Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Archive for augusti 2008

Svenska cowboys som inte når ända fram

leave a comment »

Jag recenserar sällan musik nuförtiden, och jag har inte tidigare skrivit renodlade skivrecensioner på denna blogg. Men så damp det ner ett par plattor i brevlådan. De kom från två svenska band i countryfacket som är angelägna att nå ut med sin musik. Jag tycker att seriöst satsande musikanter är värda att tas på allvar, oavsett genre. Dessutom vet jag ju hur etablerade medier brukar funka när det gäller skivrecensioner. Man tenderar att gå i storbolagens ledband och skriver i allmänhet bara om akter som har ett stort skivbolag i ryggen. En självfinansierad utgåva från ett lokalt band i någon svensk landsortsstad prioriteras ytterst lågt, oavsett hur bra den kan vara. Därför bestämde jag mej för att skriva några rader om dessa bägge skivor.

 

Först ut är Trailerpark Idlers, med medlemmar från Norrköping och Söderköping. Deras platta har titeln Unhappy hour at Joey’s bar. Med tanke på gruppnamnet och skivtiteln är det knappast förvånande att bandet lite skämtsamt beskriver sin musik som högljudd, akustisk självömkans-country, Det här gänget, med sångaren och låtskrivaren Morgan Hellman i spetsen, har verkligen förälskat sej i honky tonk-countryns klichéer. Det är cheatin’ & drinkin’ och teardrops in my beer för hela slanten.

 

Bandets starka sidor är melodierna och det personliga soundet. Hellman har lyckats få ihop en del riktigt starka låtar som i rätt händer skulle kunna bli hur bra som helst. Öppningsspåret There’s your bag, there’s your shoes, there’s the door är  t ex en honky tonk-rökare av klassiskt snitt, och hade mycket väl kunnat platsa på en 50- eller 60-talsplatta med George Jones, Johnny Paycheck eller någon annan av genrens legender. Trots den tuffa honkytonk-attityden drar soundet snarast åt bluegrass-/folk-hållet. Det är huvudsakligen akustiskt, och ljudbilden domineras av instrument som mandolin, fiol, cittra (!) och dragspel. Detta ger gruppen en personlig touch.

 

Men tyvärr lider skivan av vissa uppenbara brister. Produktionen låter amatörmässig och håller bitvis knappt demo-kvalitet. Dessutom är bandet inte helt tajt på vissa av låtarna. Och så är det ju detta med språket. Om man ska ge sej i kast med en så genuint amerikansk musikstil som traditionell country med engelskspråkiga texter, så måste man behärska språket! Oavsett de musikaliska kvaliteterna får det lätt ett löjets skimmer när amerikanska countryklyschor framförs på ”svengelska” med texter som ofta är icke-idiomatiska och ibland innehåller rena språkfel.

 

Örnsköldsviksbaserade Roger & The Rockets, under ledning av sångaren och låtskrivaren Roger Häggström, har en lite mer seriös framtoning. Deras fullängdare Unknown man låter mera välproducerad och proffsig, och Häggströms texter är inte lika klichéartade. Musikaliskt rör sej Roger och hans raketer i ungefär samma landskap som sina östgötska kollegor. Det är traditionell country, i huvudsak framförd på akustiska instrument, och det lutar ofta åt bluegrass eller folkmusik. Jag gissar att Steve Earle är en av Roger Häggströms förebilder, och stundvis drar melodier och arrangemang åt ett slags folkrock som för tankarna till The Pogues.  

 

Men inte heller Roger & The Rockets känns alldeles övertygande. Det är snyggt och välspelat, och låtmaterialet håller schysst kvalitet. Ändå lämnar det mej ganska oberörd. Kanske saknas det en tydlig personlighet; kanske borde Roger Häggström frigöra sej från förebilderna och försöka hitta ett mera personligt uttryck. Hantverkskunnandet och stilkänslan har han ju utan tvekan.

 

Sammanfattningsvis är detta alltså två gäng som gör ambitiösa försök att skapa trovärdig svensk country, men inte når riktigt ända fram. Men bägge orkestrarna framstår som så pass begåvade och kompetenta att de utan tvekan bör kunna utvecklas vidare. Trots mina invändningar ser jag fram emot att få höra mer från dem.

 

 

Written by Rolf Hansson

31 augusti, 2008 at 11:07 e m

Vad vill egentligen Billström?

with 2 comments

Nu ska det bli tuffare tag i invandringspolitiken. På DN Debatt presenterade igår Tobias Billström och två av hans kollegor moderaternas planer på en förändrad migrationspolitik. Bakom alla de stora, abstrakta, högtflygande fraserna kunde man urskilja tre huvuddrag i moderaternas uppdaterade invandringspolitik:

 

1. Invandrare måste i högre grad kunna försörja sej själva, och ska inte fastna i bidragsberoende.

 

 2. Invandrare ska genom ekonomiska incitament förmås bosätta sej där det finns jobb och bostäder.

 

3. Det svenska samhället ska på ett tydligare sätt tala om för invandrare vilka regler och normer som gäller i Sverige.

 

Okej, det låter ju bra. Vi är som bekant många som sedan länge efterlyst en rejäl uppstramning av den extremt släpphänta svenska asyl- och invandringspolitiken. Givetvis är det positivt när förslag i denna riktning kommer från det dominerande regeringspartiet. Men ändå finns det många frågetecken.

 

Den stora, övergripande frågan är förstås om vi överhuvudtaget kan lita på Billström? Tänker verkligen moderaterna – och därmed hela alliansregeringen – göra radikala ändringar i invandringspolitiken? Eller är Billströms utspel bara ett spel för gallerierna, med syfte att försöka vinna tillbaks de borgerliga väljare som av aktuella opinionsmätningar att döma sökt sej till sverigedemokraterna?

 

Men, okej, låt oss vara schyssta och anta att Billströms nya giv faktiskt är mer än bara tomma ord. Då återstår ändå en hel del frågor.

 

För det första: Billström & co menar att det svenska samhället på ett tydligare sätt måste markera för invandrare vilka värderingar som gäller i Sverige. T ex skriver man:

 

I Sverige råder en utpräglad rädsla för att tydligt kommunicera helt fundamentala värderingar och värderingsbunden lagstiftning till människor som kommer hit. Oron för att missförstås eller utpekas som främlingsfientlig gör att vi i praktiken helt avstår från att ge en realistisk bild av vilka krav som gäller för den som vill leva ett bra liv i Sverige.

 

Men vilka fundamentala värderingar är det som avses? Enligt det politiskt korrekta synsättet är ju Sverige numera ett mångkulturellt samhälle, i vilket en mängd olika kulturer med därtill hörande värderingar existerar parallellt. Och enligt detta värderelativistiska synsätt har ju ingen kultur större rätt än någon annan att göra anspråk på att vara dominerande eller samhällsbärande. Redan vad gäller en sådan grundläggande definitionsfråga kan alltså moderaternas nya migrationspolitik stöta på patrull. Det är inte svårt att tänka sej de infekterade debatter som kan uppstå om någon tar sej friheten att försöka definiera vad som är ”fundamentala svenska värderingar”.

 

Men, okej, låt oss för enkelhets skull anta att de fundamentala värderingarna som avses är sådana värderingar som delas av de flesta i den infödda svenska majoritetsbefolkningen. Man kan i så fall anta att det är fråga om moraliska regler med rötter i judisk-kristen tradition, samt en samhälls- och människosyn med ursprung i upplysningstidens ideal (demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet, ett sekulärt samhälle, osv). Till dessa värderingar kan också läggas ett starkt jämställdhetsideal och en stor respekt för sexuella minoriteters rättigheter. Hur ska det då rent praktiskt gå till när vi i högre grad ska slå vakt om dessa värderingar och på ett tydligare sätt kommunicera dem till invandrare?

 

Ska vi förbjuda religiösa friskolor, så att muslimska familjer inte kan isolera sina barn från majoritetssamhället? Ska vi skärpa lagstiftningen vad beträffar så kallade hedersbrott? Ska vi ta bort de föråldrade delar av skollagen som gör det möjligt för muslimska föräldrar att få sina barn befriade från t ex sexualundervisning? Ska vi ändra tolkningen av begreppet ”hatbrott” så att det även kan omfatta de fall där invandrare begår brott mot infödda svenskar just för att de är infödda svenskar? Ska vi dra in bidragen till invandrarföreningar som inte kan visa att de aktivt arbetar för att deras medlemmar ska assimileras i det svenska samhället? Ska vi skärpa lagstiftningen så att det blir lättare för domstolarna att döma invandrade brottslingar till utvisning?

 

Eller ska vi låta Migrationsverket framställa en broschyr i vilken man på arabiska informerar om att det i Sverige är förbjudet att kasta ut sina döttrar från balkongen, och sedan dela ut den till alla SFI-elever?

 

Sådana konkreta frågor får vi inga svar på i Billströms artikel. Men det är förstås sådana frågor som är avgörande för om moderaternas förslag överhuvudtaget är värt att ta på allvar. Det är först när de övergripande, i hög grad abstrakta tankegångarna blir till konkret praktik som vi kan bedöma vad de egentligen är värda.

 

För det andra: I den invandringspolitik som aviseras läggs stor vikt vid att invandrare ska bli självförsörjande och inte ta för givet att de kan leva på bidrag. Hur ska då detta gå till? Arbetslösheten är redan hög och nu förutspås det bli sämre tider igen. När inte ens högutbildade svenskar kan få jobb, var ska det då finnas arbetstillfällen för (i många fall) lågutbildade invandrare som inte kan språket?

 

Moderaternas lösning på detta är att det ska skapas fler jobb inom det man kallar ”den enklare tjänstesektorn”. Dessutom menar man att de jobb som redan finns i denna sektor måste bli lagliga. Man vill m a o få bort svartjobben inom t ex städbranschen och restaurangbranschen. I artikeln formuleras det så här:

 

Den nya och växande arbetsmarknaden inom den enklare tjänstesektorn måste tillåtas att växa sig stark. Ska den kunna erbjuda fler riktiga jobb måste den också bli vit. Starka incitament behövs för att uppmuntra människor att arbeta vitt redan under den första tiden i Sverige. Framför allt måste kombinationen bidrag och svarta inkomster förhindras. Vi kan inte acceptera att människor riskerar att utnyttjas utan värdighet och rättigheter på en svart arbetsmarknad.

 

Även detta låter förstås bra i teorin. Men om det ska skapas massor av nya, vita, lagliga jobb i den enklare tjänstesektorn krävs förmodligen en radikalt förändrad arbetsmarknadspolitik. Då måste nog de tänkta arbetsgivarna få rejäla incitament i form av sänkta skatter, sänkta arbetsgivaravgifter, minskat fackligt inflytande och en uppluckring av lagen om anställningsskydd. Och hur går det ihop med moderaternas benhårda ovilja att frångå ”den svenska modellen” vad gäller arbetsmarknadspolitiken?

 

Det är som synes många frågor som måste besvaras innan man kan ta ställning till Billströms utspel om en skärpt invandringspolitik. Tills de frågorna besvarats är jag tyvärr böjd att tro att det bara är ännu ett exempel på populistiskt, till intet förpliktigande valfläsk.

 

 

 

 

Att prata om symptom botar inte sjukdomen

leave a comment »

För några dagar sedan, närmare bestämt den 19 augusti, dominerades kulturuppslaget i

Expressen/Kvällsposten av en helsidesartikel på ett kärt tema, nämligen humanioras kris. Denna gång var det inte mindre än åtta mycket väletablerade akademiker och kulturpersonligheter som beklagade sej över hur rådande utbildningspolitik leder till en konstant försämring av såväl utbildning som forskning i humanistiska ämnen.

 

Artikeln utgjordes i huvudsak av en detaljerad genomgång av de ekonomiska förutsättningar och regelsystem som styr universiteten, och hur dessa på olika sätt leder till negativa konsekvenser för undervisning och forskning inom humaniora.

 

Jag finner ingen anledning att tvivla på de fakta som framfördes i artikeln, och jag är övertygad om att artikelförfattarnas analys av situationen är korrekt. Det som förvånar mej är dock att dessa i högsta grad belästa och bildade skribenter, som utan tvekan besitter en avsevärd analytisk förmåga, inte bryr sej om att ta upp de underliggande politiska och sociokulturella orsakerna till krisen inom humaniora.

 

Att man inom det svenska utbildningsväsendet gradvis försämrar och utarmar humanistisk utbildning och forskning är knappast någon nyhet. Vidare är det självklart att denna utveckling till syvende och sist beror på politiska beslut. Det är ju våra folkvalda politiker som fattar de avgörande besluten om utbildningsväsendets utformning och ekonomiska förutsättningar. Den centrala frågan blir då: Varför tenderar utbildningspolitiken att drivas i en riktning som konsekvent missgynnar humaniora?

 

Denna centrala, underliggande frågeställning berörs endast mycket flyktigt i artikeln. Man konstaterar att de nu moderna trenderna om anställbarhet, kortsiktig ekonomisk lönsamhet och entreprenörsanda inte alltid passar humaniora särskilt bra, samt att humanister måhända inte är nyttiga i ett snävt bokhållarperspektiv på utbildning. Men man utvecklar inte dessa iakttagelser vidare, och försöker inte göra någon fördjupad analys av vilka faktorer i det rådande samhällsklimatet som ligger till grund för den styvmoderliga behandlingen av humaniora. Därigenom blir artikeln bara en beskrivning av en serie symptom, när det som i själva verket behövs är en övergripande analys av själva sjukdomen och förslag till eventuella botemedel.

 

Den konsekventa utarmning av humanistisk kunskap och bildning som präglar hela det svenska utbildningssystemet, från grundskola till universitet, är enligt min mening en konsekvens av två övergripande tendenser:

 

För det första: Samhällsklimatet i dagens Sverige präglas i hög grad av krass ekonomism i kombination med ett utbrett kultur- och bildningsförakt. Jag har gjort ett försök att skissera några tänkbara orsaker till detta i en tidigare text. I ett sådant samhällsklimat är det fullt naturligt att humaniora prioriteras väldigt lågt. Humanistisk bildning är ju – precis som professorerna påpekade i sin artikel – sällan ”nyttig” ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Eller, tydligare uttryckt, det är svårt att bli rik på att analysera 1800-talslyrik eller att ha djupgående kunskaper om antikens Grekland. I ett samhälle där räknenissar dikterar villkoren betraktas givetvis kunskapsområden som inte direkt ger ekonomiskt mätbara vinster som mer eller mindre meningslösa.

 

För det andra: Det finns säkert många som anser att kvalificerad humanistisk utbildning och forskning måste få lov att finnas och kosta pengar, även om dess värden inte alltid är mätbara i ekonomiska termer. Men det räcker ju inte bara med att våra universitet kan erbjuda ett brett urval av högkvalitativa utbildningar i humanistiska ämnen. Alla dessa välutbildade humanister måste ju också kunna få jobb efter avslutade studier! Det är inte rimligt att massor av människor efter fleråriga universitetsstudier hamnar i permanent arbetslöshet och kanske aldrig får någon yrkesmässig användning för sina kunskaper. Här handlar problemet i hög grad om att svensk arbetsmarknad är extremt stelbent och oflexibel; ett fenomen jag försökt analysera här.

 

Jag är övertygad om att det är dessa två tendenser som ligger till grund för den utbildningspolitik som leder till ständiga försämringar av utbildning och forskning inom humaniora. Det är alltså dessa övergripande frågor som behöver diskuteras och åtgärdas. Att lägga fokus vid detaljfrågor kring t ex hur universitetsinstitutioner tilldelas ekonomiska anslag blir, sett ur detta perspektiv, bara en diskussion kring symptom medan själva sjukdomen förblir obehandlad.

 

 

 

Rädda rättssamhället, Reinfeldt!

leave a comment »

Sköt tjuv – hyllas. Så löd en rubrik i Aftonbladet för ett par dagar sedan. Storyn var i korta drag så här:

 

I det lilla samhället Jävre strax utanför Piteå har det tydligen förekommit mycket stölder. Ortsbefolkningen är missnöjd med polisen, som man anser inte gör något åt problemet. I torsdags morse blev en 63-årig man vittne till hur två tjuvar höll på att stjäla grannens båtmotor. 63-åringen förföljde de båda tjuvarna med sin hagelbössa, och jakten slutade med att han sköt den ene tjuven, en 38-årig man, i ryggen. 38-åringen, som enligt uppgift är känd av polisen sedan tidigare, fördes till sjukhus men uppges inte vara allvarligt skadad.

 

Det verkligt intressanta i historien var dock det stöd den 63-årige mannen fått från allmänheten. Aftonbladet påstod i sin artikel att 63-åringen hyllats av flera grannar, och i en omröstning på Piteå-Tidningens webbsajt menade 90 procent av de som svarat att de hade förståelse för 63-åringens agerande.

 

Likheten med det oerhört uppmärksammade ”Rödeby-fallet” är slående. Där sköt ju en familjefar ihjäl en tonårspojke i ett gäng som under en längre tid hotat och trakasserat hans familj, medan en annan pojke i samma gäng fick allvarliga skottskador. Även i det fallet fick familjefadern ett oerhört stöd från allmänheten, och många ansåg att hans handlande var försvarbart och ursäktligt.

 

I min egen närmiljö har lyckligtvis ingen blivit skjuten. Men jag har ändå stött på attityder och beteenden som har ett tydligt släktskap med händelserna i Jävre och Rödeby. Ett par exempel:

 

Jag fick nyligen höra en historia om en avlägsen, ytlig bekant som vi kan kalla för Pelle. Pelle och hans sambo utsattes för en tid sedan för ett brott. Brottet var i juridiskt hänseende inte särskilt allvarligt. Om gärningsmannen fällts för det hade påföljden sannolikt bara blivit böter och ett mindre skadestånd. För Pelle och hans sambo innebar emellertid brottet en djup kränkning och avsevärt psykiskt lidande. Kränkningen blev inte mindre av att polisen, trots att gärningsmannen var känd och trots att det fanns både vittnen och teknisk bevisning, valde att lägga ner ärendet.

 

Nu har dock Pelle hittat en alternativ lösning på problemet. Han påstår att han genom ”kontakter” har fått tag på ett par personer som för några tusen kronor är villiga att spöa upp brottslingen rejält. På så sätt ska Pelle och hans sambo få den upprättelse och hämnd samhället inte kommer att ge dem. Själv vet jag inte om Pelles påstående om lejda våldsmän är sant, och jag tänker inte heller forska närmare kring det. Men historien säger ändå en hel del om rådande samhällsklimat.

 

I det hus där jag bodde för ett tiotal år sedan fick både jag och min närmaste granne påhälsning av en inbrottstjuv. Tjuven var sannolikt drogmissbrukare, eftersom han i huvudsak hade ägnat sej åt att rota igenom badrumsskåp och köksskåp, d v s de ställen där man troligen kan hitta läkemedel. När jag talade med en annan granne om händelsen svarade han utan omsvep:

 

– Vet du vad du ska göra för att slippa fler inbrott? Skänk en slant till Hells Angels Defence Fund. Då får du deras klistermärken, och sätter du ett sånt på dörren slipper du garanterat tjuvar. Ingen jävel vågar bryta sej in om de tror att den som bor i lägenheten har kopplingar till HA.

 

Jag skulle kunna återge fler berättelser på samma eller liknande teman, men jag antar att ovanstående räcker. Bilden är tydlig: Vi har fått ett samhälle där människor inte längre upplever att polis och rättsväsende skyddar dem från brottslighet. Polisen bryr sej till följd av bristande resurser inte om att utreda det som i media brukar kallas ”vardagsbrottslighet”. Om brottslingarna någon enstaka gång grips och ställs inför rätta kan det gå år mellan att brottet begåtts och att ett eventuellt straff utdöms, eftersom även åklagarmyndigheter och domstolar dignar under en alltför stor arbetsbelastning och har brist på resurser. Och när brottslingen väl får sitt straff står i allmänhet påföljden inte alls i rimlig relation till brottsoffrets lidande.

 

För den genomsnittlige, någorlunda laglydige medborgaren finns två möjligheter. De som har det bäst ställt, d v s överklassen och delar av den övre medelklassen, kan i viss utsträckning köpa sej fria från risken att utsättas för brott. Man väljer att bosätta sej i ”gated communities” av amerikansk modell, eller kanske går några grannar samman och hyr in ett vaktbolag som patrullerar villaområdet på kvällar och nätter. De som inte har dessa ekonomiska resurser får ta till lösningar som gränsar till att vara olagliga. Antingen bildar man medborgargarden och tar lagen i egna händer, eller så köper man – direkt eller indirekt – beskydd av kriminella grupperingar.

 

Nedskärningarna i det svenska polis- och rättsväsendet har skett gradvis under lång tid, och till största delen under socialdemokratiskt styre. Det är paradoxalt, såtillvida att just de människor sossarna av tradition påstått sej värna om, d v s ”de svaga grupperna” i samhället, är de som i störst utsträckning fått ta de negativa konsekvenserna av dessa nedskärningar. De har ju inte överklassens ekonomiska möjligheter att köpa sej beskydd från kriminalitet. Å andra sidan finns det troligen historiska och ideologiska förklaringar till denna socialdemokratiska politik.

 

Inom delar av vänstern har man av hävd ogillat polis och rättsväsende, som man betraktat som etablissemangets/kapitalets redskap för att förtrycka de fattiga massorna. (Den typen av retorik lever ju för övrigt fortfarande kvar inom AFA och liknande extremistgrupper på yttersta vänsterkanten.) Dessutom har man inom socialdemokratin omhuldat synsättet att kriminalitet praktiskt taget alltid kan förklaras med och ursäktas av sociala problem. På sätt har brottslingar i stor utsträckning kommit att betraktas som offer. Individens ansvar har reducerats till ett minimum, och alla felsteg har kunnat skyllas på ”samhället”. Den underförstådda lösningen har förstås varit att skapa det perfekta socialistiska paradiset i vilket inga sociala problem existerar, och i vilket det därmed inte heller finns någon kriminalitet.

 

Än mer paradoxal är dock den nuvarande borgerliga alliansregeringens politik i frågor som berör polis- och rättsväsende. Moderaterna har ju av tradition varit det parti som talat mest och högst om ”lag och ordning”. Men nu verkar dessa tankegångar vara som bortblåsta. Under de snart två år Reinfeldt & co suttit vid makten tycks det inte ha skett minsta förbättring vad gäller polisens och rättsväsendets möjligheter att skydda vanligt folk från brottslighet.

 

De händelser jag återberättat ovan är bara några av tusentals exempel på hur vanliga medborgare tappat tilltron till polisens och rättsystemets förmåga att stävja kriminalitet. De visar med all önskvärd tydlighet hur vi med allt snabbare steg går mot ett samhälle där människor i desperation tar lagen i egna händer, med potentiellt katastrofala följder. Om inget sker snart är det bara en tidsfråga innan medborgargarden och lynchmobbar blir vanligt förekommande inslag i det svenska samhället. Det är bara en tidsfråga innan medelsvensson ser till att ha vapen hemma och kriminella gäng kan ta betalt för att ge ”beskydd” åt dem som inte har pengar nog att anlita vaktbolag. Och det är bara en tidsfråga innan alla som har råd ser till att barrikadera sej i muromgärdade, slutna bostadsområden med beväpnade vakter.

 

Det är hög tid att rädda rättssamhället, Reinfeldt!

 

 

 

 

Sartre i äldreomsorgen

with 2 comments

 L´enfer – c´est les autres, helvetet – det är de andra. Så lyder, om jag minns rätt, det mest klassiska citatet ur Jean-Paul Sartres Inför lyckta dörrar. I Sartres helvetesvision behövdes det ingen djävul som brände människor med glödande kol eller stack dem med eldgafflar. Han ville visa att vi människor utan svårighet kan göra livet till ett helvete för varandra utan att behöva hjälp av några djävlar eller demoner. Detta har jag fått skäl att fundera över då jag under de gångna sommarmånaderna vikarierat på ett äldreboende för att klara ekonomin.

 

Att arbeta inom kommunal äldreomsorg kan på många sätt ses som ett skitjobb. Lönen är usel, utvecklingsmöjligheterna är få eller inga, arbetet är ofta monotont och tungt, och en inte oväsentlig del av arbetstiden ägnas åt att i en högst konkret mening ta hand om mänskliga exkrementer, d v s att – för att uttrycka sej på ren svenska – torka skit.

 

Det vore dock fel att bara avfärda arbetet i äldrevården som ett hopplöst skitjobb. Trots sina avigsidor kan jobbet innehålla många ljuspunkter. I samvaron med de gamla kan man få mycket värme och uppskattning, man kan känna stolthet över att utföra ett arbete som har ett stort mänskligt och samhälleligt värde, och man kan ha en trevlig gemenskap med arbetskamraterna.

 

Så varför har då mitt sommarvik i äldrevården fått mej att fundera över helvetesvisioner och mänsklig ondska? Jo, därför att det på den arbetsplats där jag varit – som så ofta på den typen av arbetsplatser – funnits en av dessa notoriska surkärringar; en person vars själva livsluft tycks vara att göra livet till ett helvete för andra; en människa som genom sitt otrevliga uppförande och sin negativa attityd lyckas förpesta stämningen för alla i sin närhet och dessutom verkar trivas med det.

 

Jag vet att jag långt ifrån är ensam om att ha råkat ut för en riktigt elak och jävlig arbetsplatsmobbare. Tvärtom finns det säkert massor av människor som varje dag tvingar sej iväg till jobbet med en klump i magen och svettiga handflator, oroligt undrande över vilka hån och kränkningar arbetsdagen kommer att innebära. Kanske ska jag vara glad över att det i mitt fall var fråga om ett sommarvikariat där jag visste att jag bara behövde stå ut ett par månader.

 

Min plågoande var en kvinna i 60-årsåldern, men det kunde lika gärna ha varit en 30-årig man. Elaka kärringar finns i alla åldersgrupper, och de kan lika gärna vara män som kvinnor. Det de har gemensamt är behovet av att få nedvärdera och trycka ned andra, företrädesvis på ett fegt och manipulativt sätt som gör att de aldrig behöver riskera att ta en öppen konflikt, och gärna under täckmanteln att just de är de goda, snälla och duktiga människorna som ser till att allt går rätt och riktigt till.

 

Den norska socialpsykologen Berit Ås formulerade i slutet av 1970-talet sin numera klassiska beskrivning av härskartekniker som kan användas för att trycka ned och stöta ut människor i sociala sammanhang, företrädesvis på arbetsplatser. Ås identifierade ursprungligen fem grundläggande härskartekniker, men utökade i ett senare skede sin beskrivning till att omfatta sju stycken. Jag skulle till Ås beskrivning vilja foga ytterligare en härskarteknik som jag själv blivit utsatt för. Kanske kan den ses som en blandning av de härskartekniker Ås kallar ”undanhållande av information” och ”dubbelbestraffning”. Själv brukar jag kalla den ”hur du än gör så gör du fel”. Den brukar se ut ungefär så här:

 

Mobbaren (A) säger åt sitt offer (B) att utföra något, t ex en viss arbetsuppgift. Uppgiften kan göras på flera olika sätt. Eftersom A inte talat om för B exakt hur uppgiften skall utföras gör B uppgiften på det sätt han/hon bedömer vara bäst. Detta ger A närmast obegränsade möjligheter att i efterhand anklaga B för att ha utfört uppgiften på fel sätt. Efter att ha utsatts för denna behandling några gånger inser B att det enda sättet att bemöta A är att kräva mycket utförliga instruktioner för varje uppgift, för att inte i efterhand behöva bli anklagad för att ha gjort fel. Då kan emellertid A snabbt kontra med en annan härskarteknik, nämligen den Berit Ås kallar ”påförande av skuld och skam”. A hävdar då att B borde veta hur uppgiften ska utföras, och om inte B vet det så har B sej själv att skylla.

 

Mobbare som använder sej av manipulativa härskartekniker för att förnedra och frysa ut andra kan förstås dyka upp i alla sociala sammanhang. Själv har jag stött på sådana individer i såväl musiksammanhang som på mansdominerade industrijobb och, som sagt, inom kvinnodominerade vårdyrken. De tycks dock vara något vanligare förekommande i lågutbildade arbetsmiljöer. Risken att råka ut för utstuderad, återkommande mobbing på arbetsplatsen tycks enligt min erfarenhet vara större på t ex ett lager eller bland en grupp undersköterskor i hemvården än på en universitetsinstitution eller en advokatbyrå.

 

Detta innebär förstås inte att högre utbildning med automatik innebär att människor blir snällare. Men kanske är det så att högre utbildning ofta ger ökad förmåga att abstrahera; att kunna förhålla sej mera objektiv till sej själv och sina egna värderingar, och att därigenom kunna inse att de egna värderingarna inte nödvändigtvis behöver vara norm. En sådan insikt kan, i bästa fall, leda till ökad respekt för människors olikheter och ökad empatisk förmåga.

 

Som vanligt gäller förstås också den gamla sanningen att de onda människornas ondska inte hade kunnat leva och frodas utan de goda människornas tystnad. Det finns säkert åtskilliga arbetsplatser där såväl chefer som kollegor är mycket väl medvetna om att mobbing och trakasserier förekommer, men väljer att titta åt ett annat håll för att man är alltför rädda för att ta en konflikt och riskera att göra sej ovän med mobbaren/mobbarna.

 

Sannolikt är arbetsplatsmobbing en starkt bidragande orsak till den våg av ”utbrändhet” och utmattningsdepressioner vi sett på senare år. Efter ett tag står man helt enkelt inte ut med att bli nedtryckt och utfryst, och den enda lösningen blir sjukskrivning. Hur ska man då komma åt detta problem? Min egen lösning blev ju flykt. Jag bet ihop och stod ut under den överenskomna arbetsperioden, och tackade sedan nej när jag erbjöds förlängt vikariat. Men hur ska de människor göra som är fast på en arbetsplats där de blir mobbade, och vars möjligheter att byta jobb är mycket begränsade? Förmodligen finns det inga enkla lösningar. Men det finns några uppenbara åtgärder som skulle kunna förbättra situationen.

 

För det första krävs förstås mod och civilkurage från övrig personal och – i synnerhet – chefer som ser att mobbing förekommer på en arbetsplats. Man måste våga ta en öppen konflikt med mobbaren och göra klart för honom/henne att beteendet är oacceptabelt, istället för att tyst acceptera det för att man är rädd för bråk. För det andra är förstås arbetslösheten och den bristande rörligheten på arbetsmarknaden ett stort problem. Människor fastnar på arbetsplatser där de mår dåligt, men ser ingen möjlighet att ta sej därifrån. Om man vantrivs svårt på en arbetsplats är förstås det logiska steget att söka sej någon annanstans, men på dagens arbetsmarknad är det många människor som upplever det som närmast omöjligt att hitta ett nytt jobb. Och för det tredje är naturligtvis den förhatliga lagen om anställningsskydd en av bovarna även i detta drama. I och med LAS krävs det att en anställd gjort mycket grova felsteg för att en arbetsgivare ska kunna göra sej av med honom/henne. De som utsätter andra för mobbing på arbetsplatser använder sej i allmänhet av subtila, manipulativa metoder som är svåra att komma åt. Det går sällan eller aldrig att anklaga dem för att ha gjort några formella fel, och därmed sitter de – med skydd av LAS – trygga på sina tjänster. En uppluckring, eller kanske rent av ett avskaffande av LAS skulle göra det lättare för arbetsgivare att göra sej av med personal som utsätter kollegor för mobbing och trakasserier.