellan västerländska, sekulära, demokratiska värderingar och muslimsk fundamentalism att framstå som en av vår tids viktigaste samhällsfrågor. Nyhetsflödet innehåller nästan dagligen information som på olika sätt knyter an till denna konflikt, och ämnet är därför svårt att undvika.

Som bekant har Folkpartiet nu gått ut med ett förslag om att ta bort den föråldrade paragraf i skollagen som gör det möjligt för föräldrar att kräva att deras barn ska befrias från vissa delar av undervisningen med hänvisning till familjens religiösa eller filosofiska värderingar. Fp:s förslag har redan stötts och blötts av en mängd debattörer. Därför tänker jag inte diskutera det närmare, utan nöjer mej med att konstatera att jag sympatiserar med det.

Jag vill dock kommentera den hållning Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Preisz ger uttryck för. Preisz verkar inte veta vilket ben hon ska stå på, utan vacklar än hit än dit i sin iver att vara politiskt korrekt. I sedvanlig svensk konsensusanda menar hon att lösningen är “dialog, en ständig dialog, mellan föräldrar och skola”. Det skulle vara intressant att få veta hur denna dialog är tänkt att se ut i praktiken.

Jag har åtskilliga vänner och bekanta som arbetar inom skolans värld. Många av dem är stressade, trötta och slutkörda p.g.a. disciplinproblem, alltför hög arbetsbelastning, personalbrist, ständiga omorganisationer, etc. Allra jobbigast tycks det vara för dem som jobbar på skolor i invandrartäta områden där kulturkonflikter är ett återkommande problem som ytterligare försvårar skolans möjligheter att uträtta något vettigt.

Ovanpå detta ska vi alltså – enligt Eva-Lis Preisz – ålägga lärarna att föra “en ständig dialog” med muslimska föräldrar angående de muslimska barnens rätt och plikt att t. ex. lära sig simma eller att få basala kunskaper om mänsklig sexualitet. I princip innebär detta att lärarna ska vara ansvariga för vuxna muslimska invandrares integration. Det framstår inte som rimligt. Lärarens uppgift är att bedriva undervisning och (i någon mån) social fostran. Lärarens uppgift är inte att vara en socialarbetare som ska lära elevernas föräldrar de sociala spelregler som gäller i ett modernt, sekulariserat, demokratiskt samhälle.

I den mån dessa dialoger förs mellan lärare och föräldrar förs de ju dessutom, med nuvarande lagstiftning, utifrån högst ojämna villkor. De muslimska föräldrarna har lagstadgad rätt att kräva att deras barn ska befrias från vssa inslag i undervisningen. Denna rätt är de troligen väl medvetna om; man kan t. ex. anta att imamer och andra religiöst aktiva noggrant ser till att informera om detta. Alltså kan inte lärarna göra mycket annat än att vädja till föräldrarnas goda vilja. Dialogen torde alltså påfallande ofta se ut ungefär så här:

Den svenska läraren: Det vore bra om ni lät Yasmin delta i sexualundervisningen. Alla barn och ungdomar bör ju få grundläggande kunskaper om hur människokroppen och fortplantningen fungerar.

Pappa Ahmed: Nej. Min dotter är en hedervärd muslimsk flicka. Hon ska inte bli någon försvenskad hora.

Den svenska läraren: Okej då, Yasmin slipper delta i sexualundervisningen.

Kan man förvänta sej något annat när föräldrarna har den lagliga rätten på sin sida, och skolan inte har några maktmedel att ta till?

Written by Rolf Hansson

7 mars, 2008 at 3:46 e m

Publicerat i Uncategorized

Yasmin i badet

with 4 comments

I en insändare i Kvällsposten 2008-03-06 (”Ett badhus ska vara för alla”) menar representanter för Centerpartiet i Malmö att offentliga, skattefinansierade badanläggningar ska ha särskilda tider då endast kvinnor har tillträde. Anledningen till detta är att muslimska kvinnor då ska kunna bada utan att riskera att bli sedda av män. Detta sägs visserligen inte i klartext i centerpartisternas insändare, men man behöver inte läsa särskilt mycket mellan raderna för att förstå andemeningen. Man talar om att Aq-va-kul för ett år sedan hade ”en helkväll för kvinnor”, och att ”en klar majoritet av gästerna var kvinnor som av religiösa skäl annars aldrig kunde bada på allmänhetens tider”. Man hävdar sedan att ”anläggningar som finansieras av skattemedel också ska kunna vara tillgängliga för alla, oavsett religion”.

Resonemanget bygger på en total feltolkning av situationen. Det är en uppenbar lögn att påstå att muslimska kvinnor inte kan bada på allmänhetens tider. Det kan de muslimska kvinnorna nämligen mycket väl göra. De väljer dock att inte bada på allmänhetens tider, vilket är en helt annan sak. Detta val beror på att de vill leva efter extrema, ålderdomliga religiösa regler som bygger på fundamentalistiska, bokstavstrogna tolkningar av Koranen. Det handlar alltså inte om att de muslimska kvinnorna lider av något handikapp som gör det omöjligt för dem från att bada på samma tider som andra, utan om att de valt en livsstil som gör att de inte vill bada på samma tider som andra.

Den centrala frågan i detta sammanhang är alltså inte om skattefinansierade anläggningar ska vara tillgängliga för alla oavsett religion. Den frågan är irrelevant eftersom anläggningarna de facto är öppna för alla oavsett religion. Det vi istället bör fråga oss är: I vilken utsträckning ska det svenska samhället tillgodose krav från religiösa minoritetsgrupper med extrema, fundamentalistiska värderingar?

Written by Rolf Hansson

6 mars, 2008 at 8:04 e m

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , , ,