Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Archive for april 2009

Sossepamp spär på politikerföraktet

with 2 comments

Sverige är i djup ekonomisk kris. Arbetslösheten ökar lavinartat och allt fler människor hamnar i permanent utanförskap. Samtidigt befinner sej även socialdemokraterna i kris. Opinionssiffrorna rasar; sannolikt till stor del en följd av skandalerna kring Wanja Lundby-Wedin och AMF. Det allt mer intima samarbetet med v och mp har blivit föremål för en hel del kritik i de egna leden, och partiet har inte lyckats presentera något trovärdigt alternativ till regeringens krispolitik. I detta läge bestämmer sej Jörgen Danielsson, socialdemokratiskt landstingsråd i Sörmlands län, för att göra något radikalt.

 

Vad gör då Jörgen Danielsson? Presenterar han en lysande, innovativ plan för hur sjukvården ska kunna bli mera kostnadseffektiv? Listar han ut ett sätt att, trots dålig ekonomi, öka personaltätheten på sjukhusen? Nej, han bestämmer sej för att lägga 19 000:- av offentliga medel för att köpa en kristallkrona till sitt tjänsterum! Orsaken till detta är att tjänsterummet uppfattades som omodernt; det såg enligt Danielsson ut som en östtysk tulltjänstemans rum.

 

Jörgen Danielssons kristallkroneköp har inte gått obemärkt förbi. Det har – inte oväntat –  granskats i lokaltidningen Södermanlands Nyheter, och idag, 2009-04-26, tog Leif GW Persson upp händelsen i sin krönika i Kvällsposten.

 

Man kan fråga sej vad som är mest upprörande. Är det den fullständiga bristen på moral; oförmågan att inse att det är stötande att lägga offentliga medel på personlig lyx i en tid när massor av människor har det stentufft ekonomiskt? Eller är det den ofattbara dumhet som gjort att Danielsson trott att han skulle kunna komma undan med detta? Att döma av det indignerade tonfallet på hans blogg tycks han vara alldeles omedveten om att vi lever i en tid när makthavare får finna sej i att bli stenhårt granskade av journalister på jakt efter oegentligheter och potentiella skandaler.

 

Oavsett vilket kan man i alla fall konstatera följande: Jörgen Danielssons agerande ökar knappast socialdemokraternas redan skamfilade trovärdighet när de försöker framstå som ett arbetarparti som vill utjämna klassklyftorna och värna om de svaga grupperna i samhället. Det ökar knappast heller medborgarnas tilltro till politiker i allmänhet. Så gratulerar, Jörgen Danielsson, till att du lyckats med konststycket att ytterligare spä på politikerföraktet!

 

Annonser

Tuff MUF-ordförande utmanar partiledningen

leave a comment »

MUF:s ordförande Niklas Wykman är tuff i sin kritik av moderaternas arbetsmarknadspolitik. Han påpekar att ungdomsarbetslösheten är skyhög och att det förmodligen krävs rejäla reformer och avregleringar av svensk arbetsmarknad för att avhjälpa detta. Samtidigt satsar regeringen mångmiljardbelopp på en bidragspolitik som lika gärna skulle kunna vara signerad Göran Persson.

 

Det brukar anses att de politiska ungdomsförbunden ska vara mera radikala än sina moderpartier, och så är ofta fallet. Ibland innebär det att de kommer med förslag som är naiva och i praktiken omöjliga att genomföra. Men det kan också innebära att de vågar ha visioner och att de vågar framföra åsikter som moderpartierna av feghet och rädsla att förlora väljare inte törs gå ut med.

 

MUF-ordföranden Niklas Wykman visar exempel på både mod och intelligens när han i en debattartikel kritiserar den sittande regeringens arbetsmarknadspolitik. Han ifrågasätter med all rätt varför man fullständigt frångått den ”arbetslinje” man gick till val på, och istället väljer att föra en socialdemokratisk bidragspolitik där mångmiljardbelopp ska satsas på arbetsmarknadsåtgärder (läs: vuxendagis) istället för att försöka se till att det skapas riktiga jobb. Dessutom säger Wykman det som många borgerliga politiker säkert tänker, men som ytterst få vågar säga: Det är hög tid att avreglera svensk arbetsmarknad, och i synnerhet att skrota den fullständigt otidsenliga och starkt exkluderande lagen om anställningsskydd!

 

Medan Reinfeldt, Borg och Littorin ängsligt sneglar på opinionssiffrorna och – förmodligen av rädsla för att tappa väljare – väljer att föra en politik som i allt väsentligt liknar sossarnas, är det ungdomsförbundets ordförande som får argumentera för en konstruktiv, nydanande borgerlig politik. Var det verkligen detta Reinfeldt ville med ”de nya moderaterna”?

 

Mellan muslimkramare och muslimhatare

with 4 comments

Muslimkramare mot muslimhatare – debatten om islam kontra den sekulariserade västvärlden tycks ha gått mot en kontraproduktiv polarisering. Politiskt korrekta vänsterdebattörer på de stora tidningarnas kultursidor ser bara islamofobi och främlingsfientlighet, medan bloggosfärens invandringskritiska högerpopulister ser miljontals primitiva barbarer hota de västerländska demokratierna.

 

 I Aftonbladet 2009-04-02 recenserades Andreas Malms Hatet mot muslimer av Torsten Kälvemark. Kälvemarks recension var övervägande mycket positiv. Bortsett från några marginella kritiska synpunkter höjdes Malms bok till skyarna. Kälvemark menade att Malm gjort en oerhört viktig insats för att visa på att muslimer i västvärlden är offer för ett fullständigt obefogat hat, och att detta hat nu nått en omfattning som kan jämföras med hatet mot judar i 1930-talets Tyskland. Bl.a. skrev Kälvemark:

 

Här finns belagt med svart på vitt, med mer än två tusen fotnoter, att anständighetens gräns om och om igen har passerats i kritiken av en historisk religion/…/som miljoner fredliga människor runt om i världen bekänner sig till.

 

Bilden är tydlig: I Malms och Kälvemarks värld är den stora invandringen av muslimer till Västeuropa helt oproblematisk. Kulturkrockar och därpå följande sociala problem finns inte. Det enda problemet är den utbredda islamofobin och främlingsfientligheten i de västeuropeiska ländernas majoritetsbefolkningar.

 

Ett av Andreas Malms tydligaste exempel på oresonligt hat och förakt mot muslimer är en av del av de diskussioner som förs på invandringskritiska bloggar och diskussionsforum. I en del sådana forum har gränsen mellan acceptabel, civiliserad religions- och kulturkritik och öppet rasistiskt hat fullständigt upplösts. Torsten Kälvemark citerade i sin recension några skräckexempel, hämtade från kommentarsforumen i bloggar som t.ex. I mitt Sverige:

 

Bäst är att bojkotta allt som har med mussar att göra. Vill man inte ha råttor så matar man inte dessa.

 

Så länge dessa apor hellre väljer att hänge sig åt sjukdomen islam bör man sätta dom i en geografiskt begränsad karantän.

 

Även här är bilden tydlig: Man bygger upp en samhällssyn enligt vilken praktiskt taget alla problem kan skyllas på invandringen i allmänhet, och på den muslimska invandringen i synnerhet. När denna samhällsanalys får frodas utan begränsningar eller kritisk granskning urartar den i ren rasism. Muslimer framställs kategoriskt som primitiva, krigiska barbarer vars mål är att ta över makten i västerländska demokratier. Om vi inte sätter ner foten nu kommer vi snart att ha burka-tvång för kvinnor, sharialagstiftning och offentliga steningar i Sverige, typ. 

 

Bägge förhållningssätten – såväl det vänsterinriktade, politiskt korrekta som det högerpopulistiska och invandringsfientliga – är förstås lika urbota korkade i sin enögdhet. Det är givetvis fullständigt absurt att betrakta alla muslimer som fundamentalistiska fanatiker och potentiella våldsverkare. Det är dock lika absurt att vägra se de svårigheter och kulturkrockar som uppstår i möten mellan konservativa, starkt religiösa muslimer och sekulariserade västerländska samhällen. Det finns – åtminstone bland vissa grupper av muslimer – tankegods, värderingar och beteendemönster som svårligen låter sej förenas med de ideal som präglar moderna västeuropeiska demokratier. Jag tänker då t.ex. på kvinno- och sexualsynen, synen på yttrandefrihet och konstnärlig frihet, respekten för individens frihet gentemot familj/släkt samt den starka antisemitismen och Israelhatet.

 

Sverige har, i likhet med ett flertal  andra västeuropeiska länder, under de senaste 25 – 30 åren haft en stor muslimsk invandring. Från att ha varit en perifer, exotisk företeelse som i huvudsak förknippats med arabvärlden har islam och muslimer blivit naturliga inslag i svenskt samhällsliv. I de flesta fall fungerar integrationen lyckligtvis någorlunda väl. Majoriteten muslimer är förstås vanliga, fredliga människor som vill arbeta och sköta sej, och som tar avstånd från fanatism och extremism. Detta måste vi slå fast!

 

Men ibland uppstår också problematiska kulturkrockar. Dessa måste vi kunna diskutera öppet. Vi måste också kunna slå fast att i västerländska demokratier gäller en modern, sekulariserad syn på t.ex. yttrandefrihet eller kvinnors rättigheter. Och vi måste kunna göra detta utan att bli anklagade för att vara islamofober eller rasister!

 

Det är hög tid att diskussionen kring islam börjar föras på en vettig nivå, utan att vare sej politiskt korrekta vänsterpopulister eller smygrasistiska högerpopulister får sätta agendan. Den tilltagande polariseringen mellan muslimkramare och muslimhatare leder inte till några konstruktiva lösningar.