Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Archive for juni 2008

Den bästa svenska plattan någonsin

with 4 comments

För några år sedan vill jag minnas att det hölls något slags omröstning där Jakob Hellmans …och stora havet (1989) utsågs till den bästa svenska plattan någonsin. När musiknördar ska göra den där typen av listor är resultaten i allmänhet ganska förutsägbara. Precis som internationella listor alltid toppas av Sgt. Pepper’s och Pet Sounds är det oftast samma svenska namn som återkommer. Bland det äldre gardet av svenska rock- och popartister finner man plattor med den notoriskt triste och överskattade Pugh Rogefeldt, riksfyllot Lundell, sömnpillret Eldkvarn och stendöda proggare som Nationalteatern. Bland yngre förmågor återkommer den falsksjungande Håkan Hellström och de hopplöst pubertala indieposörerna Broder Daniel. Andra lågoddsare i sammanhanget är något alster från den alltmer patetiske, åldrande ”rockrebellen” Thåström och Reeperbahns söndertjatade Venuspassagen.

Själv har jag svårt att nämna någon riktigt helgjuten svensk rock-/popskiva, såvida man inte räknar en vispoet som Cornelis Vreeswijk eller en jazzsångerska som Monica Zetterlund till rock-/pop-facket. Efter mycket funderande kom jag i alla fram till fram till några riktigt bra svenska skivor som jag spelat intensivt under perioder av mitt liv. Det blev fem stycken: Peps Blodsbands Hög standard (1975), Cortex Spinal injuries (1981), The Nomads Temptation pays double (1984), Peter LeMarcs Peter LeMarc (1987) och The Creeps Now dig this (1988). Men även om dessa plattor är bra och förtjänar att anses som svenska rock-/pop-klassiker, så känns ingen av dem alldeles helgjuten. De har alla sina brister och skönhetsfläckar.

Men nu tror jag att jag hittat den bästa svenska popskivan någonsin! Det måste vara Lill Lindfors fantastiska Du är den ende från 1967. Det är en fullständigt perfekt platta från början till slut; 14 klockrena hits, perfekt arrangerade och framförda, med en stilmässig enhetlighet trots att låtmaterialet egentligen spretar åt flera olika håll. Kort och gott en lysande skiva!

Lite bakgrund: Lill debuterade i Hagge Geigerts nyårsrevy 1960, och under 60-talets första hälft skapade hon sej ett namn som revyartist och sångerska. Under dessa år gav hon ut några singlar och EP-skivor. Material från två av hennes shower, Adam och Eva (med Owe Thörnqvist, 1964) och Påsen (med Anders Linder, 1967), gavs ut på LP-skivor. Du är den ende var dock hennes första fullängdare som soloartist.

När man numera talar om att en artist givit ut en ny platta tänker man sej i allmänhet en samling nyinspelade, tidigare outgivna låtar. Så är inte fallet med Du är den ende. Skivan utgörs i huvudsak av låtar från singlar och EP-skivor Lill Lindfors hade släppt under åren 1965 – 66. Man bör dock komma ihåg att detta inte var ovanligt på 1960-talet. Många av de klassiska soulplattor som gavs ut på Motown är t ex uppbyggda på detta sätt.

Du är den ende ger dessutom en bild av en artist som inte riktigt hittat sin identitet, utan verkar slitas mellan sina egna musikaliska ideal och önskemål från managers och skivbolag. Skivan spretar åt minst tre olika håll. Först har vi den folkliga schlager- och popsångerskan vars låtar blev hits i melodiradion. Hon visar sej i för tiden aktuella poplåtar som En sån karl, Du för mej, Alltid nåt som får mej att minnas och Låt mej va’ – de’ é bra.  Samtliga dessa låtar är svenska översättningar av internationella hits med artister som Sandie Shaw, Unit 4 + 2 och Bob Dylan. Sedan har vi vissångerskan vars repertoar tycks rikta sej till en mera mogen publik, med titelspåret Du är den ende och tolkningar av Taubes Flickan i Havanna och Så skimrande var aldrig havet. Och slutligen finner man det som kanske är Lill Lindfors egen röst, nämligen en hippare och mera musikaliskt sofistikerad sångerska som huvudsakligen tycks vilja göra svenska tolkningar av samba- och bossa nova-låtar (Fri som en vind, Din skugga stannar kvar, Hör min samba).

Så visst spretar det åt olika håll. Detta intryck förstärks av att två olika orkesterledare varit inblandade. På flertalet av låtarna kompas Lill av Marcus Österdahls orkester, men på några spår är det Sven-Olof Walldoff som varit orkesterledare. Trots detta känns skivan väldigt enhetlig och koherent. Den känns just som en sammanhängande platta, och inte som en samling slumpmässigt ihopplockade låtar.

Denna känsla av en sammanhängande helhet beror troligen på den fingertoppskänsla man haft i låtvalet. Trots skiftande genrer passar samtliga låtar Lindfors som hand i handske. Hennes sång känns aldrig ansträngd eller manierad, utan hon lyckas göra varje melodi till sin. Kanske hade Lill Lindfors ovanligt stor artistisk integritet, eller kanske hade hon turen att omges av producenter och skivbolagsfolk som var ovanligt lyhörda. Hur som helst lyckades hon undvika att tvingas sjunga material som hon inte kunde framföra bra och trovärdigt. Man kan så här i efterhand tänka sej hur fel det kunde ha blivit om hon varit tvungen att göra t ex renodlade rock’ n’ roll- eller blueslåtar, som förmodligen inte alls passat henne.

Givetvis gör också de högklassiga arren sitt till. Dessutom är de svenska tolkningarna av utländska låttexter genomgående lyckade och smakfulla; något som sannerligen inte hörde till vanligheterna när man under 1960- och 70-talen gjorde svenskspråkiga versioner av utländska hitlåtar.

Under 1970- och 80-talen fortsatte La Lindfors en framgångsrik karriär som folkkär showartist och skådespelerska. Hon blev känd för sitt engagemang i UNICEF och skapade svensk tv-historia när hon tappade kjolen som konferencier i melodifestivalen. Men som sångerska var hon förmodligen som bäst under mitten och slutet av 60-talet, när hon skapade ett perfekt pärlband av pop- och schlagerlåtar, av vilka flertalet förtjänar att kallas svenska popklassiker. Och i min värld är alltså hennes debut-LP Du är den ende troligen den bästa svenska popplatta som gjorts.

De gåtfullas samhörighetslängtan

with one comment

Häromdagen läste jag en av de roligaste tv-krönikor jag någonsin läst. Det var Expressens Ann-Charlotte Marteus som lyckats göra något kul och fräscht av denna i allmänhet ganska trista textgenre. Hon vågade dessutom göra något så osvenskt som att totalsåga en bred, folkkär kulturyttring. Annars tycks ju trenden bland svenska nöjes- och kulturskribenter numera vara att folkligt är fint. Man ska låtsas gilla Allsång på Skansen, och man ska skriva om Melodifestivalen som om man på allvar tror att eländet har något med musikalisk eller artistisk kvalitet att göra. Annars riskerar man att bli kallad kultursnobb eller ”pretto”, vilket anses vara ett öde värre än döden. Men Marteus sticker alltså ut hakan och sågar Eva Rydbergs folklustspel från Fredriksdalsteatern i Helsingborg jämns med fotknölarna.

Ann-Charlotte Marteus tycker kort och gott inte att Rydbergs traditionella fars är det minsta kul. Samtidigt förvånas hon över hur den närmast hysteriskt positiva publiken sväljer föreställningen med hull och hår: ”Å fan” säger någon på scenen: publiken gapskrattar. ”Skitgubbe” säger en annan: publiken kiknar. En gubbe ramlar ner för en trappa: halva publiken dör av glädjeinducerad hjärtattack. Vad är detta för gåtfullt folk? Vilket land bor de i? Vilken tid bor de i?

Jag brukar reagera precis som Ann-Charlotte Marteus när jag utsätts för denna typ av ”underhållning”. Skit samma om det kallas fars, folklustspel eller buskis. Det är helt enkelt inte roligt. Längre. Det kanske var kul för 50, 70 eller 90 år sedan, när genren möjligen kändes ny, och de billiga skämten hade en viss fräschör. Men idag känns det hopplöst förlegat, dammigt och förutsägbart. Och ändå finns det uppenbarligen en stor publik som verkligen älskar denna underhållningsform, och som med glädje utsätter sej för några timmars bussresa för få avnjuta en kväll med t ex Eva Rydberg & co eller Stefan & Krister.

Detta fick mej att fundera över fenomenet humor. Det är förstås en hart när omöjlig uppgift att göra en heltäckande analys av vad humor är, men man kan ändå konstatera att vissa element ofta återkommer i det som uppfattas som humoristiskt. Ett centralt drag i mycket humor är t ex att det förekommer någon form av normbrott. Det sägs eller görs något som i någon mening avviker från gängse normer, vilket uppfattas som absurt eller tokigt, och får oss att skratta. En psykolog skulle kanske beskriva det som att inlärda kognitiva scheman ställs på ända.

När Charlie Chaplin fick 1910-talets biopublik att kikna av skratt var just sådana normbrott ett centralt inslag. Att den myndige, respektingivande poliskonstapeln får en tårta i ansiktet innebär ju ett normbrott i dubbel mening. För det första är det ett brott mot gängse sociala normer att kasta tårtor i ansiktet på folk. För det andra förstärks normbrottet av att föremålet för ”tårtningen” är en samhällelig auktoritet inför vilken man förväntas visa respekt.

Ett liknande normbrott, fast kanske på en lite mera sofistikerad intellektuell nivå, fick 1970-talets tv-publik att skratta åt Monty Python-sketchen där två karikatyrartade arbetarklasskvinnor på bredast tänkbara cockney pratar om vardagsbestyr, varpå de plötsligt övergår till att tala om ”logisk positivism” och börjar namndroppa olika filosofer.

Det räcker emellertid inte bara att bryta mot invanda normer för att något ska uppfattas som humoristiskt. Det finns ett annat element som också måste vara med, nämligen ett inslag av överraskning. Normbrottet måste vara överraskande. Ett förväntat, förutsägbart normbrott blir sällan roligt.

Humorn i folklustspel och buskis uppfyller det första av de kriterier jag beskrivit. Det förekommer rikligt med normbrott i syfte att skapa humoristiska effekter. Att någon svär eller använder kraftuttryck på en teaterscen (åh fan, skitgubbe) kan tolkas som normbrott. Likaså är det i någon mening ett brott mot vedertaget, ”normalt” beteende att ramla nerför en trappa.

Problemet är den totala avsaknaden av kriterium nr. 2, alltså överraskningseffekten. Buskishumorns normbrott är så nötta och klichéartade att en någorlunda van åskådare kan förutse dem långt i förväg. Redan när man ser att scendekoren innehåller en trappa vet man att någon kommer att ramla i den. På samma sätt vet man att den snobbige och dumdryge rikemansynglingen som uppvaktar hjältinnan i slutändan kommer att bli bortgjord och brädad av den snälle och rekorderlige arbetargrabben, och att en billig sexanspelning är i faggorna när det talas om att det ”karltokiga” hembiträdet ska laga korv.

Men om nu denna traditionella buskishumor är så tråkig och förutsägbar, hur kommer det sej då att den ändå fortsätter vara så populär? Hur kommer det sej att folk vallfärdar till föreställningar med Stefan & Krister och att Eva Rydberg fortsätter spela för en fullsatt Fredriksdalsteater sommar efter sommar?

Kanske handlar det egentligen inte om humor, utan om att det finns ett slags nostalgisk trygghet i folklustspelets klichéartade miljöer och persongalleri. Åskådarna förflyttas till ett tänkt 1910-, 20- eller 30-tal där karaktärerna och de sociala spelregler utifrån vilka de agerar är extremt traditionsbundna och förutsägbara. I den traditionella farsens värld slipper vi för en stund det komplexa och heterogena nutidssamhället. Istället förflyttas vi till en (skenbart) enklare tid,  i vilken såväl könsroller som andra sociala strukturer och spelregler framställs som enkla och entydiga.

Avsaknaden av överraskningar bör förmodligen, paradoxalt nog, också ses som en styrka, och inte som en brist. Humorns enkelhet och förutsägbarhet innebär ju att alla – från 90-åriga gammelmormor till 7-åriga barnbarnsbarnet – kan ta del av underhållningen. Vi befinner oss oerhört långt ifrån Killinggängets coolt ironiska 90-talshumor, som förutsatte att publiken hade stenkoll på modern populärkultur, och vi befinner oss lika långt ifrån den ibland ganska råa, ”barnförbjudna” humor som en del av dagens ståupp-komiker ägnar sej åt. Här är det viktiga att ALLA ska kunna delta och förstå skämten, och att ingen ska behöva känna sej exkluderad eller provocerad. Kanske bygger publikens våldsamma entusiasm och rungande skrattsalvor mera på detta, alltså en känsla av att vara med i en gemenskap som alla kan dela, än på att de egentligen tycker det är så fantastiskt kul när tjocka gubben trillar ner för trappan.

I ett alltmer splittrat och heterogent samhälle kan man anta att vissa breda, folkkära, populärkulturella fenomen skapar en känsla av samhörighet och gemenskap som det uppenbarligen finns ett stort behov av. Detta gäller troligen såväl buskisteater som melodifestivalen eller fotbolls-EM. För en stor del av publiken är innehållet förmodligen ganska oviktigt. Det som räknas är just samhörigheten och gemenskapen. Gåtfullare än så är det nog inte. Kanske är det människor som jag själv eller Ann-Charlotte Marteus, som inte vill ta del av denna gemenskap, som är de gåtfulla.

 

 

Fotbollens folklighet och kulturens kris

leave a comment »

För någon vecka sedan ironiserade jag över vissa kulturjournalisters olyckliga förkärlek för att skriva om fotboll. Snart är det fotbolls-EM, och givetvis kommer tidningarnas kultursidor att fyllas med artiklar om fotboll, konstaterade jag. Nu har megaevenemanget brakat igång (i skrivande stund står det 0 – 0 i öppningsmatchen mellan Schweiz och Tjeckien), och åtminstone en del av dags- och kvällstidningarna har som väntat valt att viga kultursidorna åt mer eller mindre skarpsinniga analyser av den gröna mattans schack och av det gigantiska populärkulturella fenomen ett fotbolls-EM utgör.

En skribent, Kvällspostens Nils Forsberg, har dock skrivit en text som i sammanhanget blir något av en paradox. I sin ”fotbollstext” ställer han sej nämligen frågande till varför kulturskribenter visar sådan entusiasm för att skriva om fotboll, och undrar varför kulturmän hellre talar om Hagi än Hölderlin.

Forsberg ger tre tänkbara förslag till varför delar av kulturskribentkåren hyser denna (i allmänhet obesvarade) kärlek till fotbollsvärlden. Han menar att fotbollen kanske representerar ett slags arketypisk manlighet som ger social status, eller enklare uttryckt: fotbollskillarna blir mer populära bland tjejerna än kulturkillarna. Han tänker sej att kulturvärlden möjligen lider brist på bra historier – till exempel framgångssagor av typen ”pojken från slummen som genom sin fantastiska fotbollstalang blir mångmiljonär” – medan fotbollen innehåller massor av sådana dramatiska och fantasieggande berättelser. Och han föreslår att kulturknuttarnas fokusering vid intellektuell analys eventuellt skulle ha gjort att de inte längre är kapabla att engagera sej känslomässigt i kulturella uttryck. Underförstått menar han förmodligen att fotbollen skulle erbjuda en möjlighet till känslomässigt engagemang utan intellektualisering och analys.

Två av Forsbergs förslag till förklaringar, det första och det sista, ter sej i viss mån rimliga. I synnerhet är jag benägen att tro att det ligger ett mått av sanning i tanken att fotbollen skulle representera en arketypisk maskulinitet som ger social status. Detta går ju i linje med det fenomen som inom sociolingvistiken brukar beskriva som ”förtäckt prestige”, d v s att välutbildade män ibland tenderar att använda ett grovhugget, ”arbetarklassmässigt” språk med mycket slang och svordomar, eftersom detta språkbruk antas uppfattas som mera ”tufft” och maskulint.

Tanken att kulturvärlden skulle lida brist på bra historier låter emellertid i mina öron alldeles absurd. Om det är något litteraturen och kulturhistorien är full av, så är det väl just bra historier. Inom dessa områden ägnar man sej ju till stor del just åt att studera och tolka historier, berättelser och myter. I vissa fall är det fråga om historier som tolkats och omtolkats under sekler eller till och med årtusenden, och en del av dessa historier ligger till grund för hela vår civilisation och vårt sätt att uppfatta världen. Så vad gäller bra historier får man nog säga att kulturvärlden har ett visst övertag gentemot fotbollsvärlden.

Forsberg missar dock de, enligt min mening, viktigaste skälen till varför kulturskribenterna är så kåta på att skriva om fotboll. Det handlar, menar jag, om en förment folklighet; om att positionera sej som någon som kan tala till de breda folklagren och nå utanför kulturkoftornas dammiga akademikervärld. Och varför är det då så viktigt att vara folklig? Varför vill människor som ägnat åtskilliga år åt att inhämta avancerade kunskaper om vårt kulturarv och vår historia så förtvivlat gärna framstå som om de brinner för något så folkligt och ointellektuellt som fotboll?

Jo, därför att de innerst inne vet att de kulturanalyser de vanligen ägnar sej åt i allt högre grad förlorat sitt värde. Bakom alla floskler om hur ”viktigt” det är med kultur och kulturell bildning är förstås kulturvetarna väl medvetna om hur lågt i kurs deras kunnande står i dagens Sverige. Kulturlivet och kulturdebatten har i vårt ekonomistiska, kultur- och bildningsfientliga samhällsklimat reducerats till att vara intellektuell lekstuga för en liten klick medelklassakademiker.

Tidigare fungerade åtminstone kulturell bildning i någon mån som klassmarkör inom överklassen och delar av den övre medelklassen. För att bli socialt accepterad i de finare salongerna förutsattes man ha vissa grundläggande kunskaper om vårt kulturarv. Men numera – i en tid då högt uppsatta politiker och företagsledare närmast koketterar med sin brist på kulturell och humanistisk bildning medan deras avkommor markerar sin klasstillhörighet genom att beställa in helrör på innekrogarna kring Stureplan – har även denna funktion gått förlorad.

Allt detta vet givetvis kulturjournalisterna. Dessutom vill de förstås, precis som alla andra skribenter, bli lästa. Och om en text om Hölderlin (hur många genomsnittliga kvällstidningsläsare känner ens till namnet?) lockar 500 läsare medan en text om Henke eller Zlatan lockar 50 000… ja, då är valet enkelt.

Däri ligger, är jag rädd, den huvudsakliga förklaringen till fotbollens intåg på kultursidorna.

Written by Rolf Hansson

8 juni, 2008 at 1:26 f m

Innanför eller utanför stängslet?

leave a comment »

I sin utmärkta populärhistoriska skildring Välfärdsåren; svensk historia 1945 – 86 (2005) låter Göran Hägg mordet på Olof Palme utgöra slutpunkt. Därmed finner han en i sammanhanget rimlig lösning på ett problem som många historiker ställts inför, nämligen hur man avgränsar olika historiska epoker.

 

Å ena sidan sker övergripande samhälleliga, kulturella och politiska förändringar vanligen gradvis över en längre tidsperiod. Det är därför problematiskt att dela in historien i epoker och att tydligt definiera när en epok anses ha slutat och en annan anses ha tagit vid. Sådana historieskrivningar riskerar att bli grovt förenklade. Å andra sidan måste man, för att göra historien överskådlig och begriplig, använda sej av något slags indelning i avgränsade epoker eller perioder. I allmänhet låter man för enkelhets skull någon stor, omvälvande händelse utgöra gräns mellan två epoker, även om det naturligtvis ger en förenklad bild av historien.

 

Vi kan just nu bevittna en händelse som i framtiden kan komma att tillmätas samma symboliska betydelse som Palmemordet; en händelse som kan tolkas som det definitiva beviset på att folkhems-Sverige är borta och att ett starkt ekonomiskt, socialt och etniskt segregerat klassamhälle kommit i dess ställe. I dagarna har det nämligen uppmärksammats i media att man i Malmö håller på att bygga Sveriges första regelrätta ”gated community”, enligt amerikanskt mönster. Bostadsområdet Victoria Park i Limhamn kommer till en början att  bestå av 395 exklusiva bostadsrätter med ett tillhörande 17 000 kvadratmeter stort grönområde. På området kommer det bl a att finnas biograf, restaurang, bibliotek, spa och pooler för de boende. Området kommer att vara inhägnat och besökare måste anmäla sej i en reception. På kvällar och nätter kommer ett vaktbolag att kontrollera så att obehöriga inte kommer in på området.

 

Egentligen är detta förstås bara en logisk fortsättning på en samhällsutveckling vi kunnat se under de senaste två decennierna. Klasskillnaderna ökar och klyftorna blir allt större. Invandrarna hamnar, tillsammans med de svenskar som av ett eller annat skäl hamnat utanför arbetsmarknaden, i gettofierade betongförorter där det vanligaste namnet på nyfödda pojkar är Mohammed. Den välbärgade övre medelklassen förskansar sej i etniskt rensade villaområden där ungarna heter Wilma, Emma, Oscar eller Lukas. I de nerslitna miljonprogramsområdena härskar gängkriminaliteten, och brandkår och ambulanspersonal kan inte göra sitt jobb utan poliseskort. I de prydliga villaförorterna går grannar samman och patrullerar gatorna på jakt efter potentiella tjuvar. Har man hyfsat med pengar kanske man till och med kostar på sej att hyra in ett vaktbolag som bevakar området nattetid. Sett ur detta perspektiv är gated communities för dem med tjockast plånböcker ett fullt logiskt och naturligt steg i utvecklingen.

 

Men hur hamnade vi här? Hur gick vi från det trygga folkhems-Sverige som jag och mina generationskamrater växte upp i, till dagens hårt segregerade klassamhälle, i vilket de som har råd anser sej behöva köpa sej en fristad där de kan leva skyddade från kriminalitet och sociala problem?

 

Flera bloggare som diskuterat frågan har inte oväntat pekat på invandringen. Man menar att den stora flyktinginvandringen under de senaste tjugo åren har kört Sveriges ekonomi i botten, och att det mångkulturella samhället är roten till den omfattande kriminaliteten och till en mängd andra sociala problem. Jag är i viss mån benägen att hålla med. Vi har i Sverige haft en extremt generös flyktingpolitik och tagit emot betydligt fler invandrare än vi kunnat ta hand om. Många invandrare har fastnat i arbetslöshet och permanent bidragsberoende. Detta har, i kombination med det svenska samhällets politiskt korrekta rädsla för att kräva att invandrare i minsta mån skall anpassa sej till svensk kultur, lett till att det inom vissa invandrargrupper skapats ett gigantiskt socialt utanförskap. Kriminalitet och andra sociala problem blir en naturlig följd av detta utanförskap.

 

Men det är alltför enkelt att skylla allt på invandringen. En annan starkt bidragande orsak är förstås arbetslösheten. Våra politiker – i synnerhet sossarna, men även det borgerliga blocket – har visat sej fullständigt oförmögna att skapa arbetsmarknadspolitiska och näringspolitiska lösningar som generar nya arbetstillfällen och skapar en mera rörlig och flexibel arbetsmarknad. Arbetslöshetssiffrorna har visserligen sjunkit något sedan den nuvarande borgergliga regeringen tillträde, men är fortfarande höga. Den stora, absolut avgörande klassklyftan i dagens Sverige är inte klyftan mellan Wallenberg och Svensson (även om den klyftan förstås är orimligt stor), utan klyftan mellan dem som har fast arbete och dem som står utanför arbetsmarknaden.

 

Givetvis finns det också andra faktorer som bidragit till att skapa dagens samhällsklimat: en av nedskärningar och meningslös, kostsam byråkrati hårt ansatt poliskår som inte längre upplevs kunna ge medborgarna det skydd man kan förvänta sej i ett civiliserat rättssamhälle, ett rättsväsende som lider av ungefär samma problem som poliskåren, en skola som efter åratal av pedagogiska experiment totalt tycks ha tappat fokus och saknar såväl tydliga undervisningsmål som värdegrund, sociala skyddsnät som blivit så grovmaskiga att vi numera accepterar hemlösa tiggare som ett normalt inslag på gator och torg, etc.

 

Kanske kommer Victoria Park om tio, femton eller femtio år att betraktas som det första steget mot ett samhälle där människor i en högst konkret mening hamnar ”innanför” eller ”utanför”. Eller kanske kommer vi att lyckas vända trenden och åter skapa ett välfärdssamhälle utan massarbetslöshet, socialt utanförskap och orimligt stora klasskillnader. Detta får historien utvisa.