Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Posts Tagged ‘invandring

Sund anständighet eller fegt hyckleri?

with one comment

Vi behöver mer – inte mindre – politisk korrekthet! Det hävdar den socialdemokratiske f.d. utbildningsministern Bengt Göransson. Han ger en förenklad och starkt vinklad bild av vad politisk korrekthet innebär, men hans text väcker ändå intressanta frågor. Ska politisk korrekthet ses som en sund anständighet och känsla för vad som är passande? Eller är den bara ett uttryck för fegt, konformistiskt hyckleri?

I en krönika i Helsingborgs Dagblad 2009-05-13 resonerar Bengt Göransson kring begreppet politisk korrekthet. Han menar att han kommit att ompröva detta begrepp. Politisk korrekthet är enligt Göransson något som behövs för att hålla det offentliga samtalet på en anständig nivå. Han skriver:

Jag tror att vi behöver mer, inte mindre av politisk korrekthet i samhället. Bara genom att värdesätta den kan vi hindra grov rasism, förakt för oliktänkande och kränkning av medmänniskor att exponeras offentligt. Den som vet att hålla inne med den sortens åsikter och beteenden, som känner ett moraliskt tryck eller som lärt sig att skämmas för grovheter förtjänar respekt. /…/ Yttrandefriheten får aldrig innebära en rätt för var och en att ge efter för varje sin fördom, och man är inte heller skyldig att framföra alla sina oöverlagda tankar.

Inte oväntat använder sej Bengt Göransson sedan av Sverigedemokraterna som exempel för att illustrera vilka ”grovheter” som kan släppas fram när det brister i politisk korrekthet.  Bl.a. berättar han om hur den dåvarande moderate riksdagsmannen Sten Andersson (numera sverigedemokrat) implicit försvarade apartheidsystemet i Sydafrika i en riksdagsdebatt 1987.

Hur ska vi då se på politisk korrekthet? Har den gamle ministern rätt när han väljer att se politisk korrekthet som ett slags anständighet som behövs för att inte den politiska debatten ska spåra ur i fördomar, förakt och kränkningar?

Invandringsdebatten är ett utmärkt exempel att granska, eftersom det troligen är den samhällsfråga som i Sverige omgärdas av mest politisk korrekthet.

På invandringskritiska bloggar och nätforum är ”politiskt korrekt” det absolut värsta man kan vara. I dessa forum talar skribenterna föraktfullt om ”pk-maffian”, ”pk-eliten” eller ”pk-iterna”, och avser då de flesta etablerade politiker, debattörer och journalister. Man menar att dessa medvetet försöker dölja invandringens negativa konsekvenser i form av kriminalitet och sociala problem. T.ex. refererar man ofta till BRÅ:s undersökningar för att påvisa invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.

Problemet med de diskussioner som förs på dessa forum är emellertid att de tenderar att urarta i just den sortens ”grovheter” som Bengt Göransson vänder sej mot. Sakliga, faktabaserade texter om t.ex. brottslighet bland invandrare genererar ofta grovt generaliserande, fördomsfulla och – ibland – öppet rasistiska kommentarer.

Om man å andra sidan ser på innehållet i ”gammelmedia” är tendensen den rakt motsatta. Där riskerar man aldrig att gå över gränsen och förfalla till ”grovheter”, eftersom man nogsamt ser till att undvika debatter eller nyhetsrapportering som i klartext behandlar invandrares brottslighet eller andra känsliga frågor som hör samman med invandring och flyktingmottagning. Sådant material skulle ju kunna fungera som argument för ”främlingsfientliga krafter” och då skulle man ju kunna anklagas för att ”fiska i grumliga vatten”. Så istället håller man käften.

Bägge dessa ytterligheter; nätforumens fördomsfulla plumpheter och de etablerade mediernas fega strutsbeteende, är förstås lika korkade och kontraproduktiva. Det måste givetvis vara möjligt för någorlunda vettiga, tänkande människor att diskutera känsliga frågor på en civiliserad nivå, utan att förfalla till fördomar, generaliseringar, hat och förakt. För visst kan man väl vara anständig och civiliserad utan att för den skull vara feg och hycklande?

Annonser

Vad vill egentligen Billström?

with 2 comments

Nu ska det bli tuffare tag i invandringspolitiken. På DN Debatt presenterade igår Tobias Billström och två av hans kollegor moderaternas planer på en förändrad migrationspolitik. Bakom alla de stora, abstrakta, högtflygande fraserna kunde man urskilja tre huvuddrag i moderaternas uppdaterade invandringspolitik:

 

1. Invandrare måste i högre grad kunna försörja sej själva, och ska inte fastna i bidragsberoende.

 

 2. Invandrare ska genom ekonomiska incitament förmås bosätta sej där det finns jobb och bostäder.

 

3. Det svenska samhället ska på ett tydligare sätt tala om för invandrare vilka regler och normer som gäller i Sverige.

 

Okej, det låter ju bra. Vi är som bekant många som sedan länge efterlyst en rejäl uppstramning av den extremt släpphänta svenska asyl- och invandringspolitiken. Givetvis är det positivt när förslag i denna riktning kommer från det dominerande regeringspartiet. Men ändå finns det många frågetecken.

 

Den stora, övergripande frågan är förstås om vi överhuvudtaget kan lita på Billström? Tänker verkligen moderaterna – och därmed hela alliansregeringen – göra radikala ändringar i invandringspolitiken? Eller är Billströms utspel bara ett spel för gallerierna, med syfte att försöka vinna tillbaks de borgerliga väljare som av aktuella opinionsmätningar att döma sökt sej till sverigedemokraterna?

 

Men, okej, låt oss vara schyssta och anta att Billströms nya giv faktiskt är mer än bara tomma ord. Då återstår ändå en hel del frågor.

 

För det första: Billström & co menar att det svenska samhället på ett tydligare sätt måste markera för invandrare vilka värderingar som gäller i Sverige. T ex skriver man:

 

I Sverige råder en utpräglad rädsla för att tydligt kommunicera helt fundamentala värderingar och värderingsbunden lagstiftning till människor som kommer hit. Oron för att missförstås eller utpekas som främlingsfientlig gör att vi i praktiken helt avstår från att ge en realistisk bild av vilka krav som gäller för den som vill leva ett bra liv i Sverige.

 

Men vilka fundamentala värderingar är det som avses? Enligt det politiskt korrekta synsättet är ju Sverige numera ett mångkulturellt samhälle, i vilket en mängd olika kulturer med därtill hörande värderingar existerar parallellt. Och enligt detta värderelativistiska synsätt har ju ingen kultur större rätt än någon annan att göra anspråk på att vara dominerande eller samhällsbärande. Redan vad gäller en sådan grundläggande definitionsfråga kan alltså moderaternas nya migrationspolitik stöta på patrull. Det är inte svårt att tänka sej de infekterade debatter som kan uppstå om någon tar sej friheten att försöka definiera vad som är ”fundamentala svenska värderingar”.

 

Men, okej, låt oss för enkelhets skull anta att de fundamentala värderingarna som avses är sådana värderingar som delas av de flesta i den infödda svenska majoritetsbefolkningen. Man kan i så fall anta att det är fråga om moraliska regler med rötter i judisk-kristen tradition, samt en samhälls- och människosyn med ursprung i upplysningstidens ideal (demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet, ett sekulärt samhälle, osv). Till dessa värderingar kan också läggas ett starkt jämställdhetsideal och en stor respekt för sexuella minoriteters rättigheter. Hur ska det då rent praktiskt gå till när vi i högre grad ska slå vakt om dessa värderingar och på ett tydligare sätt kommunicera dem till invandrare?

 

Ska vi förbjuda religiösa friskolor, så att muslimska familjer inte kan isolera sina barn från majoritetssamhället? Ska vi skärpa lagstiftningen vad beträffar så kallade hedersbrott? Ska vi ta bort de föråldrade delar av skollagen som gör det möjligt för muslimska föräldrar att få sina barn befriade från t ex sexualundervisning? Ska vi ändra tolkningen av begreppet ”hatbrott” så att det även kan omfatta de fall där invandrare begår brott mot infödda svenskar just för att de är infödda svenskar? Ska vi dra in bidragen till invandrarföreningar som inte kan visa att de aktivt arbetar för att deras medlemmar ska assimileras i det svenska samhället? Ska vi skärpa lagstiftningen så att det blir lättare för domstolarna att döma invandrade brottslingar till utvisning?

 

Eller ska vi låta Migrationsverket framställa en broschyr i vilken man på arabiska informerar om att det i Sverige är förbjudet att kasta ut sina döttrar från balkongen, och sedan dela ut den till alla SFI-elever?

 

Sådana konkreta frågor får vi inga svar på i Billströms artikel. Men det är förstås sådana frågor som är avgörande för om moderaternas förslag överhuvudtaget är värt att ta på allvar. Det är först när de övergripande, i hög grad abstrakta tankegångarna blir till konkret praktik som vi kan bedöma vad de egentligen är värda.

 

För det andra: I den invandringspolitik som aviseras läggs stor vikt vid att invandrare ska bli självförsörjande och inte ta för givet att de kan leva på bidrag. Hur ska då detta gå till? Arbetslösheten är redan hög och nu förutspås det bli sämre tider igen. När inte ens högutbildade svenskar kan få jobb, var ska det då finnas arbetstillfällen för (i många fall) lågutbildade invandrare som inte kan språket?

 

Moderaternas lösning på detta är att det ska skapas fler jobb inom det man kallar ”den enklare tjänstesektorn”. Dessutom menar man att de jobb som redan finns i denna sektor måste bli lagliga. Man vill m a o få bort svartjobben inom t ex städbranschen och restaurangbranschen. I artikeln formuleras det så här:

 

Den nya och växande arbetsmarknaden inom den enklare tjänstesektorn måste tillåtas att växa sig stark. Ska den kunna erbjuda fler riktiga jobb måste den också bli vit. Starka incitament behövs för att uppmuntra människor att arbeta vitt redan under den första tiden i Sverige. Framför allt måste kombinationen bidrag och svarta inkomster förhindras. Vi kan inte acceptera att människor riskerar att utnyttjas utan värdighet och rättigheter på en svart arbetsmarknad.

 

Även detta låter förstås bra i teorin. Men om det ska skapas massor av nya, vita, lagliga jobb i den enklare tjänstesektorn krävs förmodligen en radikalt förändrad arbetsmarknadspolitik. Då måste nog de tänkta arbetsgivarna få rejäla incitament i form av sänkta skatter, sänkta arbetsgivaravgifter, minskat fackligt inflytande och en uppluckring av lagen om anställningsskydd. Och hur går det ihop med moderaternas benhårda ovilja att frångå ”den svenska modellen” vad gäller arbetsmarknadspolitiken?

 

Det är som synes många frågor som måste besvaras innan man kan ta ställning till Billströms utspel om en skärpt invandringspolitik. Tills de frågorna besvarats är jag tyvärr böjd att tro att det bara är ännu ett exempel på populistiskt, till intet förpliktigande valfläsk.

 

 

 

 

Innanför eller utanför stängslet?

leave a comment »

I sin utmärkta populärhistoriska skildring Välfärdsåren; svensk historia 1945 – 86 (2005) låter Göran Hägg mordet på Olof Palme utgöra slutpunkt. Därmed finner han en i sammanhanget rimlig lösning på ett problem som många historiker ställts inför, nämligen hur man avgränsar olika historiska epoker.

 

Å ena sidan sker övergripande samhälleliga, kulturella och politiska förändringar vanligen gradvis över en längre tidsperiod. Det är därför problematiskt att dela in historien i epoker och att tydligt definiera när en epok anses ha slutat och en annan anses ha tagit vid. Sådana historieskrivningar riskerar att bli grovt förenklade. Å andra sidan måste man, för att göra historien överskådlig och begriplig, använda sej av något slags indelning i avgränsade epoker eller perioder. I allmänhet låter man för enkelhets skull någon stor, omvälvande händelse utgöra gräns mellan två epoker, även om det naturligtvis ger en förenklad bild av historien.

 

Vi kan just nu bevittna en händelse som i framtiden kan komma att tillmätas samma symboliska betydelse som Palmemordet; en händelse som kan tolkas som det definitiva beviset på att folkhems-Sverige är borta och att ett starkt ekonomiskt, socialt och etniskt segregerat klassamhälle kommit i dess ställe. I dagarna har det nämligen uppmärksammats i media att man i Malmö håller på att bygga Sveriges första regelrätta ”gated community”, enligt amerikanskt mönster. Bostadsområdet Victoria Park i Limhamn kommer till en början att  bestå av 395 exklusiva bostadsrätter med ett tillhörande 17 000 kvadratmeter stort grönområde. På området kommer det bl a att finnas biograf, restaurang, bibliotek, spa och pooler för de boende. Området kommer att vara inhägnat och besökare måste anmäla sej i en reception. På kvällar och nätter kommer ett vaktbolag att kontrollera så att obehöriga inte kommer in på området.

 

Egentligen är detta förstås bara en logisk fortsättning på en samhällsutveckling vi kunnat se under de senaste två decennierna. Klasskillnaderna ökar och klyftorna blir allt större. Invandrarna hamnar, tillsammans med de svenskar som av ett eller annat skäl hamnat utanför arbetsmarknaden, i gettofierade betongförorter där det vanligaste namnet på nyfödda pojkar är Mohammed. Den välbärgade övre medelklassen förskansar sej i etniskt rensade villaområden där ungarna heter Wilma, Emma, Oscar eller Lukas. I de nerslitna miljonprogramsområdena härskar gängkriminaliteten, och brandkår och ambulanspersonal kan inte göra sitt jobb utan poliseskort. I de prydliga villaförorterna går grannar samman och patrullerar gatorna på jakt efter potentiella tjuvar. Har man hyfsat med pengar kanske man till och med kostar på sej att hyra in ett vaktbolag som bevakar området nattetid. Sett ur detta perspektiv är gated communities för dem med tjockast plånböcker ett fullt logiskt och naturligt steg i utvecklingen.

 

Men hur hamnade vi här? Hur gick vi från det trygga folkhems-Sverige som jag och mina generationskamrater växte upp i, till dagens hårt segregerade klassamhälle, i vilket de som har råd anser sej behöva köpa sej en fristad där de kan leva skyddade från kriminalitet och sociala problem?

 

Flera bloggare som diskuterat frågan har inte oväntat pekat på invandringen. Man menar att den stora flyktinginvandringen under de senaste tjugo åren har kört Sveriges ekonomi i botten, och att det mångkulturella samhället är roten till den omfattande kriminaliteten och till en mängd andra sociala problem. Jag är i viss mån benägen att hålla med. Vi har i Sverige haft en extremt generös flyktingpolitik och tagit emot betydligt fler invandrare än vi kunnat ta hand om. Många invandrare har fastnat i arbetslöshet och permanent bidragsberoende. Detta har, i kombination med det svenska samhällets politiskt korrekta rädsla för att kräva att invandrare i minsta mån skall anpassa sej till svensk kultur, lett till att det inom vissa invandrargrupper skapats ett gigantiskt socialt utanförskap. Kriminalitet och andra sociala problem blir en naturlig följd av detta utanförskap.

 

Men det är alltför enkelt att skylla allt på invandringen. En annan starkt bidragande orsak är förstås arbetslösheten. Våra politiker – i synnerhet sossarna, men även det borgerliga blocket – har visat sej fullständigt oförmögna att skapa arbetsmarknadspolitiska och näringspolitiska lösningar som generar nya arbetstillfällen och skapar en mera rörlig och flexibel arbetsmarknad. Arbetslöshetssiffrorna har visserligen sjunkit något sedan den nuvarande borgergliga regeringen tillträde, men är fortfarande höga. Den stora, absolut avgörande klassklyftan i dagens Sverige är inte klyftan mellan Wallenberg och Svensson (även om den klyftan förstås är orimligt stor), utan klyftan mellan dem som har fast arbete och dem som står utanför arbetsmarknaden.

 

Givetvis finns det också andra faktorer som bidragit till att skapa dagens samhällsklimat: en av nedskärningar och meningslös, kostsam byråkrati hårt ansatt poliskår som inte längre upplevs kunna ge medborgarna det skydd man kan förvänta sej i ett civiliserat rättssamhälle, ett rättsväsende som lider av ungefär samma problem som poliskåren, en skola som efter åratal av pedagogiska experiment totalt tycks ha tappat fokus och saknar såväl tydliga undervisningsmål som värdegrund, sociala skyddsnät som blivit så grovmaskiga att vi numera accepterar hemlösa tiggare som ett normalt inslag på gator och torg, etc.

 

Kanske kommer Victoria Park om tio, femton eller femtio år att betraktas som det första steget mot ett samhälle där människor i en högst konkret mening hamnar ”innanför” eller ”utanför”. Eller kanske kommer vi att lyckas vända trenden och åter skapa ett välfärdssamhälle utan massarbetslöshet, socialt utanförskap och orimligt stora klasskillnader. Detta får historien utvisa.