Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Archive for juli 2008

Paradigmskifte i kanondebatten?

with 3 comments

Vi ska ha en klangemenskap. Tillhöra en klan med en litterär, västerländsk/…/klangbotten.

Och oavsett hur det blir med en litteraturkanon för svenska skolor – det har varit bra med diskussionen om den.

Men nu har jag en gång idén om glädjen i ett gemensamt kulturarv/…/livet blir roligare för sonen (och mig) om han har ett hum om vad uttryck som ”änkans sista skärv” syftar på. Lite bibelkunskap har ingen dött av.

Varifrån kommer citaten ovan? Är det någon ärkekonservativ, smygrasistisk stofil som uttalat sej i något nätforum för sd-sympatisörer? Eller kommer de från ett inlägg på Falkblick, I mitt Sverige eller någon annan öppet nationalistisk, invandringskritisk blogg? Nej det är – hör och häpna! – den (i allmänhet) vänsterinriktade, feministiska skribenten Nina Lekander som utan att vara ironisk skriver dessa rader i en artikel på Expressens kultursida. Hennes text handlar om hur man ska ge barn och ungdomar en litterär och kulturell bildning, och om hur hon själv försökt ge sin son detta.

Det Lekander säger om vårt litteratur- och kulturarv är egentligen självklarheter. Men nu lever vi ju i ett Sverige där skolan sedan decennier präglas av socialdemokratiskt kultur- och bildningsförakt. Vi råkar dessutom leva i ett Sverige där mångkulturidealet upphöjts till statsreligion, och där alla försök att slå vakt om det svenska kulturarvet därmed kan tolkas som uttryck för ”etnocentrism” eller ”kulturrasism”. I detta klimat kan Nina Lekanders egentligen helt okontroversiella åsikter bli kultur- och utbildningspolitiskt sprängstoff.

Det handlar egentligen om två alldeles självklara faktum som i vilket annat land som helst hade varit fullkomligt okontroversiella att framföra:

1. Barn och ungdomar bör i skolan få grundläggande kunskaper om vårt litteratur- och kulturarv. Genom dessa kunskaper skapas en fördjupad förståelse av vårt samhälle, vår kultur och vår historia. Dessutom skapas gemensamma kulturella och värdemässiga referensramar.

2. Sverige har sedan åtskilliga sekler tillhört den kristna, västeuropeiska kultursfären. Det är från kulturnationer som Tyskland, Frankrike, England och Italien vi fått våra huvudsakliga kulturella influenser. Därför bör man i skolans litteratur- och kulturhistoriska undervisning fokusera på det västerländska kulturarvet. Sett ur detta perspektiv är Bibeln, Dante, Shakespeare och Strindberg viktigare än Koranen eller Omar Khayyam.

Ovanstående två påståenden borde som sagt betraktas som självklara och okontroversiella. Men i svensk samhällsdebatt gör politisk korrekthet, en lång tradition av nedvärdering av humanistisk bildning, samt en patologisk skräck för att framstå som konservativ i skolfrågor att dessa påståenden blir kontroversiella och provocerande.

Men när till och med en politiskt korrekt, vänsterinriktad, feministisk debattör som Nina Lekander i en av landets största tidningar vågar erkänna att hon vill skola in sin son i en klassisk europeisk kultur- och bildningstradition… ja, då är kanske ett paradigmskifte på gång. Kanske kan vi äntligen börja slå vakt om vårt kulturarv, utan att riskera att stämplas som stockkonservativa, reaktionära, etnocentriska kulturrasister.

Sorry tjejer, ni är inte offer

with one comment

Tänk er följande scenario: 22-årige Andreas är på chartersemester i thailändska Pattaya, en ort känd för sexklubbar och prostitution. En kväll drar han ut på en barrunda och super sej rejält dyngfull. En inkastare lockar in honom på en av sexklubbarna, och kvällen slutar med att han har oskyddat sex med en prostituerad. Efteråt är Andreas livrädd och ångrar sej bittert. Kanske har han åkt på någon elakartad, svårbehandlad könssjukdom, kanske har han till och med blivit HIV-smittad. När han kommit hem får Andreas kontakt med en svensk kvällstidningsjournalist som bestämmer sej för att göra en snyfthistoria om Andreas hemska upplevelse. Artikeln skildrar hur en stackars oskyldig svensk turist luras att hälla i sej väldiga mängder sprit och sedan förleds att köpa sex. Charterbolaget och barägarna i Pattaya framställs som bovarna i dramat. Vad är det för onda, cyniska människor som lockar oskyldiga svenska ungdomar till ett sådant syndens näste som Pattaya? Känner de inget ansvar? Gör de vad som helst för att tjäna snabba pengar?

 

Slutet av detta tänkta scenario är förstås fullständigt osannolikt. Det går inte att framställa en aspackad horkund som ett offer. Ingen kvällstidningsreporter skulle ta i historien med tång, och ytterst få läsare skulle tycka synd om Andreas. Han får helt enkelt skylla sej själv och ta konsekvenserna av sitt ansvarslösa handlande.

 

Ann Heberleins uppmärksammade bok Det var inte mitt fel startade en debatt kring återupprättandet av det personliga ansvaret i svenskt samhällsliv. Många människor är trötta på den slappa, kravlösa mentalitet som innebär att praktiskt taget alla felsteg kan skyllas på sociala problem eller på övergripande, strukturella fel i samhället. Brottslingen som har rånat och misshandlat oskyldiga människor skyller på sin taskiga uppväxt i betongförorten och på den strukturella rasism som gör att han som andra generationens invandrare inte får något jobb. Undersköterskan som har slagit och förnedrat patienter på äldreboendet skyller på att hon varit stressad och att det saknats tydliga etiska regler på arbetsplatsen. Direktören som på ett ohederligt sätt tillskansat sej bonusar i mångmiljonklassen skyller på det system som möjliggjort detta. Alla är offer, ingen bär något ansvar. Ja, alltså ingen förutom det abstrakta ”samhället” eller ”systemet”, som ju aldrig kan ställas till svars.

 

Kvällstidningarnas nyhetsredaktioner verkar dock vara omedvetna om denna opinionsströmning. Deras journalistik handlar fortfarande i hög grad om snyftreportage där människor framställs som offer utan eget ansvar eller förmåga att kunna förutse konsekvenser av sina handlingar. Och vilka kan vara mera tacksamma att placera i offerrollen än unga, söta, till synes oskyldiga tjejer?

 

Det är just det Expressen/Kvällsposten gör när de ytterligare en gång publicerar ett skandalreportage om hur svenska ungdomar på chartersemester deltar på sprit- och sexfester. Storyn är i korta drag så här:

 

I semesterorten Ayia Napa på Cypern finns ett par barer/nattklubbar som drivs av svenskar under namnet ”Grabbarna Grus”. Grabbarna Grus anordnar fester som vänder sej till unga svenska charterturister. På festerna dricker deltagarna sej våldsamt berusade, varpå de uppmanas delta i lekar som går ut på att man ska klä av sej. Inte oväntat urartar dessa fester ofta i något som närmast liknar offentliga gruppsexorgier där mer eller mindre nakna människor grovhånglar till allmänt beskådande. Under festerna filmar Grabbarna Grus personal med videokamera. Videoupptagningarna klipps ihop till filmer som säljs på barerna som ett slags souvenirer. Enligt en tjej som uttalar sej i artikeln är dessa filmer närmast att likna vid hemmagjorda porrfilmer, och en del av de tjejer som syns i filmerna känner sej i efterhand kränkta och utnyttjade.

 

Om det handlat om minderåriga ungdomar; om de tjejer som super sej aspackade och hetsas att visa tuttarna på dansgolvet hade varit 13-14 år, då hade upprördheten varit befogad. Enligt svensk lag är så unga människor att betrakta som barn, och barn ska givetvis inte förledas att dricka sej berusade eller att delta i offentliga sexlekar som spelas in på film. I så fall måste barnen ses som offer, och de vuxna som initierat aktiviteterna måste hållas ansvariga.

 

Men nu är det inga barn det handlar om. Tjejerna som intervjuas i artikeln är 22 – 23 år gamla. De är myndiga, de har rätt att gifta sej, skaffa barn, ta körkort, rösta, ingå juridiskt bindande avtal, köpa sprit på systemet och alla andra friheter som hör vuxenlivet till. Och de har – inte minst – rätten att åka på charterresa till Ayia Napa och parta stenhårt i två veckor.

 

Men med dessa fri- och rättigheter följer också ett ansvar. Om man väljer att supa skallen av sej på en av Grabbarna Grus fester, och sedan väljer att hoppa upp på scenen och strippa inför ett gäng drängfulla grabbar som skriker ”visa pattarna” medan hela spektaklet förevigas på video… ja, då får man också leva med dessa val efteråt. Då har man ingen rätt att i efterhand komma och beklaga sej och säga att man känner sej ”kränkt”.

 

Visst kan man tycka att Grabbarna Grus verksamhet är snaskig, cynisk och osmaklig. Men faktum kvarstår: De som deltar är vuxna människor som gör det av egen fri vilja. Så, sorry tjejer, ni må känna er hur kränkta som helst, men ni är inga offer. Ni får helt enkelt skylla er själva, precis som Andreas som varit i Pattaya fick skylla sej själv i mitt tänkta exempel.