Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Archive for januari 2009

Sveriges roligaste blogg

leave a comment »

skagg”Många är kallade, få är utvalda”. Bibelcitatet kan i hög grad appliceras på förmågan att vara rolig, och i ännu högre grad på förmågan att vara rolig i bloggformatet. En av de få som lyckas är Kalle Lind. Sedan jag av en händelse upptäckte hans underbara blogg En man med ett skägg har jag fastnat där under åtskilliga timmar som borde ha ägnats åt städning, studier av Karl Weicks tankar om organisationskommunikation eller något annat konstruktivt och karaktärsdanande.

 

Med lika delar djup nördighet, nostalgisk hatkärlek och bitsk ironi skildrar Kalle Lind halvt bortglömda (populär-)kulturella fenomen från 1960-, 70- och 80-talens Sverige. Attityden är nära besläktad med humorn hos serietecknare som David Nessle och Joakim Lindengren. Ett par av Linds favoritteman är proggiga barnböcker (Sven Wernström, någon?) och urmodiga kåsörer (hur många minns Gits Olsson?).

 

Kalle Lind lyckas hitta en ton där gränsen mellan folkbildning och freakshow ofta är hårfin, och han skriver alldeles förbannat kul! Så kolla in En man med ett skägg! Det är förmodligen den enda platsen i cyberrymden – och kanske den enda i världen! – där ni kan läsa en inträngande analys av Pekka Langers psyke eller en beskrivning av hur proggbandet Röda ropet lyckades förena stalinism och Göteborgshumor.

 

 

 

Vart tog visionerna vägen?

leave a comment »

Den senaste veckans stora, globala politska händelse var förstås att Barak Obama formellt tillsattes som USA:s president. Människor världen över lyssnade till hans ”inauguration speech” och följde den pampiga ceremonin vid Lincoln Memorial. Obama levde verkligen upp till statsmannarollen. Hans tal var snudd på mästerligt. Han lyckades apellera till alla viktiga intressegrupper samtidigt som han framgångsrikt iklädde sej rollen som landsfadern som vill ena nationen i en svår tid. Hans retorik var, som det anstår en amerikansk president, storslagen.  Med starkt patos presenterade han högtflygande visioner och grandiosa ideal, och lyckades ändå framstå som trovärdig. Kontrasten till svensk politik var enorm. I jämförelse framstår våra politiker som oerhört små och provinsiella.

 

Barak Obama innehar världens mäktigaste politiska ämbete och i förhållande till detta är Reinfeldt och Sahlin snarast obetydliga lokalpolitker. Det är därför inte helt rimligt att göra en jämförelse. Ändå menar jag att det kan vara nyttigt att se på svensk politik och samhällsdebatt med amerikanska glasögon.

 

En av de främsta skillnaderna mellan amerikansk och svensk politisk kultur är retoriken. I USA är politiker inte rädda för stora ord. Man har storslagna ideal och storstilade mål. Man siktar mot stjärnorna även om man i själva verket kanske inte når högre än trädtopparna. I Sverige är förhållandet ofta det motsatta. Medan man i USA riktar blicken uppåt stirrar svenska politiker stint ner i marken. Här är det enbart konkreta realiteter som gäller. Visioner om att kunna åstadkomma övergripande förändringar lyser med sin frånvaro.

 

Den amerikanske politikern säger: Alla vuxna människor ska ha ett meningsfullt arbete som de kan försörja sej på. Hans svenska motsvarighet säger: Genom en skatteomläggning vill vi kunna öka satsningarna på arbetsmarknadsåtgärder och vi hoppas på så sätt kunna minska den öppna arbetslösheten med 0,4%. I USA säger man: Vi ska ha ett gott företagsklimat, eftersom ett blomstrande näringsliv skapar jobb och ekonomiskt välstånd. I Sverige säger man: Vi ska tillsätta en utredning kring möjligheten att sänka arbetsgivaravgifterna med någon procent, vilket eventuellt kan leda till att 1000 nya jobb skapas 2012.  I den amerikanska debatten säger man: Vi ska ha ett väl fungerande polis- och rättsväsende. Grova brottslingar ska sitta i fängelse och vanliga, hederliga människor ska kunna känna sej trygga. I den svenska debatten säger man: Vi vill diskutera möjligheten att eventuellt öka anslagen till polisväsendet med 1,2%. Dessutom ska vi tillsätta en utredning som ska se över om domstolarnas arbete kanske kan effektiviseras. Exemplen är visserligen konstruerade, men jag hävdar att de lika gärna skulle kunna vara autentiska.

 

Bristen på visioner och ideal är lika tydlig inom vänsterblocket som inom borgerligheten. Sahlin & co håller krampaktigt fast vid resterna av folkhemmet och blundar för att 1960- och 70-talens trygga välfärdssverige sedan länge är borta. Reinfeldt och hans ”nya” moderater sneglar ängsligt vänsterut och försöker i allt väsentligt lägga sej så nära socialdemokraterna som möjligt för att inte förlora väljare. Resultatet blir ett upprätthållande av status quo, där de reella förändringarna är ytterst marginella och i allmänhet av kosmetisk natur.

 

Men vad ska vi med visioner till? Är inte den svenska politiska kulturens fokus på det konkreta och praktiskt genomförbara att föredra framför en högtflygande retorik med vilken man målar upp utopier som kanske aldrig blir verklighet?

 

Jag hävdar att visionerna – även om många av dem aldrig förverkligas – fyller en viktig funktion. De visar oss nämligen att förändring är möjlig. Praktiskt taget alla stora, viktiga förändringar har förstås börjat med en vision. Någon har vid något tillfälle tänkt tanken att något annat än det för tillfället rådande skulle vara möjligt och eftersträvansvärt, och denne någon har sedan fört sin idé vidare till andra. Oavsett om vi talar om hur Einstein med relativitetsteorin åstadkom ett paradigmskifte inom naturvetenskapen, hur Charlie Parker revolutionerade jazzmusiken eller hur Nelson Mandela och ANC lyckades störta apartheidsystemet i Sydafrika är mönstret detsamma. Någon har haft en vision och kommunicerat denna till andra. Först då har förändring och utveckling blivit möjlig.

 

Den svenska politiska kulturen präglas av en med jantelagen besläktad attityd där alla nyskapande tankar omedlebart bemöts med frågorna: År det där verkligen praktiskt genomförbart? och Hur ska det finansieras? I ett sådant klimat kan inga visioner växa. Där går det aldrig att pröva nya idéer. Istället fastnar man i fruktlösa försök att anpassa föråldrade strukturer till en samtid i vilken dessa strukturer sedan länge spelat ut sin roll. Resultaten ser vi på många håll i det svenska samhället. Arbetsmarknadspolitiken, integrationspolitiken, utbildningspolitiken och kriminalpolitiken är bara några exempel på områden där det behövs radikalt nytänkande.

 

Vi behöver politiker som vågar ha visioner; som – med risk för att anklagas för att vara orealistiska och utopiska – vågar tro på att övergripande förändringar är möjliga. Under 1900-talet gick Sverige under några decennier från att vara ett underutvecklat jordbrukssamhälle utan demokratiskt styrelseskick till att vara en demokratisk välfärdsstat och en av världens rikaste industrinationer. Denna utveckling skedde dessutom inte genom blodiga revolutioner och inbördeskrig, utan genom fredlig reformpolitik. Utgångspunkten för dessa förändringar var förstås att det fanns visionärer som vågade tro på att något nytt och radikalt annorlunda var möjligt, och som vågade ge uttryck för sina visioner. Om det gick att åstadkomma radikala förändringar för 50 eller 100 år sedan, varför skulle det inte vara möjligt idag? Varför finns det inga visioner i svensk politik?