Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Posts Tagged ‘islam

Vi-och-dem-argumentet håller inte!

with one comment

Det finns inget de och vi. Det finns bara ett vi. Detta vi är odelbart. Annars är vi inte längre människor. Så allvarligt är valet, här och nu, och alltid.

Så löd de avslutande raderna i en insändare som publicerades i Kvällsposten häromdagen. Texten var en av tusentals som under de senaste veckorna behandlat Jimmie Åkessons beryktade debattartikel om islam som ett hot mot Sverige. Temat var förstås att Åkesson genom sin islamkritik försöker skapa ett ”vi-och-dem-tänkande”, enligt vilket ”vi” (infödda svenskar) ställs mot ”dem” (muslimska invandrare). Insändarskribenten använde sig av ett av standardinslagen i den arsenal av politiskt korrekta argument som brukar tas till för att hindra en kritisk debatt om invandringspolitiken. Visserligen var tonfallet något mera högtravande och känsloladdat än vad som är brukligt. Men argumentet var likväl det samma. Jimmie Åkesson hade skapat ett vi-och-dem-tänkande, och det får man absolut inte göra i politiskt korrekt svensk samhällsdebatt!

När politiskt korrekta tyckare anklagar Åkesson och andra debattörer som riktar kritik mot svensk invandrings- och integrationspolitik för att skapa ett vi-och-dem-tänkande gör de sig skyldiga till ett grovt tankefel. Alla som är någorlunda kapabla till logiskt tänkande och – åtminsone för ett ögonblick – kan ta av sig de rosafärgade pk-glasögonen och använda sitt sunda förnuft inser nämligen följande:

Praktiskt taget alla samhällsproblem går i någon mening att koppla till någon specifik grupp av människor. Om vi t. ex. vill diskutera alkoholmissbruk kan vi konstatera att detta problem är föga utbrett bland helnykterister och måttlighetsdrickare. Det tenderar däremot att vara vanligt bland storkonsumenter av alkohol, dvs. dem som vi i dagligt tal kallar alkoholister. En diskussion om alkoholmissbruk leder då till ett vi-och-dem-tänkande, där vi (nykterister och måttliga konsumenter) ställs i kontrast till dem (folk som dricker för mycket). Föjlaktligen går det inte att ha en öppen debatt om alkoholmissbruk, då en sådan debatt leder till ett vi-och-dem-tänkande.

Samma sak gäller om vi vill diskutera problemet med att en del höga chefer inom näringslivet tillskansar sig orimligt stora bonusar och ”fallskärmar”. En diskussion kring detta problem leder förstås till ett vi-och-dem-tänkande där vi (vanliga människor som inte får tjugo extra årslöner för att vi gjort vårt jobb) ställs mot dem (giriga näringslivstoppar i total avsaknad av moral). Alltså kan vi inte prata om detta problem heller. Och så vidare.

Konsekvensen av detta sätt att resonera är att en mängd viktiga samhällsfrågor blir omöjliga att debattera. Om man aldrig får peka ut någon kategori människor eftersom man då gör sig skyldig till vi-och-dem-tänkande innebär det att massor av samhällsproblem – från trafikolyckor till disciplinproblem i skolan till organiserad brottslighet – inte går att diskutera. Detta är, som alla tänkande människor inser, fullständigt absurt.

Om det finns samhällsproblem som direkt går att koppla till invandrade muslimer, så måste givetvis dessa problem kunna diskuteras öppet och ärligt, utan att diskussionen ska hindras av en skitnödigt politiskt korrekt rädsla för att skapa ett vi-och-dem-tänkande!

Sedan kanske Åkesson har fel i andra, mera övergripande delar av sitt resonemang. Måhända går det inte att belägga att vissa sociala problem eller integrationsproblem är knutna till just muslimer. Kanske har det sociala utanförskapet och den höga kriminaliteten inom vissa invandrargrupper ingenting med religionen att göra. Men det är i så fall en annan femma. Min poäng är att det i den pågående diskussionen om islam i Sverige inte är ett hållbart argument att anklaga meningsmotståndare för att skapa ett  vi-och-dem-tänkande.

Annonser

Written by Rolf Hansson

29 oktober, 2009 at 8:23 e m

Mellan muslimkramare och muslimhatare

with 4 comments

Muslimkramare mot muslimhatare – debatten om islam kontra den sekulariserade västvärlden tycks ha gått mot en kontraproduktiv polarisering. Politiskt korrekta vänsterdebattörer på de stora tidningarnas kultursidor ser bara islamofobi och främlingsfientlighet, medan bloggosfärens invandringskritiska högerpopulister ser miljontals primitiva barbarer hota de västerländska demokratierna.

 

 I Aftonbladet 2009-04-02 recenserades Andreas Malms Hatet mot muslimer av Torsten Kälvemark. Kälvemarks recension var övervägande mycket positiv. Bortsett från några marginella kritiska synpunkter höjdes Malms bok till skyarna. Kälvemark menade att Malm gjort en oerhört viktig insats för att visa på att muslimer i västvärlden är offer för ett fullständigt obefogat hat, och att detta hat nu nått en omfattning som kan jämföras med hatet mot judar i 1930-talets Tyskland. Bl.a. skrev Kälvemark:

 

Här finns belagt med svart på vitt, med mer än två tusen fotnoter, att anständighetens gräns om och om igen har passerats i kritiken av en historisk religion/…/som miljoner fredliga människor runt om i världen bekänner sig till.

 

Bilden är tydlig: I Malms och Kälvemarks värld är den stora invandringen av muslimer till Västeuropa helt oproblematisk. Kulturkrockar och därpå följande sociala problem finns inte. Det enda problemet är den utbredda islamofobin och främlingsfientligheten i de västeuropeiska ländernas majoritetsbefolkningar.

 

Ett av Andreas Malms tydligaste exempel på oresonligt hat och förakt mot muslimer är en av del av de diskussioner som förs på invandringskritiska bloggar och diskussionsforum. I en del sådana forum har gränsen mellan acceptabel, civiliserad religions- och kulturkritik och öppet rasistiskt hat fullständigt upplösts. Torsten Kälvemark citerade i sin recension några skräckexempel, hämtade från kommentarsforumen i bloggar som t.ex. I mitt Sverige:

 

Bäst är att bojkotta allt som har med mussar att göra. Vill man inte ha råttor så matar man inte dessa.

 

Så länge dessa apor hellre väljer att hänge sig åt sjukdomen islam bör man sätta dom i en geografiskt begränsad karantän.

 

Även här är bilden tydlig: Man bygger upp en samhällssyn enligt vilken praktiskt taget alla problem kan skyllas på invandringen i allmänhet, och på den muslimska invandringen i synnerhet. När denna samhällsanalys får frodas utan begränsningar eller kritisk granskning urartar den i ren rasism. Muslimer framställs kategoriskt som primitiva, krigiska barbarer vars mål är att ta över makten i västerländska demokratier. Om vi inte sätter ner foten nu kommer vi snart att ha burka-tvång för kvinnor, sharialagstiftning och offentliga steningar i Sverige, typ. 

 

Bägge förhållningssätten – såväl det vänsterinriktade, politiskt korrekta som det högerpopulistiska och invandringsfientliga – är förstås lika urbota korkade i sin enögdhet. Det är givetvis fullständigt absurt att betrakta alla muslimer som fundamentalistiska fanatiker och potentiella våldsverkare. Det är dock lika absurt att vägra se de svårigheter och kulturkrockar som uppstår i möten mellan konservativa, starkt religiösa muslimer och sekulariserade västerländska samhällen. Det finns – åtminstone bland vissa grupper av muslimer – tankegods, värderingar och beteendemönster som svårligen låter sej förenas med de ideal som präglar moderna västeuropeiska demokratier. Jag tänker då t.ex. på kvinno- och sexualsynen, synen på yttrandefrihet och konstnärlig frihet, respekten för individens frihet gentemot familj/släkt samt den starka antisemitismen och Israelhatet.

 

Sverige har, i likhet med ett flertal  andra västeuropeiska länder, under de senaste 25 – 30 åren haft en stor muslimsk invandring. Från att ha varit en perifer, exotisk företeelse som i huvudsak förknippats med arabvärlden har islam och muslimer blivit naturliga inslag i svenskt samhällsliv. I de flesta fall fungerar integrationen lyckligtvis någorlunda väl. Majoriteten muslimer är förstås vanliga, fredliga människor som vill arbeta och sköta sej, och som tar avstånd från fanatism och extremism. Detta måste vi slå fast!

 

Men ibland uppstår också problematiska kulturkrockar. Dessa måste vi kunna diskutera öppet. Vi måste också kunna slå fast att i västerländska demokratier gäller en modern, sekulariserad syn på t.ex. yttrandefrihet eller kvinnors rättigheter. Och vi måste kunna göra detta utan att bli anklagade för att vara islamofober eller rasister!

 

Det är hög tid att diskussionen kring islam börjar föras på en vettig nivå, utan att vare sej politiskt korrekta vänsterpopulister eller smygrasistiska högerpopulister får sätta agendan. Den tilltagande polariseringen mellan muslimkramare och muslimhatare leder inte till några konstruktiva lösningar.

 

 

 

 

Rosengårds ”rebeller” gör det förväntade

leave a comment »

För oss som föddes under den senare halvan av 1960-talet formades världsbilden av tre dominerande myter. Först var det 68-vänstern genom vars dogmatiska glasögon vi lärde oss se världen som en kamp mellan underordnade och överordnade; förtryckta och förtryckare. Vi lärde oss förakta kommersialism och amerikansk kulturimperialism, och en känsla av skuld över att tillhöra den rika, privilegierade delen av världen inympades i oss. Sedan var det rockmusiken med sina föreställningar om att vara rebell och utmana vuxenvärld och etablissemang med provokativa attityder. Rockmytens rebell-ideal hade många likheter med bokstavsvänsterns revolutionsromantik, men var i allmänhet mera inriktad på det individuella och känsloorienterade än på det kollektiva och politiska. I bakgrunden, som en fond mot vilken dessa bägge myter kunde berättas, fanns förstås den övergripande socialdemokratiska folkhemsmyten: Vi levde i den bästa och tryggaste av världar. Krig, svält, fattigdom och terrorism var sånt som fanns långt borta. Sverige var världens rikaste land, välståndet tycktes oändligt och allt skulle bara fortsätta bli bättre.

 

I tonåren ville vi givetvis revoltera. I enlighet med tidsandan gjorde vi detta genom att klä oss i svarta kläder och lyssna på ”smal”, ”alternativ” rockmusik. I den mån vi hade ett politiskt engagemang befann vi oss på yttersta vänsterkanten eller utgav oss för att vara något slags anarko-syndikalister. I själva verket var vi förstås inga revoltörer överhuvudtaget. Vi bröt mot samhälleliga konventioner på det där lagoma, till intet förpliktigande sättet som bara de kan göra som till fullo lärt och internaliserat konventionerna. Vår ”revolt” var egentligen bara en bekräftelse på att vi tillägnat oss de kulturella koderna i de medelklassmiljöer vi växt upp i.

 

På sista tiden har vi i media kunnat läsa om kravaller på Rosengård i Malmö, och häromdagen ställde tydligen en grupp ungdomar i Tensta till med upplopp i syfte att visa sitt stöd för bråkmakarna på Rosengård. Upprinnelsen till det hela var att en fastighetsägare sagt upp hyreskontraktet med en muslimsk församling som bedrev religiös verksamhet i en källare. Källarmoskén blev tvungen att hitta en ny lokal, vilket en grupp unga muslimska invandrarkillar uppfattade som en provokation. De ockuperade den utrymda lokalen och blev avhysta av polisen. Sedan var cirkusen igång.

 

Jag tänker mig att de tonårskillar som tänder eld på bilar och kastar sten mot polisen uppfattar sej själva som rebeller och revoltörer i kamp mot ett förtryckande etablissemang. På så sätt skapar de sej en identitet och kan dessutom rättfärdiga kriminellt, asocialt beteende. Men egentligen är de förstås lika lite revoltörer som jag och mina kamrater var under våra svartklädda tonår. I själva verket spelar de precis den roll etablissemanget tilldelat dem och uppfyller till punkt och pricka den politiskt korrekta schablonbilden av ”marginaliserade invandrarungdomar i förorten”.

 

Det politiskt korrekta sättet att se på sociala problem bland invandrare är som bekant offerperspektivet. Charlataner som Masoud Kamali får gång på gång – i allmänhet oemotsagda – framföra sina pk-analyser av integrationsfrågor. Slutsatserna är alltid de samma: Invandrare är förtryckta, de är offer för strukturell rasism och islamofobi, det svenska samhället präglas av inskränkt etnocentrism, etc. Det faktum att det finns hundratusentals välintegrerade invandrare – människor som lärt sej svenska, utbildat sej, fått jobb eller driver företag, funnit fungerande sätt att förena sitt kulturella och religiösa ursprung med det svenska majoritetssamhällets värderingar, och är laglydiga – bortser man från. Det är bara offerperspektivet som gäller. Man förmår, likt 68-vänstern, bara göra en tolkning av världen; en svartvit, grovt förenklad uppdelning i offer och förtryckare.

 

De stenkastande tonårskillarna i Rosengård och Tensta har uppenbarligen accepterat och tagit till sej den bild av sej själva de blivit tilldelade av massmedia och av det politiskt korrekta etablissemanget. De ser förmodligen sej själva som offer, förtryckta av det elaka och rasistiska svenska majoritetssamhället. Denna självbild ger förstås uppenbara fördelar, inte olika de ”sjukdomsvinster” psykologer och läkare brukar tala om. Som offer behöver man ju inte anstränga sej att skaffa utbildning eller att söka jobb. Det är ändå kört, för alla vet ju att en stackars förtryckt blatte inte kan komma någonvart på den rasistiska svenska arbetsmarknaden. Och man kan utan problem ägna sej åt asociala, kriminella aktiviteter som att tända eld på saker eller att kasta sten mot polisen. Dessa handlingar legitimeras ju av att man ser sej själv som en rebell som gör uppror mot den förtryckande överheten.

 

På så sätt blir den politiskt korrekta bilden av integrationsproblem en självuppfyllande profetia. Den som ständigt framställs som ett offer och beskrivs som oförmögen att ta ansvar för sin egen situation kommer efter hand att bli just detta. De muslimska tonåringarna i Rosengård tror sej måhända vara rebeller, men i själva verket är de det rakt motsatta. De gör sej till offer därför att etablissemanget talat om för dem att de är offer. Verkligt rebelliskt hade det varit om dessa killar satsat på att utbilda sej och få kvalificerade jobb samtidigt som de försökt finna fungerande medelvägar mellan sitt eget etniska ursprung och den svenska majoritetskulturen. Då hade de kunnat visa att muslimsk blatte inte behöver vara synonymt med offer eller förlorare. Och det hade varit en radikal och upprorisk handling!

 

 

 

 

 

Det självvalda utanförskapet

with one comment

Jag har en kompis som vi kan kalla för Petter. Petter har spelat musik i många år och försörjer sej delvis som frilansande musiker. För en tid sedan fick han en förfrågan om att vikariera med ett lokalt coverband. Det gällde bl. a. en spelning på en lokal ”folkfest” som arrangerades av ett av våra större politiska partier. Petter berättar:

 

– När vi kommit till spelstället och höll på att rigga upp utrustningen lade jag märke till att drygt halva publiken såg ut att vara invandrare från något mellanöstern-land. Jag pratade med en av arrangörerna och fick veta att en kurdisk folkdansgrupp skulle uppträda före oss. De flesta av invandrarna i publiken var tydligen anhöriga och vänner till medlemmarna i folkdansgruppen. Jag tyckte det var skitkul. Som lokal musiker har man ju lirat för alla möjliga typer av folk. Jag har spelat för allt från hippa, trendmedvetna indiekids till ölhinkande svennepublik som vill skråla med i ”Ooa hela natten”. Jag har uppträtt för hoppande, skrikande tonåringar, men också för seriöst lyssnande medelålders jazzpublik som applåderar efter varje solo. Men jag kan aldrig minnas att jag lirat för en publik som till största delen består av invandrare. Jag tyckte det var jäkligt spännande att se hur de skulle ta emot våra covers på gamla blues- och rocklåtar. Man tänker sej ju inte direkt att det är nån musik de är vana att lyssna på.

 

Men Petter fick aldrig veta vad de kurdiska invandrarna tyckte om bandets versioner av ”Proud Mary” och ”Sweet home Chicago”. När den kurdiska folkdansgruppen var klara med sitt framträdande lämnade nämligen samtliga invandrare lokalen, och det lokala coverbandet fick spela för en publik som uteslutande bestod av ”etniska svenskar”.

 

Jag tror att Petters historia är symptomatisk för hur invandrare och infödda svenskar ser på varandras kulturer. Infödda, ”etniska” svenskar förmodas ha en positiv och öppen attityd gentemot främmande kulturyttringar. Vi förväntas tycka att det är intressant, berikande och spännande med allt från kurdisk folkdans och irakisk independentfilm till somalisk lyrik eller traditionell syriansk kokkonst. Invandrarnas intresse för att ta del av svensk kultur tycks i allmänhet vara betydligt svalare. För, ärligt talat, när hörde du senaste någon tala arabiska eller kurdiska på en konstutställning eller en jazzkonsert? Och när såg du senast muslimska kvinnor i huvudduk på bion eller på stadsbibliotekets författarkväll?

 

Jag kom osökt att tänka på Petters berättelse när jag läste Jackie Jakubowskis artikel Islamdebatt utan muslimer på Kvällspostens kultursida 2008-03-18. Jakubowski redogör kort för den debatt om islam och islamofobi som under en tid rasat på DN:s kultursidor och även spritt sej till andra medier, varpå han ställer den självklara frågan: Var finns muslimerna själva i denna diskussion? Han skriver:

 

Finns det verkligen inte en enda muslimsk intellektuell, religiös ledare, tänkare eller lärd i vårt land som hade kunnat upplysa DN:s läsare om vad svenska muslimer själva tycker i frågor som islamofobi eller islams syn på integration i en västerländsk demokrati?

 

Ja, hur förhåller det sej med den saken? Är muslimerna utestängda från en debatt som handlar om dem själva? Har Jakubowski rätt när han med ett citat från Edward Saids klassiker ”Orientalism” frågar sig om den pågående islamdebatten är ett uttryck för en hegemonisk diskurs inom ramen för västerländsk (kultur)imperialism?

 

Nej, jag tror inte alls att muslimerna är utestängda från debatten. Tvärtom tror jag att många debatt- och kultursidesredaktörer med öppna armar hade välkomnat inlägg från muslimska intellektuella eller religiösa ledare. Problemet är nog snarare att muslimerna inte är intresserade av att delta i debatten, eller – vilket är mera troligt – att de inte alls är medvetna om att en debatt pågår. För påfallande många i Sverige boende muslimer är nämligen ”det offentliga samtalet” inte alls synonymt med det som tas upp på DN debatt, på Aftonbladets kultursida eller i ”Uppdrag granskning”. De intresserar sej i mycket högre grad för vad som diskuteras på Al Jazeera, på diverse islamiska nätforum eller i den lokala moskén.

 

Visst är muslimernas tystnad i debatten kring islam och islamofobi ett uttryck för utanförskap. Men det tycks i hög grad vara ett självvalt utanförskap och inte ett utanförskap som de påtvingats.

Written by Rolf Hansson

19 mars, 2008 at 12:43 f m

Yasmin i badet

with 4 comments

I en insändare i Kvällsposten 2008-03-06 (”Ett badhus ska vara för alla”) menar representanter för Centerpartiet i Malmö att offentliga, skattefinansierade badanläggningar ska ha särskilda tider då endast kvinnor har tillträde. Anledningen till detta är att muslimska kvinnor då ska kunna bada utan att riskera att bli sedda av män. Detta sägs visserligen inte i klartext i centerpartisternas insändare, men man behöver inte läsa särskilt mycket mellan raderna för att förstå andemeningen. Man talar om att Aq-va-kul för ett år sedan hade ”en helkväll för kvinnor”, och att ”en klar majoritet av gästerna var kvinnor som av religiösa skäl annars aldrig kunde bada på allmänhetens tider”. Man hävdar sedan att ”anläggningar som finansieras av skattemedel också ska kunna vara tillgängliga för alla, oavsett religion”.

Resonemanget bygger på en total feltolkning av situationen. Det är en uppenbar lögn att påstå att muslimska kvinnor inte kan bada på allmänhetens tider. Det kan de muslimska kvinnorna nämligen mycket väl göra. De väljer dock att inte bada på allmänhetens tider, vilket är en helt annan sak. Detta val beror på att de vill leva efter extrema, ålderdomliga religiösa regler som bygger på fundamentalistiska, bokstavstrogna tolkningar av Koranen. Det handlar alltså inte om att de muslimska kvinnorna lider av något handikapp som gör det omöjligt för dem från att bada på samma tider som andra, utan om att de valt en livsstil som gör att de inte vill bada på samma tider som andra.

Den centrala frågan i detta sammanhang är alltså inte om skattefinansierade anläggningar ska vara tillgängliga för alla oavsett religion. Den frågan är irrelevant eftersom anläggningarna de facto är öppna för alla oavsett religion. Det vi istället bör fråga oss är: I vilken utsträckning ska det svenska samhället tillgodose krav från religiösa minoritetsgrupper med extrema, fundamentalistiska värderingar?

Written by Rolf Hansson

6 mars, 2008 at 8:04 e m

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , , ,