Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Posts Tagged ‘klassiker

Den bästa svenska plattan någonsin

with 4 comments

För några år sedan vill jag minnas att det hölls något slags omröstning där Jakob Hellmans …och stora havet (1989) utsågs till den bästa svenska plattan någonsin. När musiknördar ska göra den där typen av listor är resultaten i allmänhet ganska förutsägbara. Precis som internationella listor alltid toppas av Sgt. Pepper’s och Pet Sounds är det oftast samma svenska namn som återkommer. Bland det äldre gardet av svenska rock- och popartister finner man plattor med den notoriskt triste och överskattade Pugh Rogefeldt, riksfyllot Lundell, sömnpillret Eldkvarn och stendöda proggare som Nationalteatern. Bland yngre förmågor återkommer den falsksjungande Håkan Hellström och de hopplöst pubertala indieposörerna Broder Daniel. Andra lågoddsare i sammanhanget är något alster från den alltmer patetiske, åldrande ”rockrebellen” Thåström och Reeperbahns söndertjatade Venuspassagen.

Själv har jag svårt att nämna någon riktigt helgjuten svensk rock-/popskiva, såvida man inte räknar en vispoet som Cornelis Vreeswijk eller en jazzsångerska som Monica Zetterlund till rock-/pop-facket. Efter mycket funderande kom jag i alla fram till fram till några riktigt bra svenska skivor som jag spelat intensivt under perioder av mitt liv. Det blev fem stycken: Peps Blodsbands Hög standard (1975), Cortex Spinal injuries (1981), The Nomads Temptation pays double (1984), Peter LeMarcs Peter LeMarc (1987) och The Creeps Now dig this (1988). Men även om dessa plattor är bra och förtjänar att anses som svenska rock-/pop-klassiker, så känns ingen av dem alldeles helgjuten. De har alla sina brister och skönhetsfläckar.

Men nu tror jag att jag hittat den bästa svenska popskivan någonsin! Det måste vara Lill Lindfors fantastiska Du är den ende från 1967. Det är en fullständigt perfekt platta från början till slut; 14 klockrena hits, perfekt arrangerade och framförda, med en stilmässig enhetlighet trots att låtmaterialet egentligen spretar åt flera olika håll. Kort och gott en lysande skiva!

Lite bakgrund: Lill debuterade i Hagge Geigerts nyårsrevy 1960, och under 60-talets första hälft skapade hon sej ett namn som revyartist och sångerska. Under dessa år gav hon ut några singlar och EP-skivor. Material från två av hennes shower, Adam och Eva (med Owe Thörnqvist, 1964) och Påsen (med Anders Linder, 1967), gavs ut på LP-skivor. Du är den ende var dock hennes första fullängdare som soloartist.

När man numera talar om att en artist givit ut en ny platta tänker man sej i allmänhet en samling nyinspelade, tidigare outgivna låtar. Så är inte fallet med Du är den ende. Skivan utgörs i huvudsak av låtar från singlar och EP-skivor Lill Lindfors hade släppt under åren 1965 – 66. Man bör dock komma ihåg att detta inte var ovanligt på 1960-talet. Många av de klassiska soulplattor som gavs ut på Motown är t ex uppbyggda på detta sätt.

Du är den ende ger dessutom en bild av en artist som inte riktigt hittat sin identitet, utan verkar slitas mellan sina egna musikaliska ideal och önskemål från managers och skivbolag. Skivan spretar åt minst tre olika håll. Först har vi den folkliga schlager- och popsångerskan vars låtar blev hits i melodiradion. Hon visar sej i för tiden aktuella poplåtar som En sån karl, Du för mej, Alltid nåt som får mej att minnas och Låt mej va’ – de’ é bra.  Samtliga dessa låtar är svenska översättningar av internationella hits med artister som Sandie Shaw, Unit 4 + 2 och Bob Dylan. Sedan har vi vissångerskan vars repertoar tycks rikta sej till en mera mogen publik, med titelspåret Du är den ende och tolkningar av Taubes Flickan i Havanna och Så skimrande var aldrig havet. Och slutligen finner man det som kanske är Lill Lindfors egen röst, nämligen en hippare och mera musikaliskt sofistikerad sångerska som huvudsakligen tycks vilja göra svenska tolkningar av samba- och bossa nova-låtar (Fri som en vind, Din skugga stannar kvar, Hör min samba).

Så visst spretar det åt olika håll. Detta intryck förstärks av att två olika orkesterledare varit inblandade. På flertalet av låtarna kompas Lill av Marcus Österdahls orkester, men på några spår är det Sven-Olof Walldoff som varit orkesterledare. Trots detta känns skivan väldigt enhetlig och koherent. Den känns just som en sammanhängande platta, och inte som en samling slumpmässigt ihopplockade låtar.

Denna känsla av en sammanhängande helhet beror troligen på den fingertoppskänsla man haft i låtvalet. Trots skiftande genrer passar samtliga låtar Lindfors som hand i handske. Hennes sång känns aldrig ansträngd eller manierad, utan hon lyckas göra varje melodi till sin. Kanske hade Lill Lindfors ovanligt stor artistisk integritet, eller kanske hade hon turen att omges av producenter och skivbolagsfolk som var ovanligt lyhörda. Hur som helst lyckades hon undvika att tvingas sjunga material som hon inte kunde framföra bra och trovärdigt. Man kan så här i efterhand tänka sej hur fel det kunde ha blivit om hon varit tvungen att göra t ex renodlade rock’ n’ roll- eller blueslåtar, som förmodligen inte alls passat henne.

Givetvis gör också de högklassiga arren sitt till. Dessutom är de svenska tolkningarna av utländska låttexter genomgående lyckade och smakfulla; något som sannerligen inte hörde till vanligheterna när man under 1960- och 70-talen gjorde svenskspråkiga versioner av utländska hitlåtar.

Under 1970- och 80-talen fortsatte La Lindfors en framgångsrik karriär som folkkär showartist och skådespelerska. Hon blev känd för sitt engagemang i UNICEF och skapade svensk tv-historia när hon tappade kjolen som konferencier i melodifestivalen. Men som sångerska var hon förmodligen som bäst under mitten och slutet av 60-talet, när hon skapade ett perfekt pärlband av pop- och schlagerlåtar, av vilka flertalet förtjänar att kallas svenska popklassiker. Och i min värld är alltså hennes debut-LP Du är den ende troligen den bästa svenska popplatta som gjorts.

Annonser