Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Mellan muslimkramare och muslimhatare

with 4 comments

Muslimkramare mot muslimhatare – debatten om islam kontra den sekulariserade västvärlden tycks ha gått mot en kontraproduktiv polarisering. Politiskt korrekta vänsterdebattörer på de stora tidningarnas kultursidor ser bara islamofobi och främlingsfientlighet, medan bloggosfärens invandringskritiska högerpopulister ser miljontals primitiva barbarer hota de västerländska demokratierna.

 

 I Aftonbladet 2009-04-02 recenserades Andreas Malms Hatet mot muslimer av Torsten Kälvemark. Kälvemarks recension var övervägande mycket positiv. Bortsett från några marginella kritiska synpunkter höjdes Malms bok till skyarna. Kälvemark menade att Malm gjort en oerhört viktig insats för att visa på att muslimer i västvärlden är offer för ett fullständigt obefogat hat, och att detta hat nu nått en omfattning som kan jämföras med hatet mot judar i 1930-talets Tyskland. Bl.a. skrev Kälvemark:

 

Här finns belagt med svart på vitt, med mer än två tusen fotnoter, att anständighetens gräns om och om igen har passerats i kritiken av en historisk religion/…/som miljoner fredliga människor runt om i världen bekänner sig till.

 

Bilden är tydlig: I Malms och Kälvemarks värld är den stora invandringen av muslimer till Västeuropa helt oproblematisk. Kulturkrockar och därpå följande sociala problem finns inte. Det enda problemet är den utbredda islamofobin och främlingsfientligheten i de västeuropeiska ländernas majoritetsbefolkningar.

 

Ett av Andreas Malms tydligaste exempel på oresonligt hat och förakt mot muslimer är en av del av de diskussioner som förs på invandringskritiska bloggar och diskussionsforum. I en del sådana forum har gränsen mellan acceptabel, civiliserad religions- och kulturkritik och öppet rasistiskt hat fullständigt upplösts. Torsten Kälvemark citerade i sin recension några skräckexempel, hämtade från kommentarsforumen i bloggar som t.ex. I mitt Sverige:

 

Bäst är att bojkotta allt som har med mussar att göra. Vill man inte ha råttor så matar man inte dessa.

 

Så länge dessa apor hellre väljer att hänge sig åt sjukdomen islam bör man sätta dom i en geografiskt begränsad karantän.

 

Även här är bilden tydlig: Man bygger upp en samhällssyn enligt vilken praktiskt taget alla problem kan skyllas på invandringen i allmänhet, och på den muslimska invandringen i synnerhet. När denna samhällsanalys får frodas utan begränsningar eller kritisk granskning urartar den i ren rasism. Muslimer framställs kategoriskt som primitiva, krigiska barbarer vars mål är att ta över makten i västerländska demokratier. Om vi inte sätter ner foten nu kommer vi snart att ha burka-tvång för kvinnor, sharialagstiftning och offentliga steningar i Sverige, typ. 

 

Bägge förhållningssätten – såväl det vänsterinriktade, politiskt korrekta som det högerpopulistiska och invandringsfientliga – är förstås lika urbota korkade i sin enögdhet. Det är givetvis fullständigt absurt att betrakta alla muslimer som fundamentalistiska fanatiker och potentiella våldsverkare. Det är dock lika absurt att vägra se de svårigheter och kulturkrockar som uppstår i möten mellan konservativa, starkt religiösa muslimer och sekulariserade västerländska samhällen. Det finns – åtminstone bland vissa grupper av muslimer – tankegods, värderingar och beteendemönster som svårligen låter sej förenas med de ideal som präglar moderna västeuropeiska demokratier. Jag tänker då t.ex. på kvinno- och sexualsynen, synen på yttrandefrihet och konstnärlig frihet, respekten för individens frihet gentemot familj/släkt samt den starka antisemitismen och Israelhatet.

 

Sverige har, i likhet med ett flertal  andra västeuropeiska länder, under de senaste 25 – 30 åren haft en stor muslimsk invandring. Från att ha varit en perifer, exotisk företeelse som i huvudsak förknippats med arabvärlden har islam och muslimer blivit naturliga inslag i svenskt samhällsliv. I de flesta fall fungerar integrationen lyckligtvis någorlunda väl. Majoriteten muslimer är förstås vanliga, fredliga människor som vill arbeta och sköta sej, och som tar avstånd från fanatism och extremism. Detta måste vi slå fast!

 

Men ibland uppstår också problematiska kulturkrockar. Dessa måste vi kunna diskutera öppet. Vi måste också kunna slå fast att i västerländska demokratier gäller en modern, sekulariserad syn på t.ex. yttrandefrihet eller kvinnors rättigheter. Och vi måste kunna göra detta utan att bli anklagade för att vara islamofober eller rasister!

 

Det är hög tid att diskussionen kring islam börjar föras på en vettig nivå, utan att vare sej politiskt korrekta vänsterpopulister eller smygrasistiska högerpopulister får sätta agendan. Den tilltagande polariseringen mellan muslimkramare och muslimhatare leder inte till några konstruktiva lösningar.

 

 

 

 

Annonser

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Ärligt talat, hur stora är dessa ”svårigheter och kulturkrockar som uppstår i möten mellan konservativa, starkt religiösa muslimer och sekulariserade västerländska samhällen?” Vi talar om något tusental personer ställda mot flera miljoner. Är du rädd? Det är inte jag. Den grupp som du nämner är så liten, att den är ett mindre hot än kriminella gäng, personer med dåligt ölsinne, fortkörare… Du är inte ensam, men det är så många som talar om ”muslimer” utan att veta just något om vare sig religioner eller kulturer. Se inte på människorna i vårt land ilska och avoghet, välj glädjen och tilliten! Det gör livet mycket lättare, för oss – och för dig?

    Sven Fallenius

    25 maj, 2009 at 5:33 e m

    • Du har förstås en poäng. Jag betonade ju också i texten att flertalet muslimer är vanliga, fredliga människor som tar avstånd från extremism. Sedan är förstås frågan hur många ”fanatiker” det finns.

      Om vi med fanatism menar muslimer som sympatiserar med Al Qaida och vill bedriva terrorkrig mot västvärlden och införa sharia-lagstiftning så handlar det förstås om ett ytterst litet fåtal. Då kanske vi talar om någon eller några promille av alla i Sverige boende muslimer.

      Men om vi med fanatism menar en allmän ovilja att anpassa sin livsstil och sina värderingar till ett modernt, sekulariserat, jämställt, västerländskt samhälle tycks andelen fanatiker vara ganska hög. Några exempel:

      I allt fler svenska städer inför man nu speciella kvinnotider på allmänna badhus för att muslimska kvinnor inte vill bada med män närvarande. Av samma skäl har man i flera Friskis & Svettis-föreningar infört speciell ”tjejgympa”. Lärare på skolor i invandrartäta områden kan vittna om att det är mycket vanligt att muslimska barn (huvudsakligen flickor) av sina föräldrar förbjuds delta i gymnastik, simundervisning, sexualundervisning och skolresor som inkluderar övernattning.

      I samband med publiceringen av de s.k. Muhammed-bilderna 2005-2006 protesterade även många i Sverige boende muslimer. Bl. a. var Sveriges Unga Muslimer (c:a 5000 medlemmar enligt Wikipedia) och Sveriges Muslimska Råd (paraplyorganisation för 9 olika svenska muslimska organisationer) emot publiceringen, och visade på så sätt att de inte fullt ut respekterar yttrandefriheten.

      I samband med att Nerikes Allehanda 2007 publicerade Lars Vilks teckning av ”Mohammed som rondellhund” demonstrerade ett par hundra muslimer i Örebro och krävde en ursäkt av tidningen. Vilks blev i samband med detta också mordhotad.

      Jag tycker att ovanstående exempel visar att det finns en utbredd muslimsk fanatism i dagens Sverige. Visserligen är det inte fråga om självmordsbombningar eller flygplanskapningar. Men det är fråga om människor som är så fanatiska i sina religiösa övertygelser att de vägrar respektera de spelregler som gäller i en modern, sekulär, västerländsk demokrati.

      Rolf Hansson

      27 maj, 2009 at 2:30 f m

  2. Din definition av fanatism är ju helt uppe i det blå.
    Det finns massor av tillfällen i vårt samhälle där vi delar upp mellan kvinnor och män. Det finns gym som är öppna för bara kvinnor, som inte alls är öppnade för att muslimska kvinnor ska komma. Utan av sekulariserade kvinnor som vill träna ifred. Är det fanatiskt?

    Att demonstrera fredligt är en central del av yttrandefriheten. Hur är man fanatiker om man använder sig av denna rätt? Då vimlar sverige av fanatiker, de som demonstrerat mot irakkriget, mot löntagarfonder…

    Mordhot, ja – hur många muslimer har utsatt vilks för detta?

    Martin

    2 oktober, 2009 at 6:07 f m

  3. @Martin:

    Det är nog snarare du som inte riktigt förstått grundläggande demokratiska spelregler. Att demonstrera är en del av yttrandefriheten, ja. Att demonstrera MOT yttrandefrihet – vilket muslimerna i Örebro gjorde – är dock något annat. Enligt ditt sätt att resonera är även nazistisk propaganda okej – bara den utövas ”i demokratiska former”.

    Vidare har vi i Sverige en skollag som skapats i demokratisk ordning av folkvalda politiker. Enligt denna lag har alla barn både en plikt och en rättighet att genomgå grundskolan. Innehållet i grundskolans undervisning har, åtmninstone i övergripande drag, bestämts på politisk väg. Enligt svensk lag har således ALLA barn både en plikt och en rättighet att genom skolundervisningen få basala kunskaper om t.ex. de stora världsreligionerna och musik. Om vissa föräldrar p.g.a. sina religiösa övertygelser förbjuder sina barn att ta del av dessa delar av skolundervisningen kan det enligt min mening definitivt klassas som religiös fanatism. Man kräver ju då att ens barn ska undantas från lagstadgade plikter för religionens skull.

    Samma sak gäller detta med kvinnotider på badhus, gym o. likn. Om religionen hindrar människor från att delta i aktiviteter som av majoritetssamhället betraktas som fullt normala och oproblematiska, och om dessa människor tvingas kräva kostsam särbehandling p.g.a. sina religiösa övertygelser – ja, då är det enligt min åsikt fanatism.

    En rimlig, icke-fanatisk religiositet innebär enligt min mening att man fullt ut respekterar yttrandefriheten även om den innebär att den egna religionen kritiseras eller häcklas, att man respekterar att samhället i stort är sekulärt och att religionen är en privatsak, samt att man kan anpassa sig till rådande majoritetskultur även om denna majoritetskultur kan innehålla inslag som inte går i linje med den egna religiösa övertygelsen.

    Rolf Hansson

    28 oktober, 2009 at 11:04 e m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: