Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Posts Tagged ‘arbetsmarknad

Arbetsmarknadsminister med kluven tunga

leave a comment »

Moderaternas argument för att bibehålla den föråldrade och starkt exkluderande arbetsrättslagstiftningen framstår som allt mindre trovärdiga. Det är uppenbart att oviljan att reformera LAS beror på populism och rädsla att förlora väljare, inte på seriösa bedömningar av vad som är mest gynnsamt för svensk ekonomi och arbetsmarknad. Nu visar det sej att Globaliseringsrådets kansli i sin slutrapport rekommenderar en reformering av LAS. Hur länge kan Littorin fortsätta hyckla?

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om hur arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin försvarar LAS med argumentet att vi utan rådande arbetsrättslagstifting skulle få en konfliktfylld arbetsmarknad, vilket skulle vara potentiellt skadligt för svensk industri. Littorins argument känns dock föga trovärdigt, med tanke på att både Svenskt Näringsliv och Företagarna vill se en uppluckring eller ett avskaffande av LAS.

Globaliseringsrådet är ett slags tankesmedja som skapats av regeringen för att ”komma med idéer och förslag om hur Sverige kan stå starkare i globaliseringens tid”. Idag presenterade Globaliseringsrådets kansli sin slutrapport med titeln Utvecklingskraft och omställningsförmåga. En globaliserad svensk ekonomi. Ett av de förslag som framförs i rapporten är… ja, just det: en reformering av LAS. Bland Globaliseringsrådets 22 ledamöter ingår två ledande moderatpolitiker; utrikesminister Carl Bildt och – surprise! – arbetsmarknadsminister Littorin.

Visserligen sägs det uttryckligen på regeringskansliets webbsajt att Globaliseringsrådets åsikter inte nödvändigtvis behöver vara regeringens åsikter. Rådets rapporter ska snarast ses som ”policyrekommendationer” eller ”kunskapsunderlag”. Men det urholkar förstås ändå Littorins och regeringens trovärdighet när man envist fortsätter försvara en viss lagstiftning, samtidigt som en organisation man själv skapat och är delaktig i rekommenderar en reformering av samma lagstiftning.  Som sagt, hur länge kan Littorin fortsätta hyckla?

Ett bra förslag som inte leder någonvart

leave a comment »

Inför valet 2006 var centern det enda partiet som öppet talade om att luckra upp eller rentav helt skrota lagen om anställningsskydd. Efter valet blev det fullständigt tyst om denna fråga. Nu – snart tre år senare – återupptar centerpartisterna sin kritik av lagen om anställningsskydd. Magnus Andersson, ordförande i CUF, vill helt avskaffa LAS, men partiet väljer att förespråka något man kallar ”mini-las”. Man vill alltså ha kvar arbetsrättslagstiftningen, men i en modifierad, mildare form.

Man kan fråga sig varför centern valde att inte fortsätta argumentera för avskaffande eller uppluckring av LAS efter valet 2006. Det sannolika skälet är påtryckningar från moderaterna, som ju absolut inte ville göra ändringar i arbetsrätten. Det bedömdes förmodligen som viktigt att den borgerliga alliansen skulle visa upp en enad front; det fick inte se ut som om man var oense i centrala frågor.

Moderaterna försvarar fortfarande den förlegade, otidsenliga arbetsrättslagstiftningen. I en kommentar till centerns utspel säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin:

 – Det här innebär en risk att vi får en mycket mer konfliktfylld arbetsmarknad, och det gagnar inte svensk industri.

Men Littorins argument håller inte. Hur kan arbetsmarknadsministern hävda att det skulle kunna vara potentiellt skadligt för svensk industri att avskaffa eller luckra upp LAS, när såväl Svenskt Näringsliv som organisationen Företagarna argumenterar för en uppluckring eller ett fullständigt avskaffande av LAS? Dessa bägge organisationer representerar ju just industrin, och de vet förstås vad som är mest gynnsamt för deras medlemmar.

Nej, moderaternas vägran att reformera arbetsrätten handlar med all säkerhet inte om att vilja gå industrin (eller näringslivet som helhet) till mötes. I så fall hade man avskaffat LAS för länge sedan. Snarare handlar det om rädsla för att förlora väljare. Man har lyckats vinna en del socialdemokratiska väljare från arbetar- och lägre medelklass, och man är rädd att förlora dessa om man börjar tala om att avskaffa den nuvarande arbetsrätten.

Nu visar centern visst politiskt mod genom att åter ta upp frågan om ett avskaffande av LAS. Visserligen har man modifierat CUF-ordförandens ursprungliga förslag och vill ha kvar ett mini-las, men det är ändå ett steg i rätt riktning. Men vart kommer detta att leda?

Sannolikt kommer det, vilket Maud Olofsson & co säkert är väl medvetna om, inte att leda någonstans överhuvudtaget. Om det blir fortsatt borgerligt styre efter valet 2010 talar allt för att moderaterna åter kommer att bli det dominerande borgerliga partiet, och att de kommer att kunna sätta agendan för en eventuell borgerlig regering. Och moderaterna är, som sagt, alldeles för fega och populistiska för att våga avskaffa LAS. Alltså kommer vi troligen att få se en upprepning av det som skedde efter valet 2006.

Så, bästa centerpartister, ert förslag är bra i teorin. Men i praktiken blir det inget mer än tomma ord, eftersom de nuvarande politiska styrkeförhållandena gör att förslaget blir omöjligt att genomföra.

En förebild för företagare

with one comment

Veckans hjälte är Göran Gustavsson i Malmö. Han driver två McDonald’s-restauranger och är dessutom – åtminstone av den debattartikel han skrivit i Kvällsposten den 23 oktober att döma – en av ytterst få företagare som på allvar visar samhällsansvar och socialt engagemang.

Jo, jag vet mycket väl att alla större företag numera ska framstå som socialt ansvarstagande. CSR (utläst Corporate Social Responsibility) är ett modebegrepp inom näringslivet, och praktiskt taget alla stora aktörer inom affärsvärlden försöker vinna moraliska poäng genom att sponsra ett eller annat välgörande ändamål. Detta förmenta sociala ansvarstagande framstår dock ofta som en ytlig, kosmetisk åtgärd utan egentlig substans. Med lite godhetssmink försöker man skyla över en rovkapitalism i vilken kortsiktig vinstmaximering är ledstjärna. Man skänker några hundratusen till ett barnsjukhus, men kan samtidigt – utan att bekymra sig det minsta – flytta fullt fungerande, vinstdrivande verksamheter till låglöneländer, med massarbetslöshet som följd.

Göran Gustavsson förespråkar emellertid ett verkligt socialt ansvarstagande. Han visar dessutom på att detta ansvarstagande inte behöver innebära några uppoffringar för affärsverksamheten, utan att det tvärtom kan generera ökad produktivitet och därmed ökade vinster.

Gustavsson har på sina bägge restauranger valt att i stor utsträckning anställa människor med invandrarbakgrund som haft svårt att komma in på arbetsmarknaden. Han menar att företaget på detta sätt fått en mängd duktiga medarbetare, och att det faktum att personalen har skiftande kulturell/etnisk bakgrund bör ses som en tillgång istället för som ett problem. Han skriver bland annat:

Fördelarna med kulturell mångfald bland medarbetarna är flera: rekryteringspotentialen blir större, kreativiteten ökar och servicen till kunderna förbättras.

Gustavssons inställning är naturligtvis berömvärd. Människor ges en chans att komma in i arbetslivet, och därmed i förlängningen i samhällslivet som helhet. Samtidigt visar Gustavsson att det inte behöver innebära uppoffringar att släppa in dessa människor, utan att det tvärtom innebär möjligheter och potentiella vinster.

Det är dock något som saknas i Gustavssons resonemang. Han tycks tro att utanförskapet uteslutande är ett invandrarproblem; att det bara är människor med invandrarbakgrund som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Sanningen är emellertid att invandrare bara är en av flera grupper som marginaliseras i den stenhårda konkurrens som råder på dagens arbetsmarknad. Det finns en mängd andra grupper vars arbetsmarknadssituation är lika svår, eller kanske till och med svårare, än invandrarnas. Jag tänker då t. ex. på de som försöker få förnyat fotfäste på arbetsmarknaden efter långtidssjukskrivning, de som lider av något handikapp, de som efter perioder av kriminalitet, missbruk eller andra svåra sociala problem försöker komma tillbaks till ”normala liv”, och – inte minst – alla de högutbildade akademiker vars utbildningsinriktningar inte anses attraktiva på arbetsmarknaden. Om vi vill bryta den onda spiral som utanförskapet på arbetsmarknaden innebär måste vi även inkludera dessa grupper i resonemanget. Det är, enkelt uttryckt, inte bara invandrare som har svårt att få jobb!

Sverige behöver förstås tusentals sådana som Göran Gustavsson; driftiga entreprenörer som kan förena framgångsrikt företagande med socialt ansvarstagande och en vilja att tänka utanför de invanda, förutfattade uppfattningarna. Dessutom behövs ett gynnsamt företagsklimat i vilket dessa entrepröner ges förutsättningar och incitament att utveckla sina idéer. Hittills har dock den sittande regering inte gjort mycket för att förbättra företagsklimatet. Kanske vågar vi hoppas på en förbättring innan nästa val?

Written by Rolf Hansson

24 oktober, 2008 at 3:12 e m

Att prata om symptom botar inte sjukdomen

leave a comment »

För några dagar sedan, närmare bestämt den 19 augusti, dominerades kulturuppslaget i

Expressen/Kvällsposten av en helsidesartikel på ett kärt tema, nämligen humanioras kris. Denna gång var det inte mindre än åtta mycket väletablerade akademiker och kulturpersonligheter som beklagade sej över hur rådande utbildningspolitik leder till en konstant försämring av såväl utbildning som forskning i humanistiska ämnen.

 

Artikeln utgjordes i huvudsak av en detaljerad genomgång av de ekonomiska förutsättningar och regelsystem som styr universiteten, och hur dessa på olika sätt leder till negativa konsekvenser för undervisning och forskning inom humaniora.

 

Jag finner ingen anledning att tvivla på de fakta som framfördes i artikeln, och jag är övertygad om att artikelförfattarnas analys av situationen är korrekt. Det som förvånar mej är dock att dessa i högsta grad belästa och bildade skribenter, som utan tvekan besitter en avsevärd analytisk förmåga, inte bryr sej om att ta upp de underliggande politiska och sociokulturella orsakerna till krisen inom humaniora.

 

Att man inom det svenska utbildningsväsendet gradvis försämrar och utarmar humanistisk utbildning och forskning är knappast någon nyhet. Vidare är det självklart att denna utveckling till syvende och sist beror på politiska beslut. Det är ju våra folkvalda politiker som fattar de avgörande besluten om utbildningsväsendets utformning och ekonomiska förutsättningar. Den centrala frågan blir då: Varför tenderar utbildningspolitiken att drivas i en riktning som konsekvent missgynnar humaniora?

 

Denna centrala, underliggande frågeställning berörs endast mycket flyktigt i artikeln. Man konstaterar att de nu moderna trenderna om anställbarhet, kortsiktig ekonomisk lönsamhet och entreprenörsanda inte alltid passar humaniora särskilt bra, samt att humanister måhända inte är nyttiga i ett snävt bokhållarperspektiv på utbildning. Men man utvecklar inte dessa iakttagelser vidare, och försöker inte göra någon fördjupad analys av vilka faktorer i det rådande samhällsklimatet som ligger till grund för den styvmoderliga behandlingen av humaniora. Därigenom blir artikeln bara en beskrivning av en serie symptom, när det som i själva verket behövs är en övergripande analys av själva sjukdomen och förslag till eventuella botemedel.

 

Den konsekventa utarmning av humanistisk kunskap och bildning som präglar hela det svenska utbildningssystemet, från grundskola till universitet, är enligt min mening en konsekvens av två övergripande tendenser:

 

För det första: Samhällsklimatet i dagens Sverige präglas i hög grad av krass ekonomism i kombination med ett utbrett kultur- och bildningsförakt. Jag har gjort ett försök att skissera några tänkbara orsaker till detta i en tidigare text. I ett sådant samhällsklimat är det fullt naturligt att humaniora prioriteras väldigt lågt. Humanistisk bildning är ju – precis som professorerna påpekade i sin artikel – sällan ”nyttig” ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Eller, tydligare uttryckt, det är svårt att bli rik på att analysera 1800-talslyrik eller att ha djupgående kunskaper om antikens Grekland. I ett samhälle där räknenissar dikterar villkoren betraktas givetvis kunskapsområden som inte direkt ger ekonomiskt mätbara vinster som mer eller mindre meningslösa.

 

För det andra: Det finns säkert många som anser att kvalificerad humanistisk utbildning och forskning måste få lov att finnas och kosta pengar, även om dess värden inte alltid är mätbara i ekonomiska termer. Men det räcker ju inte bara med att våra universitet kan erbjuda ett brett urval av högkvalitativa utbildningar i humanistiska ämnen. Alla dessa välutbildade humanister måste ju också kunna få jobb efter avslutade studier! Det är inte rimligt att massor av människor efter fleråriga universitetsstudier hamnar i permanent arbetslöshet och kanske aldrig får någon yrkesmässig användning för sina kunskaper. Här handlar problemet i hög grad om att svensk arbetsmarknad är extremt stelbent och oflexibel; ett fenomen jag försökt analysera här.

 

Jag är övertygad om att det är dessa två tendenser som ligger till grund för den utbildningspolitik som leder till ständiga försämringar av utbildning och forskning inom humaniora. Det är alltså dessa övergripande frågor som behöver diskuteras och åtgärdas. Att lägga fokus vid detaljfrågor kring t ex hur universitetsinstitutioner tilldelas ekonomiska anslag blir, sett ur detta perspektiv, bara en diskussion kring symptom medan själva sjukdomen förblir obehandlad.

 

 

 

Sartre i äldreomsorgen

with 2 comments

 L´enfer – c´est les autres, helvetet – det är de andra. Så lyder, om jag minns rätt, det mest klassiska citatet ur Jean-Paul Sartres Inför lyckta dörrar. I Sartres helvetesvision behövdes det ingen djävul som brände människor med glödande kol eller stack dem med eldgafflar. Han ville visa att vi människor utan svårighet kan göra livet till ett helvete för varandra utan att behöva hjälp av några djävlar eller demoner. Detta har jag fått skäl att fundera över då jag under de gångna sommarmånaderna vikarierat på ett äldreboende för att klara ekonomin.

 

Att arbeta inom kommunal äldreomsorg kan på många sätt ses som ett skitjobb. Lönen är usel, utvecklingsmöjligheterna är få eller inga, arbetet är ofta monotont och tungt, och en inte oväsentlig del av arbetstiden ägnas åt att i en högst konkret mening ta hand om mänskliga exkrementer, d v s att – för att uttrycka sej på ren svenska – torka skit.

 

Det vore dock fel att bara avfärda arbetet i äldrevården som ett hopplöst skitjobb. Trots sina avigsidor kan jobbet innehålla många ljuspunkter. I samvaron med de gamla kan man få mycket värme och uppskattning, man kan känna stolthet över att utföra ett arbete som har ett stort mänskligt och samhälleligt värde, och man kan ha en trevlig gemenskap med arbetskamraterna.

 

Så varför har då mitt sommarvik i äldrevården fått mej att fundera över helvetesvisioner och mänsklig ondska? Jo, därför att det på den arbetsplats där jag varit – som så ofta på den typen av arbetsplatser – funnits en av dessa notoriska surkärringar; en person vars själva livsluft tycks vara att göra livet till ett helvete för andra; en människa som genom sitt otrevliga uppförande och sin negativa attityd lyckas förpesta stämningen för alla i sin närhet och dessutom verkar trivas med det.

 

Jag vet att jag långt ifrån är ensam om att ha råkat ut för en riktigt elak och jävlig arbetsplatsmobbare. Tvärtom finns det säkert massor av människor som varje dag tvingar sej iväg till jobbet med en klump i magen och svettiga handflator, oroligt undrande över vilka hån och kränkningar arbetsdagen kommer att innebära. Kanske ska jag vara glad över att det i mitt fall var fråga om ett sommarvikariat där jag visste att jag bara behövde stå ut ett par månader.

 

Min plågoande var en kvinna i 60-årsåldern, men det kunde lika gärna ha varit en 30-årig man. Elaka kärringar finns i alla åldersgrupper, och de kan lika gärna vara män som kvinnor. Det de har gemensamt är behovet av att få nedvärdera och trycka ned andra, företrädesvis på ett fegt och manipulativt sätt som gör att de aldrig behöver riskera att ta en öppen konflikt, och gärna under täckmanteln att just de är de goda, snälla och duktiga människorna som ser till att allt går rätt och riktigt till.

 

Den norska socialpsykologen Berit Ås formulerade i slutet av 1970-talet sin numera klassiska beskrivning av härskartekniker som kan användas för att trycka ned och stöta ut människor i sociala sammanhang, företrädesvis på arbetsplatser. Ås identifierade ursprungligen fem grundläggande härskartekniker, men utökade i ett senare skede sin beskrivning till att omfatta sju stycken. Jag skulle till Ås beskrivning vilja foga ytterligare en härskarteknik som jag själv blivit utsatt för. Kanske kan den ses som en blandning av de härskartekniker Ås kallar ”undanhållande av information” och ”dubbelbestraffning”. Själv brukar jag kalla den ”hur du än gör så gör du fel”. Den brukar se ut ungefär så här:

 

Mobbaren (A) säger åt sitt offer (B) att utföra något, t ex en viss arbetsuppgift. Uppgiften kan göras på flera olika sätt. Eftersom A inte talat om för B exakt hur uppgiften skall utföras gör B uppgiften på det sätt han/hon bedömer vara bäst. Detta ger A närmast obegränsade möjligheter att i efterhand anklaga B för att ha utfört uppgiften på fel sätt. Efter att ha utsatts för denna behandling några gånger inser B att det enda sättet att bemöta A är att kräva mycket utförliga instruktioner för varje uppgift, för att inte i efterhand behöva bli anklagad för att ha gjort fel. Då kan emellertid A snabbt kontra med en annan härskarteknik, nämligen den Berit Ås kallar ”påförande av skuld och skam”. A hävdar då att B borde veta hur uppgiften ska utföras, och om inte B vet det så har B sej själv att skylla.

 

Mobbare som använder sej av manipulativa härskartekniker för att förnedra och frysa ut andra kan förstås dyka upp i alla sociala sammanhang. Själv har jag stött på sådana individer i såväl musiksammanhang som på mansdominerade industrijobb och, som sagt, inom kvinnodominerade vårdyrken. De tycks dock vara något vanligare förekommande i lågutbildade arbetsmiljöer. Risken att råka ut för utstuderad, återkommande mobbing på arbetsplatsen tycks enligt min erfarenhet vara större på t ex ett lager eller bland en grupp undersköterskor i hemvården än på en universitetsinstitution eller en advokatbyrå.

 

Detta innebär förstås inte att högre utbildning med automatik innebär att människor blir snällare. Men kanske är det så att högre utbildning ofta ger ökad förmåga att abstrahera; att kunna förhålla sej mera objektiv till sej själv och sina egna värderingar, och att därigenom kunna inse att de egna värderingarna inte nödvändigtvis behöver vara norm. En sådan insikt kan, i bästa fall, leda till ökad respekt för människors olikheter och ökad empatisk förmåga.

 

Som vanligt gäller förstås också den gamla sanningen att de onda människornas ondska inte hade kunnat leva och frodas utan de goda människornas tystnad. Det finns säkert åtskilliga arbetsplatser där såväl chefer som kollegor är mycket väl medvetna om att mobbing och trakasserier förekommer, men väljer att titta åt ett annat håll för att man är alltför rädda för att ta en konflikt och riskera att göra sej ovän med mobbaren/mobbarna.

 

Sannolikt är arbetsplatsmobbing en starkt bidragande orsak till den våg av ”utbrändhet” och utmattningsdepressioner vi sett på senare år. Efter ett tag står man helt enkelt inte ut med att bli nedtryckt och utfryst, och den enda lösningen blir sjukskrivning. Hur ska man då komma åt detta problem? Min egen lösning blev ju flykt. Jag bet ihop och stod ut under den överenskomna arbetsperioden, och tackade sedan nej när jag erbjöds förlängt vikariat. Men hur ska de människor göra som är fast på en arbetsplats där de blir mobbade, och vars möjligheter att byta jobb är mycket begränsade? Förmodligen finns det inga enkla lösningar. Men det finns några uppenbara åtgärder som skulle kunna förbättra situationen.

 

För det första krävs förstås mod och civilkurage från övrig personal och – i synnerhet – chefer som ser att mobbing förekommer på en arbetsplats. Man måste våga ta en öppen konflikt med mobbaren och göra klart för honom/henne att beteendet är oacceptabelt, istället för att tyst acceptera det för att man är rädd för bråk. För det andra är förstås arbetslösheten och den bristande rörligheten på arbetsmarknaden ett stort problem. Människor fastnar på arbetsplatser där de mår dåligt, men ser ingen möjlighet att ta sej därifrån. Om man vantrivs svårt på en arbetsplats är förstås det logiska steget att söka sej någon annanstans, men på dagens arbetsmarknad är det många människor som upplever det som närmast omöjligt att hitta ett nytt jobb. Och för det tredje är naturligtvis den förhatliga lagen om anställningsskydd en av bovarna även i detta drama. I och med LAS krävs det att en anställd gjort mycket grova felsteg för att en arbetsgivare ska kunna göra sej av med honom/henne. De som utsätter andra för mobbing på arbetsplatser använder sej i allmänhet av subtila, manipulativa metoder som är svåra att komma åt. Det går sällan eller aldrig att anklaga dem för att ha gjort några formella fel, och därmed sitter de – med skydd av LAS – trygga på sina tjänster. En uppluckring, eller kanske rent av ett avskaffande av LAS skulle göra det lättare för arbetsgivare att göra sej av med personal som utsätter kollegor för mobbing och trakasserier.

 

 

LAS-laget

with one comment

Snart är det fotbolls-EM, och givetvis kommer tidningarnas kultursidor att fyllas med artiklar om fotboll. Under 1970-talets vänstervåg försökte akademiker verka folkliga genom att klä sej i murarskjorta och kokettera med sin arbetarbakgrund och sina enkla uppväxtförhållanden. (De som saknade sådana meriter kunde alltid hitta på.) Numera är Maos lilla röda och näbbstövlar inte så fashionabelt. Istället har ett – verkligt eller påstått – fotbollsintresse blivit kulturskribenternas främsta folklighetsmarkör.

När man ska skriva kultursidestexter om fotboll tycks det vanligaste stilgreppet vara att tolka fotbollen metaforiskt; d v s att man försöker se de sportsliga skeendena som bärare av djupare kulturella eller samhälleliga innebörder. Om det går bra för Sverige kan man t ex välja att se det som en seger för en folkhemsmodell där alla solidariskt arbetar mot ett gemensamt mål, och där kollektivets bästa alltid är viktigare än att enskilda stjärnor får glänsa. Om å andra sidan Zlatan skulle göra en fantastisk soloprestation som leder till ett segermål, kan man tolka det som ett exempel på hur invandrare måste våga ta för sej för att nå framgång i ett Sverige som präglas av dold, strukturell rasism. Och så vidare. Det behöver knappast sägas att dessa metaforiska fotbollstolkningar ofta känns påfallande ansträngda och sökta.

Men när Lasse Lagerbäck för några dagar sedan presenterade det lag som ska representera Sverige i sommarens EM-turnering var det verkligen läge att göra en metaforisk tolkning av en händelse ur sportens värld. Förvånansvärt nog missade dock den samlade kulturjournalistkåren öppet mål…

Lagerbäck har ju ofta kritiserats för att inte våga satsa på unga, hungriga spelare, utan hålla sej till gamla, beprövade namn. Och nu presenterade han ett landslag där genomsnittsåldern är 29,6 år, och där den stora skrällen är att den 36-årige åldermannen Henrik Larsson för sjuttioelfte gången ändrat sej och åter tackat ja till att vara med. Lagerbäcks lagbygge är alltså – nu kanske mer än någonsin – en utmärkt metafor för den av LAS hårt kontrollerade svenska arbetsmarknaden. De som en gång kommit med får vara kvar till döddagar, oavsett om de längre är kapabla att prestera. Och nya förmågor behöver inte göra sej besvär att försöka passera nålsögat, det är ändå kört.

Det finns dock en hake som gör att analogin inte håller fullt ut: Lagerbäcks koncept har ju – i motsats till svensk arbetsmarknadspolitik –  hittills visat sej vara vinnande. Under Lagerbäcks ledning har Sverige lyckats komma med i varje EM- och VM-slutspel, och dessutom lyckats ta sej vidare från gruppspelet.

Den 10/6 kommer många av oss att sitta bänkade framför tv-apparaterna för att se om Lagerbäcks gråsossigt stelbenta ledarstil kan ge Sverige ytterligare en internationell fotbollsframgång. Då kommer vi att få veta om de lätt grånade fotbollsmiljonärerna åter kan bli folkhjältar som orsakar fontänbad och spontankarnevaler på gatorna, eller om Lasse skulle ha valt att satsa på nya talanger istället. Vilka konsekvenser LAS ger på den svenska arbetsmarknaden vet vi redan alltför väl.

 

 

 

LAS låser ute anställningsbara akademiker

with one comment

Jag har en bekant som är ekonom, vi kan kalla honom Martin. Under sin utbildning läste Martin ett år på ett amerikanskt universitet som utbytesstudent, och praktiserade då även på ett aktiemäklarföretag i New York. Martin berättar att man på detta företag ofta anställde personal med högre utbildning inom helt andra områden än ekonomi.

 

Det hände att man anställde folk som hade en universitetsexamen i till exempel konstvetenskap, lingvistik eller idéhistoria; ämnen som har väldigt liten anknytning till affärsvärlden eller till aktiehandel. Men man utgick från att dessa människor var tillräckligt begåvade och vana att inhämta information för att snabbt kunna lära sig jobbet. Och om det inte funkade kunde man ju alltid sparka dem igen.

 

Jag vet inte om Martins berättelse är representativ för amerikansk arbetsmarknad i stort, men låt oss anta att den är det. I så fall kan man säga att en universitetsexamen har två olika värden på den amerikanska arbetsmarknaden; man skulle kunna tala om ett specifikt och ett allmänt/generellt värde. Dels har en examen ett specifikt värde i form av de ämneskunskaper man inhämtat. Men – och det är det här som är poängen – en examen har också ett generellt värde. Den som skaffat sej en universitetsexamen anses förmodligen ha bevisat följande:

 

1. Att han/hon kan utföra kvalificerat intellektuellt arbete på ett självständigt, målmedvetet, disciplinerat och strukturerat sätt.

 

2. Att han/hon kan söka och tillgodogöra sej information på relativt hög intellektuell nivå.

 

3. Att han/hon kan resonera kritiskt och analytiskt.

 

4. Att han/hon kan sammanställa och presentera kvalificerad information på ett vettigt och strukturerat sätt.

 

Dessa förmågor har förstås ett stort värde oavsett inom vilken bransch man arbetar, och förmågorna kan givetvis appliceras på olika områden oavsett vilka ämnen man tagit sin examen i. Alltså kan t. ex. en litteraturvetare visa sej bli en utmärkt projektledare på en pr-byrå, medan en idéhistoriker kan göra sej oersättlig som inköpare på ett byggvaruföretag. Och om det skulle visa sig att det inte funkar; om den som tagit en examen i teoretisk filosofi inte fungerar i rollen som börsanalytiker eller om arkeologen inte klarar av arbetet som personalansvarig på fastighetsbolaget, ja, då får väl arbetsgivaren helt enkelt ge honom/henne kicken. Svårare än så ska det egentligen inte behöva vara.

 

Jag kommer att tänka på Martins berättelse när jag följer den aktuella debatten kring huruvida universiteten i högre grad ska utforma kurser utifrån vad arbetsmarknaden efterfrågar; att man i högre grad ska fokusera på den färdigutbildades ”anställningsbarhet”. Denna tankegång är tydligen central i det europeiska utbildningssamarbete som går under namnet ”Bolognaprocessen”.

 

I en debattartikel i Svenska Dagbladet 2008-04-21 (”Universitet ska inte förmedla jobb”) riktar en grupp kända namn inom den akademiska världen (bl. a. Ebba Witt-Brattström, Gunnar Broberg och Karin Johannisson) skarp kritik mot denna idé. De vill värna den europeiska idén om fria lärosäten, kritiskt tänkande och kunskapssökande och de ställer – om än mellan raderna – den i sammanhanget uppenbara frågan: Vad händer med humaniora om näringslivets och arbetsmarknadens önskemål i mycket högre grad ska styra universitetsutbildningarna?

 

Resonemanget bygger förstås på premissen att humanister antas ha svårt att få jobb. Näringslivet (och arbetsmarknaden överhuvudtaget) förmodas inte ha någon nytta av humanistisk bildning, eller som det formuleras i artikeln: Det är lätt att se vad en ”anställbar” läkare är. Men vad är en ­anställbar konstvetare, egyptolog eller ekonomhistoriker?

 

Det är här jag kommer att tänka på Martins beskrivning av hur akademiker med examina i ”smala” humanistiska ämnen kunde få jobb på aktiemäklarföretaget i New York. Tänk om vi hade haft ett liknande klimat på svensk arbetsmarknad. Tänk om det fanns svenska arbetsgivare som satte värde på olika slags kompetens och t. ex. vågade ge konstvetaren en chans att använda sin bildning och sin analytiska förmåga i en annan kontext. Om arbetsmarknaden sett ut så hade sannolikt en stor del av akademikerarbetslösheten försvunnit.

 

Men som alla arbetssökande vet är attityden hos svenska arbetsgivare den rakt motsatta. När svenska arbetsgivare söker personal innehåller platsannonserna i allmänhet högst specificerade krav på vilken utbildnings- och erfarenhetsbakgrund man vill se hos de sökande, och den som inte uppfyller kraven behöver inte bemöda sej att söka.

 

Varför är det så på den svenska arbetsmarknaden? När det så ofta talas om det positiva med mångfald på arbetsplatser, varför är svenska arbetsgivare så ovilliga att anställa personal med olika utbildnings- och erfarenhetsbakgrund? Inser inte svenska arbetsgivare att en personalstyrka där människor har olika utbildningsbakgrund med stor sannolikhet kommer att generera kreativitet och nytänkande; värden som de flesta organisationer idag säger sej eftersträva?

 

Svaret är förstås LAS, den förhatliga Lagen om anställningsskydd; det som Liza Marklund i ett av sina mera skarpsynta ögonblick kallat vår mest exkluderande lagstiftning. Medan man i länder som t. ex. USA eller Danmark har en flexibel och rörlig arbetsmarknad enligt principen ”easy to hire, easy to fire” präglas svensk arbetsmarknad av en stelbent, betongsossig 1970-talsmentalitet, i vilken en fast anställning förväntas innebära livslång trygghet. Resultatet blir förstås att ytterst få arbetsgivare vågar chansa då de anställer, eftersom de vet att det är så gott som omöjligt att bli av med personal som visar sej vara olämplig.

 

Måhända skulle egyptologen visa sej bli en utmärkt utredare på försäkringsbolaget, måhända skulle etnologen kunna bidra med massor av nyttiga idéer som enhetschef inom äldreomsorgen och måhända skulle lingvisten fungera perfekt som ”account manager” på datakonsultföretaget. Detta lär vi aldrig få veta så länge svensk arbetsmarknad fortsätter styras av en föråldrad lagstiftning med rötter i ett sedan länge försvunnet 70-tals-Sverige.