Världens bästa låtar 24/5 2009

Om politik, samhällsdebatt, musik m.m. Så valde jag att kalla den här bloggen när jag startade den för snart ett och ett halvt år sedan. Med tiden har det blivit mycket politik och debatt och allt mindre musik. Besöksstatistiken visar dock att de texter som handlar om musik är bland de mest lästa.

Till min förvåning finns det tydligen folk som är intresserade av mina musiktips. Därför har jag bestämt mej för att börja lista lite favoritlåtar igen. Här följer därför en lista över världens bästa låtar i maj 2009. Det blir en resa som sträcker sej från U2:s arenarock, över 70-talsinfluerad retro-funk och Las Vegas-r&b, till morbida hillbillies och 80-talsavantgardism.

Nutid:

Chris Isaak: You don’t cry like I do (från Mr. Lucky, 2009)

I slutet av 80-talet var han stor kritikerfavorit, och i början av 90-talet fick han en jättehit med Wicked game. Sedan har hans stjärna dalat, åtminstone på den här sidan Atlanten. I USA tycks han fortfarande vara ett stort namn och har bl.a. haft en egen tv-show.

Om man inte räknar med en skiva med julsånger som släpptes 2004 är detta Isaaks första riktiga, studioinspelade platta på sju år. Men han låter precis som förr. Det är samma 60-talsdoftande, Roy Orbisonskt bitterljuva popballader, bitvis kryddade med lite country- och rockabilly-influenser. I rimliga doser funkar dock Chris Isaaks sentimentalitet fortfarande alldeles utmärkt.

U2: Moment of surrender (från No line on the horizon, 2009)

Det senaste alstret från Bono & co var ärligt talat en besvikelse. Soundet och arrangemangen låter klassisk U2, men man saknar melodierna. Det enda spåret som verkligen känns som en riktig, genomarbetad låt är denna suggestiva ballad. Men den är å andra sidan så bra att den skulle kunna platsa på en samling med bandets bästa låtar.

Janiva Magness: I’m glad you’re mine (från What love will do, 2008)

Det jag tidigare hört med denna sångerska är ganska traditionell blues. Snyggt och välgjort, men samtidigt lite trist och förutsägbart. På förra årets What love will do var dock låtmaterialet mera varierat och bluesrötterna uppblandade med tydliga soulinfluenser. Resultatet blev en enastående bra modern bluesplatta. I’m glad you’re mine är skivans höjdpunkt och låter som en uppdaterad version av något Al Green hade kunnat spela in under sina guldår i början av 70-talet.

The Qualitons: One man song (från samlings-CD:n Contemporary funk, 2009)

För några år sedan upptäckte jag Sugarman 3, Sharon Jones & The Dap Kings och de andra banden kring New York-bolaget Daptone Records. Sedan har det blivit tydligt att det finns en hel världsomspännande scen av artister som spelat sönder Keb Darges samlingar med obskyr 70-talsfunk och vill föra denna musiktradition vidare in i 2000-talet. Jag tänker på namn som Lefties Soul Connection, Baby Charles, Calypso King & The Soul Investigators och The New Mastersounds, för att bara nämna några.

På Contemporary funk har tyska Tramp Records samlat ett antal grupper i denna genre. De flesta håller hög klass, men min personliga favorit är The Qualitons, ett band som enligt sin MySpace-sida kommer från Budapest. Deras One man song låter som om Mulatu Astatqé fått göra soundtracket till en blaxploitation-rulle i mitten av 70-talet. Och i denna genre ska det omdömet ses som mycket positiv kritik.

Raul Malo: Ready for my lovin’ (från Lucky one, 2009)

Som soloartist fortsätter Mavericks-sångaren på sitt inslagna spår. Country blandas med pop/schlager av tidigt 60-talssnitt. Det är smörigt, sliskigt och bitvis med stark dansbandsvarning. Men på något sätt funkar det. Malos sång övertygar och såväl låtmaterial som arrangemang präglas av genuin stilkänsla. Ready for my lovin’, ett av skivans starkaste spår, är New Orleans-r&b som fått på sej smoking och hamnat på en nattklubbsscen i Las Vegas. Självaste Elvis kunde inte ha gjort det bättre.

Dåtid:

Dee Felice Trio: The crickets sing (från In heat, 1969)

Dee Felice Trio är troligen mest kända för sitt samarbete med James Brown. Tillsammans med The Godfather of Soul gjorde de bl.a. den ultimata versionen av Bobby Hebbs 60-talshit Sunny. På egen hand var trummisen Dee Felice, basisten Lee Tucker och pianisten Frank Vincent visserligen en kompetent jazztrio, men möjligen lite för begränsade som improvisatörer för att ha gjort något större avtryck i jazzhistorien.

Om improvisationerna ibland kändes lite stelbenta och förutsägbara kompenserades det dock med råge av svänget. Dessa tre musiker visste verkligen hur man skapar ett bra groove! Det bevisar de med all önskvärd tydlighet på denna lysande version av Marcos Valles bossa-klassiker Crickets sing for Anamaria, här kort och gott kallad The crickets sing. Den som kan sitta still till detta grymma sambasväng är sannolikt död.

Hadda Brooks: My song (1952, återutgiven på samlings-CD:n Jump back honey; The complete Okeh sessions)

Under sin storhetstid på 1940- och 50-talen pendlade sångerskan och pianisten Hadda Brooks mellan två vitt skilda stilar. Å ena sidan var hon en flyhänt boogiepianist med hits som Swingin’ the boogie och Boogie woogie blues. Å andra sidan var hon också mästerlig när det gällde att sjunga finstämda kärlekssånger; sådana låtar som på amerikanska brukar kallas ”torch songs”. De ballader hon gjorde allra bäst var sådana som hade en tydlig blueskänsla, och i den genren är My song ett paradexempel. Sexton år senare skulle Aretha Franklin göra en odödlig tolkning av denna låt. Hadda Brooks version är inte lika storslagen, men väl så bra.

Sonny Burgess & Dave Alvin: Old, old man (från Tennessee border, 1992)

Av de vita rockabillysångare som under 1950-talet spelade in för legendariska Sun Records i Memphis var Albert ”Sonny” Burgess troligen den som lät vildast, farligast och ”svartast”. Det är förstås ingen tillfällighet att bröderna Dave och Phil Alvin, centralfigurer i det fantastiska amerikanska rotrock-bandet The Blasters, valde att inkludera hans Sadie’s back in town på repertoaren. Det är också fullt logiskt att Dave Alvin hjälpte Burgess med denna comeback-platta 1992.

Sonny Burgess var 61 år när denna skiva spelades in, men lät fortfarande ung och hungrig. Lefty Frizzells Old, old man, en låt om en gammal gubbe som fortfarande festar och jagar unga tjejer, känns därför som ett perfekt låtval. Och med tanke på vilken energi Burgess fyller låten med känns det inte sannolikt att han behövde någon Viagra…

Sonny Burgess är fortfarande, efter mer än 50 år i branschen, aktiv som turnerande musiker. För bara ett par veckor sedan spelade han faktiskt på en countryfestival i Leksand med sitt band The Legendary Pacers. Imponerande!

Wayne Raney: Undertakin’ daddy (från samlings-CD:n That real hot boogie boy: The King anthology 1948 – 53)

En återkommande kliché i gamla country- och rockabilly-texter är att sångaren hävdar sin manlighet genom att sjunga att han är en ”daddy” av ett eller annat slag. Det finns en mängd 1940- och 50-talsinspelningar med titlar som I’m a do right daddy, Rockin’ daddy, Rattlesnake daddy och Red hot daddy. Här kombinerar sångaren och munspelaren Wayne Raney denna klyscha med referenser till död och begravningar. Resultatet blir något som snarast kan tolkas som en hyllning till nekrofili. Vad sägs om textrader som: I’m your undertakin’ daddy, when I dig it’s not for gold, I’m the one who will stick by you even after you’ve done grown cold?

Bra är inte rätt ord för att beskriva denna hillbilly-blues från 1952. Snarare är den så bisarr och märklig att man inte kan låta bli att fascineras. Detta är troligen det konstigaste jag hört sedan första gången jag lyssnade på Louvin Brothers Satan is real.

Brian Eno & David Byrne: Regiment (från My life in the bush of ghosts, 1981)

Genom hiphopen har samplingar blivit ett vedertaget inslag i modern populärmusik. Det är numera inget konstigt med att man kan klippa snuttar ur andras låtar och klistra ihop dem så att ny musik skapas. Men 1981 var detta, åtminstone inom popmusiken, något nytt och närmast avantgardistiskt. Konstigt nog känns Brian Enos och David Byrnes ljudcollage från tidigt 80-tal fräscht och spännande nästan 30 år senare. Mitt favoritspår är fortfarande denna låt där den libanesiska sångerskan Dunya Yusins ordlösa wailande lagts ovanpå ett suggestivt funkgroove.