Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Archive for maj 2008

Bondlurkar är vi allihopa

with 2 comments

Axess framstår i allt högre grad som den enda riktigt bra svenska tidskriften för seriös samhälls- och kulturdebatt. Senaste numret (4/2008) innehåller mycket matnyttigt och läsvärt. Jag vill speciellt framhålla Bo Rothsteins intressanta artikel om förhållandet mellan etnisk mångfald och ”socialt kapital”; en text som borde kunna tillföra åtskilligt i den pågående debatten om för- och nackdelarna med ett mångkulturellt samhälle.

 

Men även solen har sina fläckar, och i det här fallet är det en ovanligt fånig liten text av Mats Wiklund. Wiklunds text är visserligen bara en kort snutt; snarast en notis, men eftersom den publicerats i en så pass ”tung” och seriös publikation som Axess tycker jag ändå den förtjänar att bemötas.

 

Under rubriken Så hålls bondlurkarna borta från DN ondgör sej Wiklund över att kultur- och nöjesskribenter ofta använder sej av engelska ord och fraser i sina texter. Han exemplifierar detta med ett citat från en kultursidesartikel ur DN, i vilken Malin Ullgren beskriver fotbollskommentatorn Glenn Strömberg som larger than life. Wiklund menar att ett sådant användande av engelska är elitistiskt och exkluderande. De som förstår de engelska orden, fraserna, referenserna och allusionerna känner sej exklusiva och utvalda, medan de som inte förstår känner sej uteslutna. Wiklund kallar detta för ett språkligt översitteri, och menar att tidningen mobbar sina läsare.

 

I en mening har Wiklund förstås rätt. Att t ex använda sej av engelska ord eller fraser i en svenskspråkig text är en markör som talar om att texten vänder sej till vissa läsare, med följd att andra läsare kan känna sej uteslutna. Det Wiklund missar är dock att sådana markörer finns i praktiskt taget alla dagstidningstexter, möjligen med undantag för de rena nyhetsartiklarna. Bruket av sådana markörer handlar heller inte bara om att skribenten vill positionera sej och ge sej själv och sina läsare känslan av tillhöra en exklusiv, utvald krets. Det är också en naturlig och i viss mån oundviklig följd av att det i alla intressegemenskaper utvecklas gruppspråk och ämnesspecifika terminologier.

 

Inom nöjes- och (i viss mån) kulturjournalistik kommer ofta nyheter från den anglosaxiska kultursfären. Följaktligen är nöjes- och kulturskribenter vana att inhämta information på engelska, och gradvis smyger sej engelskan in i deras texter. Detta kan, som i Wiklunds exempel, innebära ett direkt användande av engelska ord och fraser. Men det kan också ske i form av anglicismer som efter hand blir vedertagna i svenskan och anpassas till svenska stavnings- och böjningsregler.

 

Det är emellertid inte svårt att hitta exempel på liknande exkluderande språkbruk inom andra ämnesområden. Även om det inte är fråga om engelska ord/uttryck, så handlar det ofta om terminologi som är mycket svår, ibland närmast omöjlig, att förstå för den som inte har en ganska hög kunskapsnivå inom det aktuella området. Och det är ju precis lika exkluderande och elitistiskt som den av Mats Wiklund så avskydda engelskan.

 

Under en snabb genombläddring av dagens DN (080528) hittar jag bl a följande exempel:

 

På ledarsidan skriver man om förväntad inflation, och använder sej av ord som stagflation och styrränta. Hur många människor som inte har ekonomisk utbildning är helt på det klara med vad dessa begrepp innebär? På ekonomidelens börssidor finner man förstås ännu fler ord som hör affärsvärlden till. Bland annat talas det om sektorsentiment och direktavkastning; termer som man knappast kan förväntas förstå utan att vara väl insatt i affärsliv och aktiehandel. Även på sportsidorna – en del av tidningen som man kanske förväntar sej ska vara mera folklig och mindre elitistisk – används ämnesspecifika (ibland engelska) termer som wild card, trettondeseedade, libero och spetsläge utan att dessa ords innebörd förklaras. I kulturartiklarna stöter man inte oväntat på ord och fraser som hör till den humanistiska och samhällsvetenskapliga sfären; man använder sej av begrepp som strukturell diskriminering, diskurs, feodal och avkolonisering. Och bland musikrecensionerna hittar man som väntat en mängd ord och begrepp som hör samman med modern popkultur och kommunikationsteknologi; pixlade, electropop, feministbloggare, headbanga, dubbehandling, etc.

 

Som synes har alltså flertalet ämnesområden som tas upp i en dagstidning sin specifika terminologi, och i allmänhet förutsätts det att läsaren i någon mån behärskar denna terminologi. Dessutom är ordvalet bara ett av flera sätt en skribent kan använda sej av för att positionera sej och bjuda in eller exkludera läsare. Ett vanligt knep är att utelämna relevanta bakgrundsfakta och förutsätta att läsaren redan känner till dessa. Ett annat är att med hjälp av satsadverbial som ju eller som bekant signalera att läsaren redan förväntas känna till en del av den givna informationen.

 

Som jag tidigare konstaterat utvecklas det inom alla intressegemenskaper olika typer av gruppspråk och terminologier, och detta avspeglas givetvis även i journalistiska texter. Det är inte rimligt att kräva att alla texter ska vara fullständigt transparenta och begripliga för alla. Ett sådant krav skulle sannolikt innebära att många texter skulle bli orimligt långa eftersom väldigt många ord och begrepp skulle behöva förklaras. Det skulle sannolikt också leda till att många läsare skulle uppfatta många texter som oerhört tråkiga och övertydliga. Det skulle dessutom innebära en trist likriktning av tidningsspråket, eftersom många journalister skulle förlora en stor del av sin stilistiska repertoar.

 

Som tidningsläsare får man helt enkelt acceptera att man inte kan vara expert inom alla områden, och att det finns texter från vilka man känner sej exkluderad. Själv förstår jag utan problem Malin Ullgrens engelska fraser, men känner mej som en obildad bondlurk när jag konfronteras med ekonomijournalistikens businesslingo. Men det får jag leva med.

 

 

 

Annonser

Written by Rolf Hansson

28 maj, 2008 at 7:06 e m

När kulturen blir dokusåpa

with one comment

Under det senaste året har Kultursverige skakats av två rejäla litterära debatter; fejder som – för ovanlighets skull – gett visst eko även utanför kultursidornas slutna sfär. Vad har då dessa debatter handlat om? Har de handlat om böcker som haft exceptionella litterära kvaliteter? Har det varit fråga om verk som innehållit nya banbrytande tankar och idéer av stor allmänmänsklig eller samhällelig betydelse? Nej, tyvärr. Istället har uppmärksamheten byggt på att författarna i de omdebatterade böckerna kastat skit på verkliga, namngivna människor.

 Diskussionerna har därmed i huvudsak handlat om huruvida det är moraliskt försvarbart att en författare i ett skönlitterärt verk gör grova personliga påhopp på autentiska, namngivna, nu levande personer. Det har dessutom funnits uppenbara inslag av voyeuristisk tillfredsställelse över att prominenta medlemmar i den svenska kultureliten fått sin smutsiga byk tvättad offentligt. Kulturskribenterna ägnar sej alltså åt illa dold sensationslystnad; sånt som i andra sammanhang brukar kallas simpel skvallerjournalistik. Böckerna jag tänker på är förstås Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Lars Noréns En dramatikers dagbok.

 Jag är inte ute efter att ta ställning vare sej för eller emot Lundgrens eller Noréns rätt att i litterär form bedriva privata vendettor. Jag är inte heller ute efter att bedöma de litterära kvaliteterna (eller bristen därpå) i någon av de omdiskuterade böckerna. Sanningen att säga har jag inte läst någon av dem. Men debatterna kring dessa böcker säger åtskilligt om rådande kulturklimat. De enda tillfällen då litterära debatter får ett sådant genomslag att de till och med tas upp på andra ställen än kultursidorna är när diskussionerna sjunkit till dokusåpans nivå; när det handlar om att rota i kulturpersonligheters privatliv och möjligen få reda på vem som legat med vem på DN:s kulturredaktion, eller vilka som hamnade i ett fyllebråk på Dramatens personalfest. 

 För ett par veckor sedan kunde man i Expressen läsa om en performance-festival som ska gå av stapeln i Uppsala i juni. Festivalen finansieras åtminstone delvis med offentliga medel, och bl a Uppsala kommun och Kulturrådet har bidragit med slantar. Ett av inslagen på denna festival är en ”workshop i flogging”. Detta innebär i praktiken att människor som ägnar sej åt sadomasochistisk sex ska visa hur man smiskar varandra i sexuellt syfte. Det är svårt att inte få associationer till Jerry Springer Show och liknande trash-tv, där man i ett slags modern freakshow visar upp mer eller mindre kittlande avvikelser.

Den skattefinansierande smiskuppvisningen föranleder naturligtvis två frågor:

 1. Hur tolkar man en uppvisning av sadomasochistiska sexuella övningar som en konst-eller kulturyttring? Att offentligt visa upp människor som har sex brukar annars klassificeras som pornografi. Varför väljer man i detta fall att se det som en kulturyttring?

2. Det finns säkert en massa människor som är nyfikna på sadomasochistisk sex, men är verkligen behovet av information om detta så stort att kommunen måste finansiera en uppvisning inom ramen för en kulturfestival? En Googlesökning på ordet sadomasochism ger c:a 706 000 träffar, och om man googlar på det internationella begreppet S&M  får man i runda slängar 5 400 000 träffar. Alltså verkar det knappast råda någon brist på information om ämnet för dem som är intresserade.

Debatterna kring Noréns och Lundbergs böcker och den kommande smisk-uppvisningen i Uppsala är – menar jag – uttyck för samma sak, nämligen ett kulturliv i kris. Den etablerade finkulturen har blivit alltmer elitistisk och uppfattas ofta av ”vanliga människor” som konstig och obegriplig. Samtidigt präglas samhället i stort av en ekonomistisk anda som gjort att kulturell och humanistisk bildning inte längre anses ha något värde, och som reducerat kulturdebatten till att vara ett slags intellektuell lekstuga för en liten klick akademiker som många gånger totalt förlorat verklighetskontakten.

Kultureliten kämpar med näbbar och klor för att få den breda massan att intressera sej för kulturyttringar som av gemene man ofta bara uppfattas som ointressanta och svårförståeliga. Det skrivs spaltmeter efter spaltmeter om ”angelägna” böcker, ”viktiga” konstutställningar och ”starka” teateruppsättningar. Men ändå skiter Svensson högaktningsfullt i det mesta av detta. Ala dessa förment ”viktiga” och ”angelägna” kulturyttringar blir oftast bara angelägenheter för närmast sörjande.

Vad gör då kultureliten för att få ”vanligt folk” att intressera sej för högkultur, och för att motverka det kulturfientliga samhällsklimatet? Jo, man väljer att sänka sej till dokusåpornas och reality-showernas nivå. Sex, snusk och skvaller säljer alltid. Om vi inte kan locka folk från tv-apparaterna till biblioteken och konstgallerierna på annat sätt, så får vi väl ta till samma knep som tv-producenterna. Det viktiga är ju att vi kan få folk att intressera sej för kultur. Om sedan kulturens innehåll är svårt att skilja från en genomsnittlig TV5-kväll så spelar det väl mindre roll.

 

LAS-laget

with one comment

Snart är det fotbolls-EM, och givetvis kommer tidningarnas kultursidor att fyllas med artiklar om fotboll. Under 1970-talets vänstervåg försökte akademiker verka folkliga genom att klä sej i murarskjorta och kokettera med sin arbetarbakgrund och sina enkla uppväxtförhållanden. (De som saknade sådana meriter kunde alltid hitta på.) Numera är Maos lilla röda och näbbstövlar inte så fashionabelt. Istället har ett – verkligt eller påstått – fotbollsintresse blivit kulturskribenternas främsta folklighetsmarkör.

När man ska skriva kultursidestexter om fotboll tycks det vanligaste stilgreppet vara att tolka fotbollen metaforiskt; d v s att man försöker se de sportsliga skeendena som bärare av djupare kulturella eller samhälleliga innebörder. Om det går bra för Sverige kan man t ex välja att se det som en seger för en folkhemsmodell där alla solidariskt arbetar mot ett gemensamt mål, och där kollektivets bästa alltid är viktigare än att enskilda stjärnor får glänsa. Om å andra sidan Zlatan skulle göra en fantastisk soloprestation som leder till ett segermål, kan man tolka det som ett exempel på hur invandrare måste våga ta för sej för att nå framgång i ett Sverige som präglas av dold, strukturell rasism. Och så vidare. Det behöver knappast sägas att dessa metaforiska fotbollstolkningar ofta känns påfallande ansträngda och sökta.

Men när Lasse Lagerbäck för några dagar sedan presenterade det lag som ska representera Sverige i sommarens EM-turnering var det verkligen läge att göra en metaforisk tolkning av en händelse ur sportens värld. Förvånansvärt nog missade dock den samlade kulturjournalistkåren öppet mål…

Lagerbäck har ju ofta kritiserats för att inte våga satsa på unga, hungriga spelare, utan hålla sej till gamla, beprövade namn. Och nu presenterade han ett landslag där genomsnittsåldern är 29,6 år, och där den stora skrällen är att den 36-årige åldermannen Henrik Larsson för sjuttioelfte gången ändrat sej och åter tackat ja till att vara med. Lagerbäcks lagbygge är alltså – nu kanske mer än någonsin – en utmärkt metafor för den av LAS hårt kontrollerade svenska arbetsmarknaden. De som en gång kommit med får vara kvar till döddagar, oavsett om de längre är kapabla att prestera. Och nya förmågor behöver inte göra sej besvär att försöka passera nålsögat, det är ändå kört.

Det finns dock en hake som gör att analogin inte håller fullt ut: Lagerbäcks koncept har ju – i motsats till svensk arbetsmarknadspolitik –  hittills visat sej vara vinnande. Under Lagerbäcks ledning har Sverige lyckats komma med i varje EM- och VM-slutspel, och dessutom lyckats ta sej vidare från gruppspelet.

Den 10/6 kommer många av oss att sitta bänkade framför tv-apparaterna för att se om Lagerbäcks gråsossigt stelbenta ledarstil kan ge Sverige ytterligare en internationell fotbollsframgång. Då kommer vi att få veta om de lätt grånade fotbollsmiljonärerna åter kan bli folkhjältar som orsakar fontänbad och spontankarnevaler på gatorna, eller om Lasse skulle ha valt att satsa på nya talanger istället. Vilka konsekvenser LAS ger på den svenska arbetsmarknaden vet vi redan alltför väl.

 

 

 

Samma gamla moralpanik

with one comment

Oavsett hur kriminologer som t ex den ständigt publicitetskåte Jerzy Sarnecki bollar med siffror och statistik verkar onekligen ungdomsbrottsligheten ha ökat. Brotten tycks bli fler och det våld som utövas tycks bli grövre och råare.

Vad beror då denna utveckling på, och hur ska den stävjas? Handlar det om bristande föräldraansvar? Om en skola i kris? Om en allmän brist på tydliga normer, moral och etik? Beror det på en usel arbetsmarknad som gör att många ungdomar inte känner något hopp inför framtiden? Eller på att massor av unga andra generations-invandrare lever i gettofierade betongförorter och aldrig känner sej delaktiga i det svenska majoritetssamhället? Behövs det fler synliga poliser på gatorna? Behöver unga lagbrytare få snabbare och mera kännbara konsekvenser av sina handlingar?

Nej, svaret är mycket enklare än så. Ungdomsbrottsligheten beror på våldsamma datorspel, i synnerhet det oerhört populära, nyligen släppta Grand Theft Auto IV. Och lösningen är lika enkel den. Vi bör – i gammal god, folkhemsk förmynderianda – förbjuda dessa spel. Åtminstone om kristdemokraten Anders Bergsten får bestämma. Detta klargör han nämligen i en debattartikel i Kvällsposten 2008-05-14.

Visst är det härligt med lite klassisk moralpanik! Figurer som Bergsten borde nästan K-märkas för att de håller denna fina svenska tradition vid liv. Om det inte vore för att (kd) faktiskt är ett regeringsparti, att partiets representanter faktiskt har ett visst inflytande i svenskt samhällsliv, och att Bergstens tokerier uppenbarligen tas på så pass stort allvar att han får in en helsidesartikel i en av landets stora kvällstidningar, så skulle man kunna skratta åt alltihopa.

Det är förstås inget nytt under solen. Redan under tidigt 1900-tal upprördes moralens väktare av den ”förråande och sedeslösa” Nick Carter-litteraturen. På 1940-talet förfasades man över ”dansbaneeländet”, på 1950-talet var det rockmusik och serietidningar som stod i fokus för moralisterna, och under min egen uppväxt, i slutet av 1970-talet, varnade man för det hemska ”videovåldet”. På senare år har bl a raptexter och vissa typer av hårdrock varit föremål för liknande moralpanik. Konstigt nog har ingen seriös forskning ännu kunnat påvisa att det skulle finnas ett orsakssamband mellan t ex rocklyssnande eller serieläsande och kriminalitet…

Det är förstås inte svårt att ironisera över Bergstens idéer, och det vore lätt att avfärda honom som ett skämt. Det faktum att han är en etablerad politiker som ges möjlighet att framföra sina åsikter i etablerade medier gör dock att man tvingas bemöta honom med seriösa argument. Därför, bäste Anders Bergsten, vill jag här förklara varför jag anser att ditt förslag att förbjuda våldsamma datorspel är alldeles urbota korkat:

1. Ungdomar i vissa åldergrupper, kanske framför allt i tonåren, tenderar att vilja ”flirta med” sådant som är förbjudet eller tabubelagt. Det kan t ex gälla våld/kriminalitet, sex, droger, ockultism/satanism etc. Det senaste seklets populärkultur innehåller som bekant åtskilliga exempel på sådana ”flirtar”. Möjligen kan denna dragning till det förbjudna ses som en del i ett identitetsbygge som så småningom leder till vuxenblivande; detta överlåter jag emellertid åt sociologer och barnpsykologer att tolka. Faktum är dock att så länge dessa flirtar sker via t ex böcker, musik, film eller datorspel, så är de med stor sannolikhet helt ofarliga.

2. Datorspel ses numera av många som en seriös kulturyttring. Det finns t o m kultur- och litteraturvetare som hävdat att datorspel på sikt kommer att tillmätas samma konstnärliga dignitet som romaner. Kan man utifrån ett sådant perspektiv rättfärdiga censur eller förbud av datorspel? Och vem ska i så fall vara smakdomare och bedöma vad som ska klassificeras som oacceptabelt våld i datorspel?

3. Ett förbud mot våldsamma datorspel skulle förmodligen – precis som så många andra lagar i vårt förbudstokiga land – bli en verkningslös papperstiger. De ungdomar som vill ha dessa spel skulle med all säkerhet ladda ned dem illegalt från Internet, eller på annat sätt komma över piratkopior.

4. Att i så hög grad fokusera på datorspelens eventuella förråande inverkan på ungdomar innebär att man bortser från andra, mera sannolika, skäl till ungdomsbrottslighet. Det blir med andra ord en lättköpt, populistisk lösning på ett komplext och svårlöst problem vars lösning sannolikt kräver betydligt mera omfattande och djupgående samhällsförändringar än att förbjuda vissa datorspel.

Written by Rolf Hansson

14 maj, 2008 at 6:48 e m

Pedofiler på loftet

with 2 comments

Jag är inte säker på när debatten kring pedofili och sexuella övergrepp mot barn på allvar tog fart i Sverige, men om jag minns rätt bör det ha varit under sent 1980-tal eller tidigt 1990-tal. Sedan dess har detta ämne med jämna mellanrum återkommit i samhällsdebatten. Uppmärksamheten kring pedofiler och barn som utsatts för övergrepp har sannolikt fått många positiva konsekvenser. Troligen har man inom barnomsorg, skola och vård blivit bättre på att se tecken på när barn utsatts för övergrepp, troligen har man inom polis och rättsväsende fått större kunskaper om denna problematik, och troligen blir barn som utsatts för övergrepp i större utsträckning trodda och tagna på allvar när de berättar vad de varit med om.
 
Men det finns också en baksida av den periodvis väldigt intensiva debatten kring pedofili, nämligen att folk får pedofiler på loftet. Pedofiler utmålas som de absolut värsta, hemskaste brottslingar man kan tänka sej, och en del människor tycks tro att det bakom varenda buske döljer sej en ondsint pedofil som väntar på en chans att röva bort och förgripa sej på ett oskyldigt barn. Ett slående exempel på denna orimliga pedofilskräck var när någon tokfeminist för några år sedan på fullt allvar menade att män som arbetar inom barnomsorg aldrig bör få vara ensamma med barnen. En sådan åsikt innebär förstås att man utgår från att alla män sannolikt är pedofiler som kommer att förgripa sej på barn bara de får chansen.
 
Det uppmärksammade mordet på 10-åriga Engla verkar ha satt ny fart på pedofilskräcken. Återigen verkar det finnas människor som på fullaste allvar tror att det lurar pedofiler bakom varje hörn, och att man som förälder gör bäst i att skydda sina barn från all kontakt med främmande vuxna. Rikspuckot Linda Skugge står som vanligt för ett verkligt lågvattenmärke när hon i sin krönika i Kvällsposten 2008-05-04 skriver: Dagens fel: Varför får inte våra barn lära sig på dagis/skola hur de ska göra när främmande människor kommer fram? Det vill säga springa.
 
Skugge menar alltså på allvar att man ska lära barn att springa om en främmande människa tar kontakt. Och med tanke på den pedofilpanik som råder efter mordet på Engla kan man sorgligt nog anta att många föräldrar tar Skugges råd på fullaste allvar. Linda Skugge må vara en jubelidiot, men det faktum att hon oemotsagd kan framföra denna typ av åsikter i en av landets största tidningar visar med all önskvärd tydlighet att pedofildebatten spårat ur i något som närmast liknar masspsykos.
 
Visst är det fullt förståeligt om föräldrar oroar sej för att deras barn ska råka ut för en pedofil, men man måste ändå kunna se lite sakligt och nyktert på situationen. Andelen människor med pedofil sexuell läggning torde utgöra någon promille av befolkningen. Av dessa är det sannolikt en minoritet som  agerar ut sin sexuella läggning genom att förgripa sej på barn. De flesta pedofiler nöjer sej förmodligen med att ha sexuella fantasier om barn. När pedofiler förgriper sej på barn riktar sej övergreppen i allmänhet mot barn som finns i deras närhet; egna (biologiska) barn, styvbarn, fosterbarn, släktingars eller vänners barn, osv. Det är förhållandevis ovanligt att pedofiler ger sej på främmande barn. Sammantaget är alltså risken att ett barn ska rövas bort av en främmande pedofil på offentlig plats försumbart liten.
 
Baserat på denna risk anser alltså Linda Skugge att man inom skolan och barnomsorgen ska fostra in barn i en anda där alla främmande vuxna betraktas som farliga. Det är alldeles uppenbart att en sådan mentalitet gör mer skada än nytta. Visst, möjligen finns en teoretisk möjlighet att någon liten flicka eller pojke skulle undvika att kliva in i en bil tillsammans med en pedofil om hon/han redan på dagis fått inpräntat i sej att man ska springa så fort en främmande vuxen närmar sej. Men å andra sidan skulle vi få hundratusentals rädda barn som ser alla främmande vuxna som farliga, och som uppfattar tillvaron som en ständig flykt undan inbillade pedofiler.
 
Naturligtvis ska vi vara medvetna om att det finns pedofiler, och vi bör naturligtvis lära barn att inte följa med främmande vuxna hur som helst. Men någon måtta får det ändå vara på pedofilskräcken!

Written by Rolf Hansson

4 maj, 2008 at 11:13 e m