Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Archive for februari 2009

Hate to say I told you so…

leave a comment »

För bara två dagar sedan skrev jag om hur vänsterextremismen tar sej allt grövre uttryck. De vänsterextrema grupperingarnas antidemokratiska hat- och våldsideologi framstår som minst lika samhällsfarlig som högerextremismen och nynazismen. Men fortfarande finns inom massmedia en tendens att bagatellisera det vänsterextrema våldet.

 

Det känns onekligen som ett märkligt sammanträffande när jag idag läser att fyra större matbutiker i Södertälje under natten utsatts för anlagda bränder. Det har brunnit i två Willys-butiker och två ICA-butiker. Tre av de drabbade butikerna beskrivs som totalförstörda. I det fjärde fallet upptäckte personal branden när de kom till jobbet på morgonen och lyckades själva släcka.

 

Tydligen har det tidigare förekommit anlagda butiksbränder i Södertälje, och flera butiker har tagit emot hotbrev. Den gruppering som misstänks stå bakom attentaten kallar sej Global Intifada. Det politiska motivet skulle då vara att de nedbrända butikerna sålt amerikanska varor. Man vill tydligen protestera mot USA i allmänhet och mot Irakkriget i synnerhet. Och ett intelligent och genomtänkt sätt att göra detta är förstås att bränna ner matbutiker i Södertälje…

 

Skämt åsido: Mordbrand är ett mycket grovt brott. Värden för mångmiljonbelopp har förstörts i bränderna. Det var förmodligen rena turen att ingen människa skadades eller omkom. Kostnaderna för samhället i form av brandkårsutryckningar och polisutredningar blir troligen enorma.

 

Om det visar sej att det går att binda gruppen Global Intifada till dessa grova brott och identifiera de skyldiga får man hoppas att det fungerar som en väckarklocka för såväl massmedia som för berörda myndigheter. Det är hög tid att sluta bagatellisera vänsterextremismen!

Annonser

Written by Rolf Hansson

26 februari, 2009 at 10:09 f m

”Råna och stjäl från de rika!”

with one comment

Det här är ditt område. Stjäl inte från dina egna. Råna, stjäl och bensinslanga från de rika istället! Du vet var de bor, du vet vilka det är och du vet att det lönar sig…

 

Så står det på lappar som klistrats upp på elskåp och lyktstolpar i mitt bostadsområde. Texten avslutas med ett så kallat anarkist-a, alltså bokstaven A i en cirkel. Vem som står bakom dessa anslag framgår inte, men sannolikt handlar det om individer med kopplingar till AFA eller någon liknande vänsterextrem gruppering.

 

Det är förstås både anmärkningsvärt och djupt obehagligt att en politisk gruppering uttryckligen uppmanar till våld och kriminalitet mot specifika grupper av människor. Visserligen kan man anta att de som satt upp lapparna är en liten, informell grupp – kanske bara några enstaka individer – men det är icke desto mindre ett skrämmande tecken på att den politiska extremismen tar sej allt tydligare och grövre uttryck. Hatet och våldet äter sej bit för bit in i våra vardagsliv.

 

Lika upprörande är dock medias tystnad när det gäller vänsterextremismens allt grövre yttringar. Om ett bostadsområde tapetserats med lappar som uppmanat till våld mot invandrare, judar eller svarta hade tidningsrubrikerna inte låtit vänta på sej. Men nu skrivs det inget.

 

Svenska massmedier har med all rätt varit hårda i sin granskning av högerextremism och nynazism. Rasistiska och nazistiska rörelser har synats i sömmarna. Man har tittat på såväl själva ideologin som på den kriminalitet som tenderar att följa i dess spår. Man har granskat hur dessa rörelser sprider sin propaganda och hur de finansieras. Och en hel del ledande profiler har hängts ut i media med namn och bild. Men när det gäller det vänsterextrema våldet och de vänsterextrema grupperingarnas antidemokratiska budskap är svenska medier i allmänhet väldigt flata.

 

Problemet har visserligen diskuterats och det finns enstaka journalister som besitter en sund förmåga till självkritisk reflektion. Till exempel tas frågan upp av Magnus Sandelin i reportageboken Extremister – En berättelse om politiska våldsverkare i Sverige (2007), och i tidskriften Scoops temanummer om politisk extremism (Att granska hatet, Scoop 4/2008). Men skillnaden mellan hur media granskar högerextremt respektive vänsterextremt våld är fortfarande himmelsvid.

 

Troligen är det, som vissa insiktsfulla och självkritiska journalister påpekat, betydligt svårare för den svenska journalistkåren att granska vänsterextremism än högerextremism. Man kan se två skäl till detta:

 

De ungdomar som söker sej till extremvänstern är påfallande ofta akademikerbarn från stabil medelklassbakgrund. Deras föräldrar är socionomer, lärare, läkare och – inte minst – journalister. En granskning av vänsterextremismen kan alltså lätt bli en granskning av kollegors eller till och med egna barn. Då är det förstås lättare att ignorera det vänsterextrema våldet och istället demonisera de vilsna arbetarkillar som tenderar att utgöra extremhögerns och nassarnas rekryteringsbas.

 

Dessutom har som bekant en stor del av journalistkåren själva sin politiska hemvist på vänsterkanten. Inom det äldre gardet av svenska journalister har många sina rötter i 68-vänstern och 70-talets proggrörelse. Därmed kan en kritisk granskning av dagens vänsterextremism också innebära att man tvingas göra upp med de vänstermyter och den revolutionsromantik som präglat den egna politiska uppfattningen.

 

Oavsett vad självgoda pösmunkar i mediehierarkins toppskikt (läs: Jan Guillou i Aftonbladet) hävdar, så står de traditionella massmedierna inför ett enormt hot från de nya medierna. Bloggar och nätforum uppfattas i allt högre grad som snabba, tillförlitliga informationskällor, medan journalistföraktet snart är lika utbrett som politikerföraktet.  Om den svenska journalistkåren vill behålla något uns av trovärdighet måste man granska vänsterextremismen lika noggrant och kritiskt som man granskat högerextremister och nynazister!

 

 

 

 

Facket ur takt med tiden

with one comment

I mitten av 1980-talet, strax efter att jag gått ut gymnasiet, fick jag mitt första ”riktiga” jobb och redan efter ett par dagar hatade jag det. Det var på en trävarufabrik där man i huvudsak tillverkade lister och trösklar. Lönen var helt okej, för en 19-åring som fortfarande bodde hemma var den faktiskt jättebra. Den fysiska arbetsmiljön gick inte att anmärka på och säkerheten på arbetsplatsen var såvitt jag kunde bedöma god.

 

Vad var då felet? Jo, den mördande monotonin och den överväldigande känslan av meningslöshet och brist på sammanhang. Mitt arbete bestod i att mata in brädor i en hyvelmaskin. Åtta timmar om dagen utförde jag exakt samma monotona arbetsuppgift; jag lyfte en bräda från en vagn och förde in den i maskinen. De enda avbrotten var när en bräda fastnade och man fick kalla på förmannen. För det mesta visste jag inte vad som kom ut i andra änden; om det var list, tröskel eller något annat. Jag hade heller ingen aning om vilken kund som beställt varorna eller när leveransen förväntades vara klar. Mitt jobb var att mata in brädor, hålla käften och inte ställa onödiga frågor. Jag stod ut i några månader innan jag självmant sade upp mej.

 

Strax efter att jag slutat på fabriken såg jag en LO-pamp intervjuas i TV. Det handlade om varför så få ungdomar ville jobba i industrin. LO-gubben förklarade att man genomfört undersökningar som indikerade att det inte var lönerna, arbetsmiljön, anställningsvillkoren eller arbetsplatssäkerheten som var problemet. Orsaken var helt enkelt att många ungdomar uppfattade industrijobb som alltför tråkiga och monotona. Det hade alltså tagit LO hundra år av fackligt arbete att komma fram till det jag och mina kollegor på trävarufabriken insett efter en dag: Många industrijobb är – oavsett om lönen och de fysiska arbetsförhållandena är bra – olidligt trista och enformiga.

 

Denna historia tyder på att svensk fackföreningsrörelse redan för drygt 20 år sedan var i otakt med tiden. Och inte har det blivit bättre under de drygt två decennier som förflutit. Snarare tvärtom.

 

Häromdagen kunde man läsa att bankkoncernen SEB via Demoskop genomfört en undersökning om hur svenska löntagare förhåller sej till lönesänkningar. Tusen personer fick frågan: Om din arbetsgivare av ekonomiska skäl riskerar att behöva säga upp personal, skulle du då kunna tänka dig att gå ner i lön för att undvika uppsägningar på din arbetsplats? Svaren blev tydligen överraskande för SEB. Det visade sej nämligen att 42% kunde tänka sej lönesänkningar för att ha kvar sina jobb. Och bland de ungdomar som ingick i undersökningen svarade hela 73% ja på frågan!

 

Själv blir jag inte ett dugg förvånad över resultatet. Jag tillhör dem som av olika skäl haft svårt att få ordentligt fotfäste på arbetsmarknaden, och jag har gott om vänner och bekanta som är eller har varit långtidsarbetslösa. Jag känner också åtskilliga som förlorat eller riskerar att förlora sina jobb pga nedskärningar. I en sådan situation bekymrar man sej inte om några hundralappar hit eller dit. Min egen situation kan illustrera hur man tänker:

 

Jag har under några år haft en mycket osäker situation vad gäller arbete och inkomst. Perioder av arbetslöshet har varvats med tillfälliga frilansuppdrag och tillfälliga vikariat inom äldreomsorgen. Till sist bestämde jag mej för att börja studera igen, och bygger nu på min tidigare universitetsexamen med en utbildning som förhoppningsvis ska ge den ”spetskompetens” arbetsmarknaden efterfrågar. När jag om cirka ett och ett halvt år står där med mitt färska examensbevis i handen är det i huvudsak två saker som är viktiga för mej:

 

För det första vill jag ha ett arbete jag kan försörja mej på. Jag vill inte fastna i bidragsträsket och jag vill slippa meningslösa AMS-kurser och tröstlösa kontakter med arbetsförmedling och försäkringskassa. För det andra vill jag ha ett arbete där jag på ett meningsfullt sätt kan få användning för mina yrkesmässiga kunskaper. Jag vill inte efter sammanlagt fem års universitetsstudier gå tillbaks till att byta blöjor i äldrevården.

 

I detta sammanhang är lönenivån faktiskt av underordnad betydelse. Bara jag kan få ett arbete jag kan försörja mej på, med arbetsuppgifter som är relevanta i förhållande till min utbildning, är det inte speciellt viktigt om ingångslönen är 20 000, 25 000 eller 30 000.

 

Men fackföreningarna är förstås negativa till lönesänkningar, även om det handlar om att folk ska kunna ha jobben kvar. TT skriver:

 

Nu är dock facken kallsinniga till att gå med på lönesänkningar och frångå ingångna kollektivavtal, så lönesänkningar lär nog endast inträffa undantagsvis.

 

Detta förhållningssätt är symptomatiskt för hur svensk fackföreningsrörelse är ur takt med tiden. Man säger sej tillhöra en arbetarrörelse som värnar om de svaga grupperna i samhället På första maj tågar fackpamparna sida vid sida med socialdemokratins toppskikt, och man stämmer gemensamt upp i ett alltmer falskklingande ”Upp till kamp emot kvalen”. Men man vägrar konsekvent se den stora, avgörande klasskillnaden i dagens Sverige.

 

Den avgörande klassklyftan i dagens Sverige; den skillnad som i stor utsträckning avgör individens möjligheter till ett värdigt liv, är nämligen inte en fråga om löneskillnader mellan olika löntagargrupper. Det är heller inte en fråga om inkomstskillnader mellan vanliga knegare och högre chefer, även om dessa skillnader ökat och ibland är rent oanständigt stora. Nej, den avgörande klassklyftan i dagens Sverige är avståndet mellan dem som har fast arbete och stabilt fotfäste på arbetsmarknaden och dem som hamnat utanför.

 

Denna gigantiska klyfta blundar dock svensk fackföreningsrörelse för. Facket kämpar för dem som har jobb. Kontinuerliga reallöneökningar och bibehållen anställningstrygghet tycks fortfarande vara fackets huvudfrågor. Att hundratusentals människor står utanför arbetsmarknaden och aldrig ges möjlighet att komma in struntar man i.

 

Är det inte dags att vi börjar se fackföreningsrörelsen för vad den faktiskt är? Facket är inte längre en del av en arbetarrörelse som kämpar för de svaga grupperna i samhället. Facket arbetar inte längre för ett rättvisare och mera jämlikt samhälle. Nej, dagens fackföreningar är intresseorganisationer för de privilegierade grupper som har fast arbete. Det är för dem man arbetar. Och man skiter fullständigt i både dem som hamnat utanför arbetsmarknaden och dem som riskerar att hamna där!

Lägg ner Konstfack!

with one comment

Häromdagen skrev jag om konstfackstudenterna som vandaliserat tunnelbanevagnar och simulerat psykisk sjukdom under förevändningen att de ägnat sig åt konstutövande. Gårdagens Aftonbladet (2009-02-19) innehöll en intressant uppföljning till dessa skandaler. Tunnelbanesprejarens ”aktion” var nämligen ett examensarbete. Därmed räckte det inte med att spreja ner en t-banevagn och dokumentera detta. För att få godkänt på uppgiften skulle studenten även skriva en ”vetenskaplig essä” om sitt projekt. Denna essä hade AB-reportern Jill Sjölund fått tag på och använde som utgångspunkt för sin artikel. I Sjölunds artikel framgick också att studenten fått godkänt betyg för sin essä.

 

Inledningsvis kan man konstatera att begreppet ”vetenskaplig essä” har en milt uttryckt urvattnad betydelse när det används på Konstfack. Så här skriver Jill Sjölund:

 

Enligt kursberskrivningen ska essän vara ”vetenskaplig”. Men tre sidor består nästan bara av orden ”bla-bla-bla”. På slutet skriver studenten: ”Jag går och målar-bombar-skriver-pissar-skapar-förstör.”

 

Mera intressanta är dock de övriga citat från essän som återges i anknytning till Sjölunds text:

 

Skulle väl ljuga om jag sa att jag inte ville provocera, för det är lika med folks uppmärksamhet och få dom att titta och tänka.

 

Bortsett från det faktum att t-baneklottraren efter en längre akademisk utbildning inte kan uttycka sej på korrekt svenska får vi här ytterligare en intressant upplysning om honom. Hans konst har faktiskt någon form av kommunikativt syfte. Han vill nämligen få folk att titta och tänka! Är det inte alldeles fantastiskt att man efter flera år på en högre konstutbildning kommit på att den ”konst” man producerar kanske bör kommunicera någonting till andra människor? Om killen får gå ytterligare några år på Konstfack kanske han till och med börjar reflektera över vad det är han vill kommunicera och hur han ska kunna göra det på ett vettigt sätt…

 

Jag vill fan inte rättfärdiga eller förklara min konst, det är därför jag valt detta uttryck, för att kunna synas och ändå vara anonym och slippa förklara om och om igen.

 

Feghet är vad man i dagligt tal brukar kalla den hållning vår käre tunnelbanesprejare här ger uttryck för. Man vill synas och/eller ge uttryck för någonting i offentligheten, men man vill inte riskera att bli kritiserad och eventuellt tvingas stå till svars för det man gjort. En liknande mentalitet återfinns t ex hos fotbollshuliganer.

 

Rörelserna och energin som finns i målandet och musiken ger adrenalin så man skakar efteråt. Det känns!

 

Det är nästan så att jag skiter i hur det ser ut, bara jag gör det och det känns. Hur känns det? Man skulle kunna säga att det inte känns, förutom känslan av frihet.

 

Jag vill känna det jag gör, och ha det i balans både fysiskt och psykiskt, och det uppnås lättast för mig genom att måla en back-jump målning i 5 minuter på tuben.

 

I dessa tre citat visar den begåvade unge konstnären upp en helt annan sida. Ambitionerna att kommunicera är här som bortblåsta. Här avslöjar han det som nog är den egentliga grunden för hans ”konstnärskap”; nämligen snabba kickar och en lättköpt egotripp. Killen får kort och gott en adrenalinkick av att vandalisera tunnelbanevagnar, och därför vill han hålla på med det. Han fungerar på precis samma sätt som tusentals småkriminella som ägnar sej åt personrån eller bilstölder. Skillnaden är att den här killen fått genomgå en för samhället oerhört kostsam utbildning och kan legitimera sin kriminalitet genom att kalla det han gör för ”konst”.

 

Ärligt talat, om det är sån här kvasiintellektuell smörja som produceras på en av landets mest ansedda konstutbildningar så är verksamheten ett rent oanständigt slöseri med skattemedel. Låt utomstående, oberoende granskare ta en titt på vad som egentligen får passera som ”utbildning” på Konstfack! Ställ ansvariga lärare till svars och kräv att de förklarar hur de kan rättfärdiga sånt här trams! Och om verksamheten är så usel som t-banevandalens ”vetenskapliga essä” antyder – lägg ner skiten!

 

Written by Rolf Hansson

20 februari, 2009 at 2:35 e m

Konst och verklighet

with 2 comments

Ett av konstnärenmagritte_pipe René Magrittes mest kända verk föreställer en pipa under vilken det står  Ceci n´est pas une pipe, i översättning: Detta är inte en pipa. Med detta ville Magritte, så vitt jag förstår, säga något om förhållandet mellan konsten och verkligheten. Inom konsten ägnar man sig åt att tolka, gestalta och spegla verkligheten, men konst och verklighet är inte samma sak. En bild av en pipa är inte samma sak som en verklig pipa. På samma sätt kan man hävda att en författare som skildrar en mördares psyke skapar ett konstnärligt verk. Om författaren begår ett verkligt mord för att undersöka mördandets psykologi ser vi emellertid inte honom som konstnär utan som mördare, med alla de juridiska, sociala och moraliska implikationer det innebär.

 

För de flesta normalbegåvade, tänkande människor är dessa förhållanden så självklara att man knappt reflekterar över dem. Inom stora delar av den moderna konstvärlden tycks man dock behöva påminnas om dessa sanningar. Där verkar nämligen en kombination av världsfrånvänd elitism och inkrökt, navelskådande kvasiintellektualism ha lett till fullständig begreppsförvirring. Man tror sig kunna upphäva gränserna mellan konst och verklighet, utan tillstymmelse till kritisk reflektion kring huruvida detta är möjligt, önskvärt eller meningsfullt.

 

Detta är visserligen ingen nyhet. Den moderna konceptkonsten innehåller mängder av exempel på försök att överskrida gränser mellan konst och verklighet; försök som – trots att man försöker rättfärdiga dem med avancerade teoretiska resonemang – i allmänhet framstår som billigt effektsökeri. Två uppmärksammade händelser har emellertid lett till att diskussionen kring nutida konst aktualiserats i svensk samhällsdebatt. Det handlar som bekant om att en konststudent spelade psyksjuk och blev tvångsomhänertagen på en akutavdelning, medan en annan sprejade ner en tunnelbanevagn med grafitti och dokumenterade sitt tilltag på film.

 

Att de två Konstfack-studenterna agerat alldeles urbota dumt och omdömeslöst är i sej inget att uppröras över. Det finns gott om idioter och det finns naturligtvis brott som är betydligt värre än att vandalisera tunnelbanevagnar eller att i onödan belasta sjukvården med simulerade sjukdomstillstånd. Det man med fog kan uppröras över är dock det stöd de bägge studenterna får från Konstfack och från delar av den etablerade konstvärlden. Till exempel säger DN:s konstkritiker Ingela Lind i ett försök att försvara studenten som vandaliserade en t-banevagn: Det är inte handlingen som ställs ut, utan det är ett verk med minne från en handling. Och graffitin är en etablerad konstform som funnits sedan 60-talet.

 

Själv tycker jag att diskussionen kring de bägge Konstfackstudenternas ”verk” leder fram till tre centrala frågor:

 

1. Har den nutida konstens ständiga strävan efter nyskapande nått vägs ände? Man vill fullständigt upphäva gränserna mellan konst och verklighet. Denna strävan har gått så långt att den enda hållbara definitionen på vad som är konst numera formuleras som ”konst är det som av någon person med auktoritet inom konstvärlden anses vara konst”. Håller man då inte på att nå en punkt där konstbegreppet blivit så vagt och godtyckligt att det närmast blir meningslöst?

 

2. Vad sker om vilka handlingar som helst kan rättfärdigas med ursäkten att de ingått som led i ett konstnärligt utövande? Om man får lov att vandalisera andras egendom med hänvisning till att man sysslar med konst, var går då gränsen? Får man stjäla? Råna? Misshandla? Mörda?

 

3. Det står naturligtvis vem som helst fritt att ägna sej åt vilka märkligheter som helst och kalla det för konst. Men ska konstyttringar som av en överväldigande stor del av befolkningen uppfattas som oförståeliga, socialt oacceptabla eller direkt kriminella verkligen finansieras med offentliga medel?

Written by Rolf Hansson

17 februari, 2009 at 7:03 e m