Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Posts Tagged ‘integration

Vi-och-dem-argumentet håller inte!

with one comment

Det finns inget de och vi. Det finns bara ett vi. Detta vi är odelbart. Annars är vi inte längre människor. Så allvarligt är valet, här och nu, och alltid.

Så löd de avslutande raderna i en insändare som publicerades i Kvällsposten häromdagen. Texten var en av tusentals som under de senaste veckorna behandlat Jimmie Åkessons beryktade debattartikel om islam som ett hot mot Sverige. Temat var förstås att Åkesson genom sin islamkritik försöker skapa ett ”vi-och-dem-tänkande”, enligt vilket ”vi” (infödda svenskar) ställs mot ”dem” (muslimska invandrare). Insändarskribenten använde sig av ett av standardinslagen i den arsenal av politiskt korrekta argument som brukar tas till för att hindra en kritisk debatt om invandringspolitiken. Visserligen var tonfallet något mera högtravande och känsloladdat än vad som är brukligt. Men argumentet var likväl det samma. Jimmie Åkesson hade skapat ett vi-och-dem-tänkande, och det får man absolut inte göra i politiskt korrekt svensk samhällsdebatt!

När politiskt korrekta tyckare anklagar Åkesson och andra debattörer som riktar kritik mot svensk invandrings- och integrationspolitik för att skapa ett vi-och-dem-tänkande gör de sig skyldiga till ett grovt tankefel. Alla som är någorlunda kapabla till logiskt tänkande och – åtminsone för ett ögonblick – kan ta av sig de rosafärgade pk-glasögonen och använda sitt sunda förnuft inser nämligen följande:

Praktiskt taget alla samhällsproblem går i någon mening att koppla till någon specifik grupp av människor. Om vi t. ex. vill diskutera alkoholmissbruk kan vi konstatera att detta problem är föga utbrett bland helnykterister och måttlighetsdrickare. Det tenderar däremot att vara vanligt bland storkonsumenter av alkohol, dvs. dem som vi i dagligt tal kallar alkoholister. En diskussion om alkoholmissbruk leder då till ett vi-och-dem-tänkande, där vi (nykterister och måttliga konsumenter) ställs i kontrast till dem (folk som dricker för mycket). Föjlaktligen går det inte att ha en öppen debatt om alkoholmissbruk, då en sådan debatt leder till ett vi-och-dem-tänkande.

Samma sak gäller om vi vill diskutera problemet med att en del höga chefer inom näringslivet tillskansar sig orimligt stora bonusar och ”fallskärmar”. En diskussion kring detta problem leder förstås till ett vi-och-dem-tänkande där vi (vanliga människor som inte får tjugo extra årslöner för att vi gjort vårt jobb) ställs mot dem (giriga näringslivstoppar i total avsaknad av moral). Alltså kan vi inte prata om detta problem heller. Och så vidare.

Konsekvensen av detta sätt att resonera är att en mängd viktiga samhällsfrågor blir omöjliga att debattera. Om man aldrig får peka ut någon kategori människor eftersom man då gör sig skyldig till vi-och-dem-tänkande innebär det att massor av samhällsproblem – från trafikolyckor till disciplinproblem i skolan till organiserad brottslighet – inte går att diskutera. Detta är, som alla tänkande människor inser, fullständigt absurt.

Om det finns samhällsproblem som direkt går att koppla till invandrade muslimer, så måste givetvis dessa problem kunna diskuteras öppet och ärligt, utan att diskussionen ska hindras av en skitnödigt politiskt korrekt rädsla för att skapa ett vi-och-dem-tänkande!

Sedan kanske Åkesson har fel i andra, mera övergripande delar av sitt resonemang. Måhända går det inte att belägga att vissa sociala problem eller integrationsproblem är knutna till just muslimer. Kanske har det sociala utanförskapet och den höga kriminaliteten inom vissa invandrargrupper ingenting med religionen att göra. Men det är i så fall en annan femma. Min poäng är att det i den pågående diskussionen om islam i Sverige inte är ett hållbart argument att anklaga meningsmotståndare för att skapa ett  vi-och-dem-tänkande.

Annonser

Written by Rolf Hansson

29 oktober, 2009 at 8:23 e m

Rosengårds ”rebeller” gör det förväntade

leave a comment »

För oss som föddes under den senare halvan av 1960-talet formades världsbilden av tre dominerande myter. Först var det 68-vänstern genom vars dogmatiska glasögon vi lärde oss se världen som en kamp mellan underordnade och överordnade; förtryckta och förtryckare. Vi lärde oss förakta kommersialism och amerikansk kulturimperialism, och en känsla av skuld över att tillhöra den rika, privilegierade delen av världen inympades i oss. Sedan var det rockmusiken med sina föreställningar om att vara rebell och utmana vuxenvärld och etablissemang med provokativa attityder. Rockmytens rebell-ideal hade många likheter med bokstavsvänsterns revolutionsromantik, men var i allmänhet mera inriktad på det individuella och känsloorienterade än på det kollektiva och politiska. I bakgrunden, som en fond mot vilken dessa bägge myter kunde berättas, fanns förstås den övergripande socialdemokratiska folkhemsmyten: Vi levde i den bästa och tryggaste av världar. Krig, svält, fattigdom och terrorism var sånt som fanns långt borta. Sverige var världens rikaste land, välståndet tycktes oändligt och allt skulle bara fortsätta bli bättre.

 

I tonåren ville vi givetvis revoltera. I enlighet med tidsandan gjorde vi detta genom att klä oss i svarta kläder och lyssna på ”smal”, ”alternativ” rockmusik. I den mån vi hade ett politiskt engagemang befann vi oss på yttersta vänsterkanten eller utgav oss för att vara något slags anarko-syndikalister. I själva verket var vi förstås inga revoltörer överhuvudtaget. Vi bröt mot samhälleliga konventioner på det där lagoma, till intet förpliktigande sättet som bara de kan göra som till fullo lärt och internaliserat konventionerna. Vår ”revolt” var egentligen bara en bekräftelse på att vi tillägnat oss de kulturella koderna i de medelklassmiljöer vi växt upp i.

 

På sista tiden har vi i media kunnat läsa om kravaller på Rosengård i Malmö, och häromdagen ställde tydligen en grupp ungdomar i Tensta till med upplopp i syfte att visa sitt stöd för bråkmakarna på Rosengård. Upprinnelsen till det hela var att en fastighetsägare sagt upp hyreskontraktet med en muslimsk församling som bedrev religiös verksamhet i en källare. Källarmoskén blev tvungen att hitta en ny lokal, vilket en grupp unga muslimska invandrarkillar uppfattade som en provokation. De ockuperade den utrymda lokalen och blev avhysta av polisen. Sedan var cirkusen igång.

 

Jag tänker mig att de tonårskillar som tänder eld på bilar och kastar sten mot polisen uppfattar sej själva som rebeller och revoltörer i kamp mot ett förtryckande etablissemang. På så sätt skapar de sej en identitet och kan dessutom rättfärdiga kriminellt, asocialt beteende. Men egentligen är de förstås lika lite revoltörer som jag och mina kamrater var under våra svartklädda tonår. I själva verket spelar de precis den roll etablissemanget tilldelat dem och uppfyller till punkt och pricka den politiskt korrekta schablonbilden av ”marginaliserade invandrarungdomar i förorten”.

 

Det politiskt korrekta sättet att se på sociala problem bland invandrare är som bekant offerperspektivet. Charlataner som Masoud Kamali får gång på gång – i allmänhet oemotsagda – framföra sina pk-analyser av integrationsfrågor. Slutsatserna är alltid de samma: Invandrare är förtryckta, de är offer för strukturell rasism och islamofobi, det svenska samhället präglas av inskränkt etnocentrism, etc. Det faktum att det finns hundratusentals välintegrerade invandrare – människor som lärt sej svenska, utbildat sej, fått jobb eller driver företag, funnit fungerande sätt att förena sitt kulturella och religiösa ursprung med det svenska majoritetssamhällets värderingar, och är laglydiga – bortser man från. Det är bara offerperspektivet som gäller. Man förmår, likt 68-vänstern, bara göra en tolkning av världen; en svartvit, grovt förenklad uppdelning i offer och förtryckare.

 

De stenkastande tonårskillarna i Rosengård och Tensta har uppenbarligen accepterat och tagit till sej den bild av sej själva de blivit tilldelade av massmedia och av det politiskt korrekta etablissemanget. De ser förmodligen sej själva som offer, förtryckta av det elaka och rasistiska svenska majoritetssamhället. Denna självbild ger förstås uppenbara fördelar, inte olika de ”sjukdomsvinster” psykologer och läkare brukar tala om. Som offer behöver man ju inte anstränga sej att skaffa utbildning eller att söka jobb. Det är ändå kört, för alla vet ju att en stackars förtryckt blatte inte kan komma någonvart på den rasistiska svenska arbetsmarknaden. Och man kan utan problem ägna sej åt asociala, kriminella aktiviteter som att tända eld på saker eller att kasta sten mot polisen. Dessa handlingar legitimeras ju av att man ser sej själv som en rebell som gör uppror mot den förtryckande överheten.

 

På så sätt blir den politiskt korrekta bilden av integrationsproblem en självuppfyllande profetia. Den som ständigt framställs som ett offer och beskrivs som oförmögen att ta ansvar för sin egen situation kommer efter hand att bli just detta. De muslimska tonåringarna i Rosengård tror sej måhända vara rebeller, men i själva verket är de det rakt motsatta. De gör sej till offer därför att etablissemanget talat om för dem att de är offer. Verkligt rebelliskt hade det varit om dessa killar satsat på att utbilda sej och få kvalificerade jobb samtidigt som de försökt finna fungerande medelvägar mellan sitt eget etniska ursprung och den svenska majoritetskulturen. Då hade de kunnat visa att muslimsk blatte inte behöver vara synonymt med offer eller förlorare. Och det hade varit en radikal och upprorisk handling!