Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Archive for april 2008

LAS låser ute anställningsbara akademiker

with one comment

Jag har en bekant som är ekonom, vi kan kalla honom Martin. Under sin utbildning läste Martin ett år på ett amerikanskt universitet som utbytesstudent, och praktiserade då även på ett aktiemäklarföretag i New York. Martin berättar att man på detta företag ofta anställde personal med högre utbildning inom helt andra områden än ekonomi.

 

Det hände att man anställde folk som hade en universitetsexamen i till exempel konstvetenskap, lingvistik eller idéhistoria; ämnen som har väldigt liten anknytning till affärsvärlden eller till aktiehandel. Men man utgick från att dessa människor var tillräckligt begåvade och vana att inhämta information för att snabbt kunna lära sig jobbet. Och om det inte funkade kunde man ju alltid sparka dem igen.

 

Jag vet inte om Martins berättelse är representativ för amerikansk arbetsmarknad i stort, men låt oss anta att den är det. I så fall kan man säga att en universitetsexamen har två olika värden på den amerikanska arbetsmarknaden; man skulle kunna tala om ett specifikt och ett allmänt/generellt värde. Dels har en examen ett specifikt värde i form av de ämneskunskaper man inhämtat. Men – och det är det här som är poängen – en examen har också ett generellt värde. Den som skaffat sej en universitetsexamen anses förmodligen ha bevisat följande:

 

1. Att han/hon kan utföra kvalificerat intellektuellt arbete på ett självständigt, målmedvetet, disciplinerat och strukturerat sätt.

 

2. Att han/hon kan söka och tillgodogöra sej information på relativt hög intellektuell nivå.

 

3. Att han/hon kan resonera kritiskt och analytiskt.

 

4. Att han/hon kan sammanställa och presentera kvalificerad information på ett vettigt och strukturerat sätt.

 

Dessa förmågor har förstås ett stort värde oavsett inom vilken bransch man arbetar, och förmågorna kan givetvis appliceras på olika områden oavsett vilka ämnen man tagit sin examen i. Alltså kan t. ex. en litteraturvetare visa sej bli en utmärkt projektledare på en pr-byrå, medan en idéhistoriker kan göra sej oersättlig som inköpare på ett byggvaruföretag. Och om det skulle visa sig att det inte funkar; om den som tagit en examen i teoretisk filosofi inte fungerar i rollen som börsanalytiker eller om arkeologen inte klarar av arbetet som personalansvarig på fastighetsbolaget, ja, då får väl arbetsgivaren helt enkelt ge honom/henne kicken. Svårare än så ska det egentligen inte behöva vara.

 

Jag kommer att tänka på Martins berättelse när jag följer den aktuella debatten kring huruvida universiteten i högre grad ska utforma kurser utifrån vad arbetsmarknaden efterfrågar; att man i högre grad ska fokusera på den färdigutbildades ”anställningsbarhet”. Denna tankegång är tydligen central i det europeiska utbildningssamarbete som går under namnet ”Bolognaprocessen”.

 

I en debattartikel i Svenska Dagbladet 2008-04-21 (”Universitet ska inte förmedla jobb”) riktar en grupp kända namn inom den akademiska världen (bl. a. Ebba Witt-Brattström, Gunnar Broberg och Karin Johannisson) skarp kritik mot denna idé. De vill värna den europeiska idén om fria lärosäten, kritiskt tänkande och kunskapssökande och de ställer – om än mellan raderna – den i sammanhanget uppenbara frågan: Vad händer med humaniora om näringslivets och arbetsmarknadens önskemål i mycket högre grad ska styra universitetsutbildningarna?

 

Resonemanget bygger förstås på premissen att humanister antas ha svårt att få jobb. Näringslivet (och arbetsmarknaden överhuvudtaget) förmodas inte ha någon nytta av humanistisk bildning, eller som det formuleras i artikeln: Det är lätt att se vad en ”anställbar” läkare är. Men vad är en ­anställbar konstvetare, egyptolog eller ekonomhistoriker?

 

Det är här jag kommer att tänka på Martins beskrivning av hur akademiker med examina i ”smala” humanistiska ämnen kunde få jobb på aktiemäklarföretaget i New York. Tänk om vi hade haft ett liknande klimat på svensk arbetsmarknad. Tänk om det fanns svenska arbetsgivare som satte värde på olika slags kompetens och t. ex. vågade ge konstvetaren en chans att använda sin bildning och sin analytiska förmåga i en annan kontext. Om arbetsmarknaden sett ut så hade sannolikt en stor del av akademikerarbetslösheten försvunnit.

 

Men som alla arbetssökande vet är attityden hos svenska arbetsgivare den rakt motsatta. När svenska arbetsgivare söker personal innehåller platsannonserna i allmänhet högst specificerade krav på vilken utbildnings- och erfarenhetsbakgrund man vill se hos de sökande, och den som inte uppfyller kraven behöver inte bemöda sej att söka.

 

Varför är det så på den svenska arbetsmarknaden? När det så ofta talas om det positiva med mångfald på arbetsplatser, varför är svenska arbetsgivare så ovilliga att anställa personal med olika utbildnings- och erfarenhetsbakgrund? Inser inte svenska arbetsgivare att en personalstyrka där människor har olika utbildningsbakgrund med stor sannolikhet kommer att generera kreativitet och nytänkande; värden som de flesta organisationer idag säger sej eftersträva?

 

Svaret är förstås LAS, den förhatliga Lagen om anställningsskydd; det som Liza Marklund i ett av sina mera skarpsynta ögonblick kallat vår mest exkluderande lagstiftning. Medan man i länder som t. ex. USA eller Danmark har en flexibel och rörlig arbetsmarknad enligt principen ”easy to hire, easy to fire” präglas svensk arbetsmarknad av en stelbent, betongsossig 1970-talsmentalitet, i vilken en fast anställning förväntas innebära livslång trygghet. Resultatet blir förstås att ytterst få arbetsgivare vågar chansa då de anställer, eftersom de vet att det är så gott som omöjligt att bli av med personal som visar sej vara olämplig.

 

Måhända skulle egyptologen visa sej bli en utmärkt utredare på försäkringsbolaget, måhända skulle etnologen kunna bidra med massor av nyttiga idéer som enhetschef inom äldreomsorgen och måhända skulle lingvisten fungera perfekt som ”account manager” på datakonsultföretaget. Detta lär vi aldrig få veta så länge svensk arbetsmarknad fortsätter styras av en föråldrad lagstiftning med rötter i ett sedan länge försvunnet 70-tals-Sverige.

 

 

 

 

Annonser