Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Förlegad arbetsrätt ger sämre service?

leave a comment »

Om din prestation på jobbet inte leder till vare sej positiva eller negativa konsekvenser, hur agerar du då på arbetet? Är inte risken påfallande stor att de flesta nöjer sej med att göra precis så mycket som krävs och inte ett dugg mer? En aktuell undersökning om servicepersonal kan kopplas till den förlegade svenska arbetsrätten.

En bekant till mej som bott mycket utomlands, huvudsakligen i USA och Italien, fick frågan vilken kulturell skillnad som slog henne tydligast när hon kom hem till Sverige. Hennes spontana svar blev:

– Den service man får när man till exempel handlar i en butik eller äter på restaurang. Servicen i Sverige är katastrofalt dålig jämfört med vad jag är van vid från USA och Italien!

Hennes uppfattning bekräftas i viss mån av en aktuell undersökning gjord av företaget Better Bussiness World Wide. I ”The smiling report” har man bl.a. undersökt hur ofta butikspersonal i olika länder bemöter kunder med ett leende och en hälsning. Sverige hamnade på 24:e plats av de 66 länder som ingick i undersökningen.

Det kan förstås tyckas banalt att göra statistiska undersökningar om hur ofta butikspersonal ler och hälsar. Men man kan anta att leenden och hälsningar är indikatorer som avspeglar servicementaliteten som helhet. Den personal som ler och hälsar är förmodligen generellt sett mera serviceinriktad än den personal som inte gör det.

Varför hamnar då Sverige förhållandevis långt ner på listan? Personligen tror jag att den hårt reglerade svenska arbetsmarknaden är en starkt bidragande orsak. Den som i Sverige arbetar inom ett lågkvalificerat serviceyrke utan större möjligheter till karriärsutveckling och avancemang, t.ex. ett butiksbiträde, har inga drivkrafter att förbättra sin arbetsprestation, bortsett från en eventuell personlig känsla av yrkesstolthet. Jag kan tänka mej att en hel del butiksanställda resonerar ungefär så här:

Om jag anstränger mej extra mycket och är artig, trevlig och serviceminded mot kunder så tjänar jag inget extra på det. Jag får inte mer betalt och jag har heller inga möjligheter att avancera och bli t.ex. butikschef, eftersom arbetsgivaren då kräver en högre utbildning som jag saknar. Om jag å andra sidan bara gör precis så mycket som jag behöver och aldrig anstränger mej att vara trevlig eller ge kunderna mer service än det nödvändigaste, så får jag inga negativa konsekvenser av det. Jag är ju fast anställd och så länge jag inte grovt missköter arbetet är jag skyddad av LAS och kan inte få sparken.

Här har vi alltså – enligt min tolkning – ytterligare ett exempel på hur den förlegade och otidsenliga arbetsrättslagstiftningen och den totala avsaknaden av rörlighet på arbetsmarknaden leder till negativa konsekvenser för svenskt näringsliv, och därmed för det svenska samhället som helhet.

Annonser

Genusvansinnet når nya höjder

with one comment

De mest rabiata tokfeministerna tycks tack och lov inte få så mycket medieutrymme för närvarande. Ibland händer det till och med att man kan läsa en hel debatt- eller kultursida i någon av de större dagstidningarna utan att stöta på begreppen ”könsmaktordning” och ”patriarkal struktur”. Men tro inte att de har gett upp för det.

Gudrun och Tiina och deras gelikar håller förstås fortfarande på och letar orättvisor, och kan med sina ytterst elastiska teorier tolka in kvinnoförtryck och manlig överordning i precis vilket sammanhang som helst. I synnerhet verkar genusvansinnet ha fritt spelrum i vissa akademiska miljöer.

 Matematikern Tanja Bergkvist är en av dem som lyckats kritisera tokfeminismen och genustänkandets mest extrema avarter. Förmodligen kommer hon undan med detta för att hon är kvinna. Detta enligt samma pk-princip som innebär att endast muslimer kan kritisera islam utan att bli anklagade för islamofobi, eller att endast invandrare kan kritisera invandringspolitiken utan brännmärkas som främlingsfientliga.

Via Johan Ingerös blogg hittade jag denna utmärkta text som Tanja Bergkvist lagt upp på sin blogg för ett par dagar sedan. Texten förtjänar att läsas i sin helhet, men den kan kort sammanfattas ungefär så här:

En manlig anställd vid ett svenskt universitet har fått officiell kritik av rektorn för att ha utsatt en kvinna för ”kränkande särbehandling på grund av kön”. Kvinnan i fråga var i egenskap av ”jämställdhetsexpert” på mannens arbetsplats för att hålla ett föredrag om sexuella trakasserier. Den kränkande särbehandlingen bestod i att mannen under föredraget varit ouppmärksam och tittat i sina papper istället för på föreläsarens OH-bilder. Dessutom hade någon hört honom kommentera jämställdhetsexpertens klädsel i korridoren i samband med föreläsningen.

Detta ses alltså som en kränkning av sådan dignitet att mannen får emotta en officiell reprimand från organisationens högste chef…

Man kan förstås skratta åt sådana här historier och krasst konstatera att vi lever i ett land där den politiska korrektheten i vissa frågor (läs: feminism och invandringspolitik) nått en sådan nivå att vissa grupper av människor totalt förlorar verklighetskontakten.

Men skrattet fastnar i halsen när man betänker att det faktiskt finns ett verkligt kvinnoförtryck. Enligt BRÅ ökade den anmälda misshandeln mot kvinnor med 34 procent under perioden 1998 – 2007. Under samma tid ökade antalet anmälda sexualbrott med c:a 50%. Vi vet också att det inom vissa invandrargrupper finns ett utbrett hederstänkande som leder till att unga flickor hindras från att leva fria, självständiga liv och i värsta fall misshandlas eller mördas för att skydda familjens ”heder”.

Detta är högst reella samhällsproblem. Varför ägnar inte jämställdhetsexperterna sin tid och kraft åt dessa frågor istället för åt trams?

När fan blir gammal…

leave a comment »

”När fan blir gammal blir han religiös”, brukar det heta. Uttrycket känns passande när det visar sej att t.o.m. Lena Mellin, ledande politisk kommentator på sosseblaskan Aftonbladet, insett att det är dags att reformera arbetsrättslagstiftningen.

Bara några dagar efter att centern beslutat sej för att verka för en uppluckring av LAS chockar AB-journalisten många av sina sosse-läsare med att konstatera att LAS är en av orsakerna till den orimligt höga ungdomsarbetslösheten.

Visserligen tycks Mellin anse att LAS bara försvårar för ungdomar. I själva verket gör LAS förstås det svårare för många grupper som av ett eller annat skäl hamnat utanför arbetsmarknaden: invandrare, människor som varit långtidssjukskrivna, akademiker med ”smala” utbildningar, människor som p.g.a. olika sociala problem (t.ex. missbruk eller kriminalitet) förlorat fotfästet på arbetsmarknaden och försöker komma tillbaka, m.fl. Oavsett utanförskapets orsaker kan man konstatera att det är oerhört svårt för den som befinner sej utanför att komma in. Och en av orsakerna till detta är förstås den starkt exkluderande arbetsrättslagstiftningen.

Mellin tycks också anse att det enda problemet med LAS är att lagstiftningen gör det svårare för ungdomar att etablera sig på arbetsmarknaden. Det finns förstås en mängd andra problem som också är förknippade med LAS.

Men, skit samma, det är hur som helst glädjande att en tongivande skribent på en socialdemokratiskt tidning vågar utmana  rörelsen och konstatera något som egentligen är fullständigt självklart; nämligen att svensk arbetsmarknad inte kan fortsätta regleras av en föråldrad, otidsenlig lagstiftning som utformats efter de förhållanden som rådde på 1970-talet!

Grattis, Lena Mellin, till att du kommit till insikt! Hoppas du kan få fler av dina kollegor med dig!

Written by Rolf Hansson

12 maj, 2009 at 5:41 e m

Ett bra förslag som inte leder någonvart

leave a comment »

Inför valet 2006 var centern det enda partiet som öppet talade om att luckra upp eller rentav helt skrota lagen om anställningsskydd. Efter valet blev det fullständigt tyst om denna fråga. Nu – snart tre år senare – återupptar centerpartisterna sin kritik av lagen om anställningsskydd. Magnus Andersson, ordförande i CUF, vill helt avskaffa LAS, men partiet väljer att förespråka något man kallar ”mini-las”. Man vill alltså ha kvar arbetsrättslagstiftningen, men i en modifierad, mildare form.

Man kan fråga sig varför centern valde att inte fortsätta argumentera för avskaffande eller uppluckring av LAS efter valet 2006. Det sannolika skälet är påtryckningar från moderaterna, som ju absolut inte ville göra ändringar i arbetsrätten. Det bedömdes förmodligen som viktigt att den borgerliga alliansen skulle visa upp en enad front; det fick inte se ut som om man var oense i centrala frågor.

Moderaterna försvarar fortfarande den förlegade, otidsenliga arbetsrättslagstiftningen. I en kommentar till centerns utspel säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin:

 – Det här innebär en risk att vi får en mycket mer konfliktfylld arbetsmarknad, och det gagnar inte svensk industri.

Men Littorins argument håller inte. Hur kan arbetsmarknadsministern hävda att det skulle kunna vara potentiellt skadligt för svensk industri att avskaffa eller luckra upp LAS, när såväl Svenskt Näringsliv som organisationen Företagarna argumenterar för en uppluckring eller ett fullständigt avskaffande av LAS? Dessa bägge organisationer representerar ju just industrin, och de vet förstås vad som är mest gynnsamt för deras medlemmar.

Nej, moderaternas vägran att reformera arbetsrätten handlar med all säkerhet inte om att vilja gå industrin (eller näringslivet som helhet) till mötes. I så fall hade man avskaffat LAS för länge sedan. Snarare handlar det om rädsla för att förlora väljare. Man har lyckats vinna en del socialdemokratiska väljare från arbetar- och lägre medelklass, och man är rädd att förlora dessa om man börjar tala om att avskaffa den nuvarande arbetsrätten.

Nu visar centern visst politiskt mod genom att åter ta upp frågan om ett avskaffande av LAS. Visserligen har man modifierat CUF-ordförandens ursprungliga förslag och vill ha kvar ett mini-las, men det är ändå ett steg i rätt riktning. Men vart kommer detta att leda?

Sannolikt kommer det, vilket Maud Olofsson & co säkert är väl medvetna om, inte att leda någonstans överhuvudtaget. Om det blir fortsatt borgerligt styre efter valet 2010 talar allt för att moderaterna åter kommer att bli det dominerande borgerliga partiet, och att de kommer att kunna sätta agendan för en eventuell borgerlig regering. Och moderaterna är, som sagt, alldeles för fega och populistiska för att våga avskaffa LAS. Alltså kommer vi troligen att få se en upprepning av det som skedde efter valet 2006.

Så, bästa centerpartister, ert förslag är bra i teorin. Men i praktiken blir det inget mer än tomma ord, eftersom de nuvarande politiska styrkeförhållandena gör att förslaget blir omöjligt att genomföra.

Sossepamp spär på politikerföraktet

with 2 comments

Sverige är i djup ekonomisk kris. Arbetslösheten ökar lavinartat och allt fler människor hamnar i permanent utanförskap. Samtidigt befinner sej även socialdemokraterna i kris. Opinionssiffrorna rasar; sannolikt till stor del en följd av skandalerna kring Wanja Lundby-Wedin och AMF. Det allt mer intima samarbetet med v och mp har blivit föremål för en hel del kritik i de egna leden, och partiet har inte lyckats presentera något trovärdigt alternativ till regeringens krispolitik. I detta läge bestämmer sej Jörgen Danielsson, socialdemokratiskt landstingsråd i Sörmlands län, för att göra något radikalt.

 

Vad gör då Jörgen Danielsson? Presenterar han en lysande, innovativ plan för hur sjukvården ska kunna bli mera kostnadseffektiv? Listar han ut ett sätt att, trots dålig ekonomi, öka personaltätheten på sjukhusen? Nej, han bestämmer sej för att lägga 19 000:- av offentliga medel för att köpa en kristallkrona till sitt tjänsterum! Orsaken till detta är att tjänsterummet uppfattades som omodernt; det såg enligt Danielsson ut som en östtysk tulltjänstemans rum.

 

Jörgen Danielssons kristallkroneköp har inte gått obemärkt förbi. Det har – inte oväntat –  granskats i lokaltidningen Södermanlands Nyheter, och idag, 2009-04-26, tog Leif GW Persson upp händelsen i sin krönika i Kvällsposten.

 

Man kan fråga sej vad som är mest upprörande. Är det den fullständiga bristen på moral; oförmågan att inse att det är stötande att lägga offentliga medel på personlig lyx i en tid när massor av människor har det stentufft ekonomiskt? Eller är det den ofattbara dumhet som gjort att Danielsson trott att han skulle kunna komma undan med detta? Att döma av det indignerade tonfallet på hans blogg tycks han vara alldeles omedveten om att vi lever i en tid när makthavare får finna sej i att bli stenhårt granskade av journalister på jakt efter oegentligheter och potentiella skandaler.

 

Oavsett vilket kan man i alla fall konstatera följande: Jörgen Danielssons agerande ökar knappast socialdemokraternas redan skamfilade trovärdighet när de försöker framstå som ett arbetarparti som vill utjämna klassklyftorna och värna om de svaga grupperna i samhället. Det ökar knappast heller medborgarnas tilltro till politiker i allmänhet. Så gratulerar, Jörgen Danielsson, till att du lyckats med konststycket att ytterligare spä på politikerföraktet!

 

Tuff MUF-ordförande utmanar partiledningen

leave a comment »

MUF:s ordförande Niklas Wykman är tuff i sin kritik av moderaternas arbetsmarknadspolitik. Han påpekar att ungdomsarbetslösheten är skyhög och att det förmodligen krävs rejäla reformer och avregleringar av svensk arbetsmarknad för att avhjälpa detta. Samtidigt satsar regeringen mångmiljardbelopp på en bidragspolitik som lika gärna skulle kunna vara signerad Göran Persson.

 

Det brukar anses att de politiska ungdomsförbunden ska vara mera radikala än sina moderpartier, och så är ofta fallet. Ibland innebär det att de kommer med förslag som är naiva och i praktiken omöjliga att genomföra. Men det kan också innebära att de vågar ha visioner och att de vågar framföra åsikter som moderpartierna av feghet och rädsla att förlora väljare inte törs gå ut med.

 

MUF-ordföranden Niklas Wykman visar exempel på både mod och intelligens när han i en debattartikel kritiserar den sittande regeringens arbetsmarknadspolitik. Han ifrågasätter med all rätt varför man fullständigt frångått den ”arbetslinje” man gick till val på, och istället väljer att föra en socialdemokratisk bidragspolitik där mångmiljardbelopp ska satsas på arbetsmarknadsåtgärder (läs: vuxendagis) istället för att försöka se till att det skapas riktiga jobb. Dessutom säger Wykman det som många borgerliga politiker säkert tänker, men som ytterst få vågar säga: Det är hög tid att avreglera svensk arbetsmarknad, och i synnerhet att skrota den fullständigt otidsenliga och starkt exkluderande lagen om anställningsskydd!

 

Medan Reinfeldt, Borg och Littorin ängsligt sneglar på opinionssiffrorna och – förmodligen av rädsla för att tappa väljare – väljer att föra en politik som i allt väsentligt liknar sossarnas, är det ungdomsförbundets ordförande som får argumentera för en konstruktiv, nydanande borgerlig politik. Var det verkligen detta Reinfeldt ville med ”de nya moderaterna”?

 

Mellan muslimkramare och muslimhatare

with 4 comments

Muslimkramare mot muslimhatare – debatten om islam kontra den sekulariserade västvärlden tycks ha gått mot en kontraproduktiv polarisering. Politiskt korrekta vänsterdebattörer på de stora tidningarnas kultursidor ser bara islamofobi och främlingsfientlighet, medan bloggosfärens invandringskritiska högerpopulister ser miljontals primitiva barbarer hota de västerländska demokratierna.

 

 I Aftonbladet 2009-04-02 recenserades Andreas Malms Hatet mot muslimer av Torsten Kälvemark. Kälvemarks recension var övervägande mycket positiv. Bortsett från några marginella kritiska synpunkter höjdes Malms bok till skyarna. Kälvemark menade att Malm gjort en oerhört viktig insats för att visa på att muslimer i västvärlden är offer för ett fullständigt obefogat hat, och att detta hat nu nått en omfattning som kan jämföras med hatet mot judar i 1930-talets Tyskland. Bl.a. skrev Kälvemark:

 

Här finns belagt med svart på vitt, med mer än två tusen fotnoter, att anständighetens gräns om och om igen har passerats i kritiken av en historisk religion/…/som miljoner fredliga människor runt om i världen bekänner sig till.

 

Bilden är tydlig: I Malms och Kälvemarks värld är den stora invandringen av muslimer till Västeuropa helt oproblematisk. Kulturkrockar och därpå följande sociala problem finns inte. Det enda problemet är den utbredda islamofobin och främlingsfientligheten i de västeuropeiska ländernas majoritetsbefolkningar.

 

Ett av Andreas Malms tydligaste exempel på oresonligt hat och förakt mot muslimer är en av del av de diskussioner som förs på invandringskritiska bloggar och diskussionsforum. I en del sådana forum har gränsen mellan acceptabel, civiliserad religions- och kulturkritik och öppet rasistiskt hat fullständigt upplösts. Torsten Kälvemark citerade i sin recension några skräckexempel, hämtade från kommentarsforumen i bloggar som t.ex. I mitt Sverige:

 

Bäst är att bojkotta allt som har med mussar att göra. Vill man inte ha råttor så matar man inte dessa.

 

Så länge dessa apor hellre väljer att hänge sig åt sjukdomen islam bör man sätta dom i en geografiskt begränsad karantän.

 

Även här är bilden tydlig: Man bygger upp en samhällssyn enligt vilken praktiskt taget alla problem kan skyllas på invandringen i allmänhet, och på den muslimska invandringen i synnerhet. När denna samhällsanalys får frodas utan begränsningar eller kritisk granskning urartar den i ren rasism. Muslimer framställs kategoriskt som primitiva, krigiska barbarer vars mål är att ta över makten i västerländska demokratier. Om vi inte sätter ner foten nu kommer vi snart att ha burka-tvång för kvinnor, sharialagstiftning och offentliga steningar i Sverige, typ. 

 

Bägge förhållningssätten – såväl det vänsterinriktade, politiskt korrekta som det högerpopulistiska och invandringsfientliga – är förstås lika urbota korkade i sin enögdhet. Det är givetvis fullständigt absurt att betrakta alla muslimer som fundamentalistiska fanatiker och potentiella våldsverkare. Det är dock lika absurt att vägra se de svårigheter och kulturkrockar som uppstår i möten mellan konservativa, starkt religiösa muslimer och sekulariserade västerländska samhällen. Det finns – åtminstone bland vissa grupper av muslimer – tankegods, värderingar och beteendemönster som svårligen låter sej förenas med de ideal som präglar moderna västeuropeiska demokratier. Jag tänker då t.ex. på kvinno- och sexualsynen, synen på yttrandefrihet och konstnärlig frihet, respekten för individens frihet gentemot familj/släkt samt den starka antisemitismen och Israelhatet.

 

Sverige har, i likhet med ett flertal  andra västeuropeiska länder, under de senaste 25 – 30 åren haft en stor muslimsk invandring. Från att ha varit en perifer, exotisk företeelse som i huvudsak förknippats med arabvärlden har islam och muslimer blivit naturliga inslag i svenskt samhällsliv. I de flesta fall fungerar integrationen lyckligtvis någorlunda väl. Majoriteten muslimer är förstås vanliga, fredliga människor som vill arbeta och sköta sej, och som tar avstånd från fanatism och extremism. Detta måste vi slå fast!

 

Men ibland uppstår också problematiska kulturkrockar. Dessa måste vi kunna diskutera öppet. Vi måste också kunna slå fast att i västerländska demokratier gäller en modern, sekulariserad syn på t.ex. yttrandefrihet eller kvinnors rättigheter. Och vi måste kunna göra detta utan att bli anklagade för att vara islamofober eller rasister!

 

Det är hög tid att diskussionen kring islam börjar föras på en vettig nivå, utan att vare sej politiskt korrekta vänsterpopulister eller smygrasistiska högerpopulister får sätta agendan. Den tilltagande polariseringen mellan muslimkramare och muslimhatare leder inte till några konstruktiva lösningar.