Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Archive for november 2008

Informellt ledarskap orsak till vanvård?

with one comment

Så var det dags igen. Ytterligare en skandal i äldreomsorgen har rullats upp. Trots Lex Sara och trots höjda utbildningskrav – numera förväntas ju all personal inom äldreomsorg ha minst undersköterskeutbildning – tycks äldrevården fortfarande fungera dåligt på många håll. Denna gång gällde rubrikerna äldreboendet Bäckagården i Halmstad. Tydligen ville den ordinarie personalen på en av avdelningarna hellre ägna arbetstiden åt att fika och se på tv än att ta hand om pensionärerna. Så det gjorde de. Tills några vikarier slog larm om missförhållandena.

 

Det finns åtskilligt att säga om denna historia. För det första hävdas det i media att den personal som arbetat på avdelningen nu har omplacerats. Just det, omplacerats! De får alltså ha kvar sina anställningar, med bibehållen lön, men får arbeta inom någon annan kommunal omsorgsverksamhet. Medan 100 000-tals människor går arbetslösa och skriker efter jobb får dessa individer, som fullständigt struntat i det ansvar som anförtrotts dem, ha jobben kvar. Något sådant kan bara ske i trygghetsnarkomanins Sverige, där den heliga Lagen om anställningsskydd är överordnad sunt förnuft och anständighet.

 

Det jag vill fokusera på här är dock inte det absurda i att personal som visat sej fullständigt ansvarslös och inkompetent får ha kvar sina anställningar. Istället vill jag visa på det jag tror är en av de främsta underliggande orsakerna bakom missförhållanden i äldreomsorgen, nämligen hur bristande formellt ledarskap leder till ett mycket starkt informellt ledarskap. Då jag själv arbetat mycket inom äldrevården vet jag precis hur organisationen brukar fungera, både på äldreboenden och i hemvården.

 

På äldreboenden brukar personalen på respektive avdelning utgöra separata arbetsgrupper. På motsvarande sätt utgör olika hemvårdsgrupper separata arbetsgrupper. En sådan arbetsgrupp brukar bestå av c:a 10 – 15 personer, beroende på avdelningens/områdets storlek och arbetsbelastning. Närmaste chef för dessa arbetsgrupper är en s k enhetschef eller områdeschef. Enhetschefen har oftast ansvar för ett helt vårdboende, eller för flera olika hemvårdsgrupper, och ägnar i allmänhet större delen av sin arbetstid åt administrativt arbete. Han/hon träffar personalen ”på golvet” på personalmöten ett par gånger i månaden, och tittar kanske in på arbetsplatsen någon gång i veckan för att småprata lite. För övrigt förväntas arbetsgrupperna sköta sej själva utan någon formell arbetsledning.

 

Man behöver knappast vara expert på gruppsykologi eller organisationsteori för att inse konsekvenserna av detta: Utrymmet för s k informellt ledarskap blir enormt! En eller ett par individer i varje arbetsgrupp brukar ta sej rätten att agera chefer, oftast i kraft av att de arbetat länge inom verksamheten, eller för att de helt enkelt är dominanta och extroverta personer som har lätt att ta kommandot i en grupp.

 

Lyckligtvis brukar dessa informella ledarskap för det mesta fungera någorlunda bra. De informella gruppledare som utkristalliseras brukar i allmänhet vara ansvarskännande, engagerade och ha en genuin empati för vårdtagarna. Men det informella ledarskapet kan också leda till fullständiga katastrofer. Jag har själv upplevt hur informellt ledarskap i äldreomsorgen lett till attityder liknande dem som verkar ha funnits på Bäckagården. Jag har också sett hur informellt ledarskap lett till att någon/några i en personalgrupp blivit mobbade och utfrysta, och hur det lett till att arbetsgrupper kommit att präglas av ett kontraproduktivt paragrafrytteri där upprätthållandet av vissa formella regler varit viktigare än att göra ett bra jobb.

 

Utan att ha någon närmare inblick i förhållandena på Bäckagården gissar jag att ett dåligt men starkt informellt ledarskap är en av huvudorsakerna till de missförhållanden som rått där. Troligen har arbetsgruppen på den aktuella avdelningen styrts av en eller ett par informella ledare som haft en oseriös, slapp inställning till arbetet. Efter hand har dessa ledares attityder skapat ett slags kultur inom vilken det betraktats som normalt att ägna större delen av arbetstiden åt fika och tv-tittande. Man kan anta att vissa i personalgruppen till en början reagerat på detta, men att de efter hand accepterat den rådande kulturen. Det är som bekant inte lätt att ensam utmana en stark ledare i en grupp.

 

Det sedvanliga, svenska sättet att lösa den här typen av problem på arbetsplatser är genom omplacering och utbildning. Personalen i den aktuella arbetsgruppen omplaceras, och får eventuellt gå något slags kurs i ”etik och värdegrund” eller något liknande flum. Personligen tror jag inte ett dugg på sådana lösningar. Det som behövs är tydlig formell arbetsledning, d v s att det i varje arbetsgrupp finns en formell chef som är delaktig i det dagliga arbetet och har ansvar för att det sköts på ett korrekt sätt. Dessutom måste givetvis varje enskild anställd ha ett personligt ansvar. Om man grovt missköter sitt arbete bör det förstås leda till avsked, inte till omplacering och fortbildning.

 

 

 

Annonser

Skivbranschens krig är redan förlorat

with 3 comments

grammophone1Kornettisten och orkesterledaren Freddie Keppard var ett av de stora namnen inom jazz i genrens barndom under 1910- och början av 20-talet. Han anses bl a ha varit förebild och inspirationskälla för den unge Louis Armstrong. Men medan andra artister från samma tidsperiod fortfarande är ihågkomna, är Keppard på sin höjd en halvt bortglömd parentes i jazzhistorien. Detta beror sannolikt på ett enda skäl: Freddie Keppard var nämligen högst ovillig att göra skivor! Han menade att andra musiker skulle stjäla hans musikaliska idéer om de kunde höra honom på skiva. Det finns därfär ytterst få inspelningar med Freddie Keppard, och de som finns är från slutet av hans karriär, då han inte längre ansågs spela så bra.

 

För musiker och kompositörer ur Keppards generation innebar skivindustrins framväxt en enorm förändring. Möjligheten att spela in musik för att sedan massproducera och sälja inspelningarna skapade helt nya förutsättningar. Vissa artister och kompositörer förstod att utnyttja det nya mediet medan andra såg det som ett hot och helst ville undvika det. I backspegeln är det inte svårt att se vilka som blev vinnare och vilka som blev förlorare…

 

Man kan inte uppfinna hjulet och sedan förvänta sej att folk ska vilja gå. Ungefär så sade rapparen Jason ”Timbuktu” Diakité angående fildelning i en intervju för något år sedan. Detta uttalande är enligt min åsikt något av det mest intelligenta som sagts i den segdragna diskussionen om fildelning och nätpirater. Precis som grammofonskivan ledde till radikalt förändrade förutsättningar för musikbranschen under tidigt 1900-tal har möjligheterna att lagra och distribuera musik i digital form ritat om kartan för musikbranschen i vår tid. Man kan tycka vad man vill om denna förändring. Men oavsett hur man ser på saken går det inte att vrida tillbaka klockan. Datorer och kommunikation via Internet är numera en integrerad del i våra vardagsliv, och i detta ingår möjligheten att dela med sig av musik, film, text och bilder i digitaliserad form.

 

Just nu rasar som bekant debatten kring IPRED-lagen; det lagförslag som är tänkt att göra det lättare för skiv- och filmbolag att sätta dit fildelare. Personligen tror jag inte att det spelar någon större roll om lagförslaget går igenom eller ej. Skiv- och filmbolagen kan kanske vinna detta slag, men de är i förlängningen dömda att förlora kriget. Hjulet är – för att använda Timbuktus liknelse – redan uppfunnet, och i längden blir det omöjligt att tvinga människor att gå.

 

Låt oss anta att skivbranschens jakt på fildelare skulle få alla fildelningsnätverk att självdö (vilket i och för sej är praktiskt omöjligt med tanke på de enorma mängderna användare). Med stor sannolikhet skulle dessa nätverk då uppstå på nytt, fast i en något annorlunda form. Kanske skulle människor knyta kontakt med varandra via olika communities, för att sedan utbyta musik via t ex e-post eller chattprogram som MSN Messenger. Men låt oss då anta att skivbranschen skulle kunna kontrollera människors internetkommunikation så att man även skulle kunna komma åt de fall då folk skickar musik via mejl eller chattprogram. Man kan tänka sej att folk i så fall skulle knyta kontakter med likasinnade via nätet för att sedan bränna musik åt varandra och skicka per post. För att komma åt detta skulle skivbranschen behöva kontrollera postgången… Man kan fortsätta resonemanget, men jag förmodar att poängen är tydlig nog: Om skivbranschen i längden ska kunna hindra människor från att dela med sej av musik i digital form krävs det en enorm, orimligt kostsam kontrollapparat som dessutom innebär oacceptabla integritetskränkningar för enskilda individer. Kriget är med andra ord redan förlorat för skivbranschens del.

 

De aktörer inom musikbranschen vars framtidsutsikter ser ljusast ut är förstås de som helt enkelt gillar läget; de som accepterar att den nya teknologin är här för att stanna, och att man får anpassa sej efter detta. Intäkterna från skivförsäljning kommer sannolikt aldrig att bli lika stora som för 30, 50 eller 80 år sedan. Alltså får man finna nya lösningar. Dels får man i viss mån rätta munnen efter matsäcken. Om Britney Spears nya platta beräknas dra in 10 miljoner dollar till skivbolaget kan man förstås inte spendera 15 miljoner dollar på en musikvideo som ska marknadsföra plattan. Dels får man försöka finna andra sätt att tjäna pengar. Kanske kommer artister att bli tvungna att göra fler liveframträdanden och turnéer för att dra in pengar, och kanske får man i högre grad försöka tjäna pengar på olika typer av ”merchandise”. Dessutom får man nog leva med det faktum att framgångsrika artister inte längre kan tjäna lika mycket pengar som tidigare. Framtidens stora artister och kompositörer kommer med stor sannolikhet inte att kunna skapa sej samma ofantliga förmögenheter som

t ex Michael Jackson, Paul McCartney, U2 eller Rolling Stones.

 

De skivbolag och artister/producenter/låtskrivare som accepterar de nya tekniska förutsättningarna och lär sej utnyttja dem till sin fördel kommer sannolikt att bli musikbranschens vinnare. De andra kommer, likt Freddie Keppard, att sluta som halvt bortglömda parenteser i populärmusikhistorien.