Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Posts Tagged ‘LAS

Arbetsmarknadsminister med kluven tunga

leave a comment »

Moderaternas argument för att bibehålla den föråldrade och starkt exkluderande arbetsrättslagstiftningen framstår som allt mindre trovärdiga. Det är uppenbart att oviljan att reformera LAS beror på populism och rädsla att förlora väljare, inte på seriösa bedömningar av vad som är mest gynnsamt för svensk ekonomi och arbetsmarknad. Nu visar det sej att Globaliseringsrådets kansli i sin slutrapport rekommenderar en reformering av LAS. Hur länge kan Littorin fortsätta hyckla?

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om hur arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin försvarar LAS med argumentet att vi utan rådande arbetsrättslagstifting skulle få en konfliktfylld arbetsmarknad, vilket skulle vara potentiellt skadligt för svensk industri. Littorins argument känns dock föga trovärdigt, med tanke på att både Svenskt Näringsliv och Företagarna vill se en uppluckring eller ett avskaffande av LAS.

Globaliseringsrådet är ett slags tankesmedja som skapats av regeringen för att ”komma med idéer och förslag om hur Sverige kan stå starkare i globaliseringens tid”. Idag presenterade Globaliseringsrådets kansli sin slutrapport med titeln Utvecklingskraft och omställningsförmåga. En globaliserad svensk ekonomi. Ett av de förslag som framförs i rapporten är… ja, just det: en reformering av LAS. Bland Globaliseringsrådets 22 ledamöter ingår två ledande moderatpolitiker; utrikesminister Carl Bildt och – surprise! – arbetsmarknadsminister Littorin.

Visserligen sägs det uttryckligen på regeringskansliets webbsajt att Globaliseringsrådets åsikter inte nödvändigtvis behöver vara regeringens åsikter. Rådets rapporter ska snarast ses som ”policyrekommendationer” eller ”kunskapsunderlag”. Men det urholkar förstås ändå Littorins och regeringens trovärdighet när man envist fortsätter försvara en viss lagstiftning, samtidigt som en organisation man själv skapat och är delaktig i rekommenderar en reformering av samma lagstiftning.  Som sagt, hur länge kan Littorin fortsätta hyckla?

Annonser

Förlegad arbetsrätt ger sämre service?

leave a comment »

Om din prestation på jobbet inte leder till vare sej positiva eller negativa konsekvenser, hur agerar du då på arbetet? Är inte risken påfallande stor att de flesta nöjer sej med att göra precis så mycket som krävs och inte ett dugg mer? En aktuell undersökning om servicepersonal kan kopplas till den förlegade svenska arbetsrätten.

En bekant till mej som bott mycket utomlands, huvudsakligen i USA och Italien, fick frågan vilken kulturell skillnad som slog henne tydligast när hon kom hem till Sverige. Hennes spontana svar blev:

– Den service man får när man till exempel handlar i en butik eller äter på restaurang. Servicen i Sverige är katastrofalt dålig jämfört med vad jag är van vid från USA och Italien!

Hennes uppfattning bekräftas i viss mån av en aktuell undersökning gjord av företaget Better Bussiness World Wide. I ”The smiling report” har man bl.a. undersökt hur ofta butikspersonal i olika länder bemöter kunder med ett leende och en hälsning. Sverige hamnade på 24:e plats av de 66 länder som ingick i undersökningen.

Det kan förstås tyckas banalt att göra statistiska undersökningar om hur ofta butikspersonal ler och hälsar. Men man kan anta att leenden och hälsningar är indikatorer som avspeglar servicementaliteten som helhet. Den personal som ler och hälsar är förmodligen generellt sett mera serviceinriktad än den personal som inte gör det.

Varför hamnar då Sverige förhållandevis långt ner på listan? Personligen tror jag att den hårt reglerade svenska arbetsmarknaden är en starkt bidragande orsak. Den som i Sverige arbetar inom ett lågkvalificerat serviceyrke utan större möjligheter till karriärsutveckling och avancemang, t.ex. ett butiksbiträde, har inga drivkrafter att förbättra sin arbetsprestation, bortsett från en eventuell personlig känsla av yrkesstolthet. Jag kan tänka mej att en hel del butiksanställda resonerar ungefär så här:

Om jag anstränger mej extra mycket och är artig, trevlig och serviceminded mot kunder så tjänar jag inget extra på det. Jag får inte mer betalt och jag har heller inga möjligheter att avancera och bli t.ex. butikschef, eftersom arbetsgivaren då kräver en högre utbildning som jag saknar. Om jag å andra sidan bara gör precis så mycket som jag behöver och aldrig anstränger mej att vara trevlig eller ge kunderna mer service än det nödvändigaste, så får jag inga negativa konsekvenser av det. Jag är ju fast anställd och så länge jag inte grovt missköter arbetet är jag skyddad av LAS och kan inte få sparken.

Här har vi alltså – enligt min tolkning – ytterligare ett exempel på hur den förlegade och otidsenliga arbetsrättslagstiftningen och den totala avsaknaden av rörlighet på arbetsmarknaden leder till negativa konsekvenser för svenskt näringsliv, och därmed för det svenska samhället som helhet.

När fan blir gammal…

leave a comment »

”När fan blir gammal blir han religiös”, brukar det heta. Uttrycket känns passande när det visar sej att t.o.m. Lena Mellin, ledande politisk kommentator på sosseblaskan Aftonbladet, insett att det är dags att reformera arbetsrättslagstiftningen.

Bara några dagar efter att centern beslutat sej för att verka för en uppluckring av LAS chockar AB-journalisten många av sina sosse-läsare med att konstatera att LAS är en av orsakerna till den orimligt höga ungdomsarbetslösheten.

Visserligen tycks Mellin anse att LAS bara försvårar för ungdomar. I själva verket gör LAS förstås det svårare för många grupper som av ett eller annat skäl hamnat utanför arbetsmarknaden: invandrare, människor som varit långtidssjukskrivna, akademiker med ”smala” utbildningar, människor som p.g.a. olika sociala problem (t.ex. missbruk eller kriminalitet) förlorat fotfästet på arbetsmarknaden och försöker komma tillbaka, m.fl. Oavsett utanförskapets orsaker kan man konstatera att det är oerhört svårt för den som befinner sej utanför att komma in. Och en av orsakerna till detta är förstås den starkt exkluderande arbetsrättslagstiftningen.

Mellin tycks också anse att det enda problemet med LAS är att lagstiftningen gör det svårare för ungdomar att etablera sig på arbetsmarknaden. Det finns förstås en mängd andra problem som också är förknippade med LAS.

Men, skit samma, det är hur som helst glädjande att en tongivande skribent på en socialdemokratiskt tidning vågar utmana  rörelsen och konstatera något som egentligen är fullständigt självklart; nämligen att svensk arbetsmarknad inte kan fortsätta regleras av en föråldrad, otidsenlig lagstiftning som utformats efter de förhållanden som rådde på 1970-talet!

Grattis, Lena Mellin, till att du kommit till insikt! Hoppas du kan få fler av dina kollegor med dig!

Written by Rolf Hansson

12 maj, 2009 at 5:41 e m

Ett bra förslag som inte leder någonvart

leave a comment »

Inför valet 2006 var centern det enda partiet som öppet talade om att luckra upp eller rentav helt skrota lagen om anställningsskydd. Efter valet blev det fullständigt tyst om denna fråga. Nu – snart tre år senare – återupptar centerpartisterna sin kritik av lagen om anställningsskydd. Magnus Andersson, ordförande i CUF, vill helt avskaffa LAS, men partiet väljer att förespråka något man kallar ”mini-las”. Man vill alltså ha kvar arbetsrättslagstiftningen, men i en modifierad, mildare form.

Man kan fråga sig varför centern valde att inte fortsätta argumentera för avskaffande eller uppluckring av LAS efter valet 2006. Det sannolika skälet är påtryckningar från moderaterna, som ju absolut inte ville göra ändringar i arbetsrätten. Det bedömdes förmodligen som viktigt att den borgerliga alliansen skulle visa upp en enad front; det fick inte se ut som om man var oense i centrala frågor.

Moderaterna försvarar fortfarande den förlegade, otidsenliga arbetsrättslagstiftningen. I en kommentar till centerns utspel säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin:

 – Det här innebär en risk att vi får en mycket mer konfliktfylld arbetsmarknad, och det gagnar inte svensk industri.

Men Littorins argument håller inte. Hur kan arbetsmarknadsministern hävda att det skulle kunna vara potentiellt skadligt för svensk industri att avskaffa eller luckra upp LAS, när såväl Svenskt Näringsliv som organisationen Företagarna argumenterar för en uppluckring eller ett fullständigt avskaffande av LAS? Dessa bägge organisationer representerar ju just industrin, och de vet förstås vad som är mest gynnsamt för deras medlemmar.

Nej, moderaternas vägran att reformera arbetsrätten handlar med all säkerhet inte om att vilja gå industrin (eller näringslivet som helhet) till mötes. I så fall hade man avskaffat LAS för länge sedan. Snarare handlar det om rädsla för att förlora väljare. Man har lyckats vinna en del socialdemokratiska väljare från arbetar- och lägre medelklass, och man är rädd att förlora dessa om man börjar tala om att avskaffa den nuvarande arbetsrätten.

Nu visar centern visst politiskt mod genom att åter ta upp frågan om ett avskaffande av LAS. Visserligen har man modifierat CUF-ordförandens ursprungliga förslag och vill ha kvar ett mini-las, men det är ändå ett steg i rätt riktning. Men vart kommer detta att leda?

Sannolikt kommer det, vilket Maud Olofsson & co säkert är väl medvetna om, inte att leda någonstans överhuvudtaget. Om det blir fortsatt borgerligt styre efter valet 2010 talar allt för att moderaterna åter kommer att bli det dominerande borgerliga partiet, och att de kommer att kunna sätta agendan för en eventuell borgerlig regering. Och moderaterna är, som sagt, alldeles för fega och populistiska för att våga avskaffa LAS. Alltså kommer vi troligen att få se en upprepning av det som skedde efter valet 2006.

Så, bästa centerpartister, ert förslag är bra i teorin. Men i praktiken blir det inget mer än tomma ord, eftersom de nuvarande politiska styrkeförhållandena gör att förslaget blir omöjligt att genomföra.

Tuff MUF-ordförande utmanar partiledningen

leave a comment »

MUF:s ordförande Niklas Wykman är tuff i sin kritik av moderaternas arbetsmarknadspolitik. Han påpekar att ungdomsarbetslösheten är skyhög och att det förmodligen krävs rejäla reformer och avregleringar av svensk arbetsmarknad för att avhjälpa detta. Samtidigt satsar regeringen mångmiljardbelopp på en bidragspolitik som lika gärna skulle kunna vara signerad Göran Persson.

 

Det brukar anses att de politiska ungdomsförbunden ska vara mera radikala än sina moderpartier, och så är ofta fallet. Ibland innebär det att de kommer med förslag som är naiva och i praktiken omöjliga att genomföra. Men det kan också innebära att de vågar ha visioner och att de vågar framföra åsikter som moderpartierna av feghet och rädsla att förlora väljare inte törs gå ut med.

 

MUF-ordföranden Niklas Wykman visar exempel på både mod och intelligens när han i en debattartikel kritiserar den sittande regeringens arbetsmarknadspolitik. Han ifrågasätter med all rätt varför man fullständigt frångått den ”arbetslinje” man gick till val på, och istället väljer att föra en socialdemokratisk bidragspolitik där mångmiljardbelopp ska satsas på arbetsmarknadsåtgärder (läs: vuxendagis) istället för att försöka se till att det skapas riktiga jobb. Dessutom säger Wykman det som många borgerliga politiker säkert tänker, men som ytterst få vågar säga: Det är hög tid att avreglera svensk arbetsmarknad, och i synnerhet att skrota den fullständigt otidsenliga och starkt exkluderande lagen om anställningsskydd!

 

Medan Reinfeldt, Borg och Littorin ängsligt sneglar på opinionssiffrorna och – förmodligen av rädsla för att tappa väljare – väljer att föra en politik som i allt väsentligt liknar sossarnas, är det ungdomsförbundets ordförande som får argumentera för en konstruktiv, nydanande borgerlig politik. Var det verkligen detta Reinfeldt ville med ”de nya moderaterna”?

 

Informellt ledarskap orsak till vanvård?

with one comment

Så var det dags igen. Ytterligare en skandal i äldreomsorgen har rullats upp. Trots Lex Sara och trots höjda utbildningskrav – numera förväntas ju all personal inom äldreomsorg ha minst undersköterskeutbildning – tycks äldrevården fortfarande fungera dåligt på många håll. Denna gång gällde rubrikerna äldreboendet Bäckagården i Halmstad. Tydligen ville den ordinarie personalen på en av avdelningarna hellre ägna arbetstiden åt att fika och se på tv än att ta hand om pensionärerna. Så det gjorde de. Tills några vikarier slog larm om missförhållandena.

 

Det finns åtskilligt att säga om denna historia. För det första hävdas det i media att den personal som arbetat på avdelningen nu har omplacerats. Just det, omplacerats! De får alltså ha kvar sina anställningar, med bibehållen lön, men får arbeta inom någon annan kommunal omsorgsverksamhet. Medan 100 000-tals människor går arbetslösa och skriker efter jobb får dessa individer, som fullständigt struntat i det ansvar som anförtrotts dem, ha jobben kvar. Något sådant kan bara ske i trygghetsnarkomanins Sverige, där den heliga Lagen om anställningsskydd är överordnad sunt förnuft och anständighet.

 

Det jag vill fokusera på här är dock inte det absurda i att personal som visat sej fullständigt ansvarslös och inkompetent får ha kvar sina anställningar. Istället vill jag visa på det jag tror är en av de främsta underliggande orsakerna bakom missförhållanden i äldreomsorgen, nämligen hur bristande formellt ledarskap leder till ett mycket starkt informellt ledarskap. Då jag själv arbetat mycket inom äldrevården vet jag precis hur organisationen brukar fungera, både på äldreboenden och i hemvården.

 

På äldreboenden brukar personalen på respektive avdelning utgöra separata arbetsgrupper. På motsvarande sätt utgör olika hemvårdsgrupper separata arbetsgrupper. En sådan arbetsgrupp brukar bestå av c:a 10 – 15 personer, beroende på avdelningens/områdets storlek och arbetsbelastning. Närmaste chef för dessa arbetsgrupper är en s k enhetschef eller områdeschef. Enhetschefen har oftast ansvar för ett helt vårdboende, eller för flera olika hemvårdsgrupper, och ägnar i allmänhet större delen av sin arbetstid åt administrativt arbete. Han/hon träffar personalen ”på golvet” på personalmöten ett par gånger i månaden, och tittar kanske in på arbetsplatsen någon gång i veckan för att småprata lite. För övrigt förväntas arbetsgrupperna sköta sej själva utan någon formell arbetsledning.

 

Man behöver knappast vara expert på gruppsykologi eller organisationsteori för att inse konsekvenserna av detta: Utrymmet för s k informellt ledarskap blir enormt! En eller ett par individer i varje arbetsgrupp brukar ta sej rätten att agera chefer, oftast i kraft av att de arbetat länge inom verksamheten, eller för att de helt enkelt är dominanta och extroverta personer som har lätt att ta kommandot i en grupp.

 

Lyckligtvis brukar dessa informella ledarskap för det mesta fungera någorlunda bra. De informella gruppledare som utkristalliseras brukar i allmänhet vara ansvarskännande, engagerade och ha en genuin empati för vårdtagarna. Men det informella ledarskapet kan också leda till fullständiga katastrofer. Jag har själv upplevt hur informellt ledarskap i äldreomsorgen lett till attityder liknande dem som verkar ha funnits på Bäckagården. Jag har också sett hur informellt ledarskap lett till att någon/några i en personalgrupp blivit mobbade och utfrysta, och hur det lett till att arbetsgrupper kommit att präglas av ett kontraproduktivt paragrafrytteri där upprätthållandet av vissa formella regler varit viktigare än att göra ett bra jobb.

 

Utan att ha någon närmare inblick i förhållandena på Bäckagården gissar jag att ett dåligt men starkt informellt ledarskap är en av huvudorsakerna till de missförhållanden som rått där. Troligen har arbetsgruppen på den aktuella avdelningen styrts av en eller ett par informella ledare som haft en oseriös, slapp inställning till arbetet. Efter hand har dessa ledares attityder skapat ett slags kultur inom vilken det betraktats som normalt att ägna större delen av arbetstiden åt fika och tv-tittande. Man kan anta att vissa i personalgruppen till en början reagerat på detta, men att de efter hand accepterat den rådande kulturen. Det är som bekant inte lätt att ensam utmana en stark ledare i en grupp.

 

Det sedvanliga, svenska sättet att lösa den här typen av problem på arbetsplatser är genom omplacering och utbildning. Personalen i den aktuella arbetsgruppen omplaceras, och får eventuellt gå något slags kurs i ”etik och värdegrund” eller något liknande flum. Personligen tror jag inte ett dugg på sådana lösningar. Det som behövs är tydlig formell arbetsledning, d v s att det i varje arbetsgrupp finns en formell chef som är delaktig i det dagliga arbetet och har ansvar för att det sköts på ett korrekt sätt. Dessutom måste givetvis varje enskild anställd ha ett personligt ansvar. Om man grovt missköter sitt arbete bör det förstås leda till avsked, inte till omplacering och fortbildning.

 

 

 

Sartre i äldreomsorgen

with 2 comments

 L´enfer – c´est les autres, helvetet – det är de andra. Så lyder, om jag minns rätt, det mest klassiska citatet ur Jean-Paul Sartres Inför lyckta dörrar. I Sartres helvetesvision behövdes det ingen djävul som brände människor med glödande kol eller stack dem med eldgafflar. Han ville visa att vi människor utan svårighet kan göra livet till ett helvete för varandra utan att behöva hjälp av några djävlar eller demoner. Detta har jag fått skäl att fundera över då jag under de gångna sommarmånaderna vikarierat på ett äldreboende för att klara ekonomin.

 

Att arbeta inom kommunal äldreomsorg kan på många sätt ses som ett skitjobb. Lönen är usel, utvecklingsmöjligheterna är få eller inga, arbetet är ofta monotont och tungt, och en inte oväsentlig del av arbetstiden ägnas åt att i en högst konkret mening ta hand om mänskliga exkrementer, d v s att – för att uttrycka sej på ren svenska – torka skit.

 

Det vore dock fel att bara avfärda arbetet i äldrevården som ett hopplöst skitjobb. Trots sina avigsidor kan jobbet innehålla många ljuspunkter. I samvaron med de gamla kan man få mycket värme och uppskattning, man kan känna stolthet över att utföra ett arbete som har ett stort mänskligt och samhälleligt värde, och man kan ha en trevlig gemenskap med arbetskamraterna.

 

Så varför har då mitt sommarvik i äldrevården fått mej att fundera över helvetesvisioner och mänsklig ondska? Jo, därför att det på den arbetsplats där jag varit – som så ofta på den typen av arbetsplatser – funnits en av dessa notoriska surkärringar; en person vars själva livsluft tycks vara att göra livet till ett helvete för andra; en människa som genom sitt otrevliga uppförande och sin negativa attityd lyckas förpesta stämningen för alla i sin närhet och dessutom verkar trivas med det.

 

Jag vet att jag långt ifrån är ensam om att ha råkat ut för en riktigt elak och jävlig arbetsplatsmobbare. Tvärtom finns det säkert massor av människor som varje dag tvingar sej iväg till jobbet med en klump i magen och svettiga handflator, oroligt undrande över vilka hån och kränkningar arbetsdagen kommer att innebära. Kanske ska jag vara glad över att det i mitt fall var fråga om ett sommarvikariat där jag visste att jag bara behövde stå ut ett par månader.

 

Min plågoande var en kvinna i 60-årsåldern, men det kunde lika gärna ha varit en 30-årig man. Elaka kärringar finns i alla åldersgrupper, och de kan lika gärna vara män som kvinnor. Det de har gemensamt är behovet av att få nedvärdera och trycka ned andra, företrädesvis på ett fegt och manipulativt sätt som gör att de aldrig behöver riskera att ta en öppen konflikt, och gärna under täckmanteln att just de är de goda, snälla och duktiga människorna som ser till att allt går rätt och riktigt till.

 

Den norska socialpsykologen Berit Ås formulerade i slutet av 1970-talet sin numera klassiska beskrivning av härskartekniker som kan användas för att trycka ned och stöta ut människor i sociala sammanhang, företrädesvis på arbetsplatser. Ås identifierade ursprungligen fem grundläggande härskartekniker, men utökade i ett senare skede sin beskrivning till att omfatta sju stycken. Jag skulle till Ås beskrivning vilja foga ytterligare en härskarteknik som jag själv blivit utsatt för. Kanske kan den ses som en blandning av de härskartekniker Ås kallar ”undanhållande av information” och ”dubbelbestraffning”. Själv brukar jag kalla den ”hur du än gör så gör du fel”. Den brukar se ut ungefär så här:

 

Mobbaren (A) säger åt sitt offer (B) att utföra något, t ex en viss arbetsuppgift. Uppgiften kan göras på flera olika sätt. Eftersom A inte talat om för B exakt hur uppgiften skall utföras gör B uppgiften på det sätt han/hon bedömer vara bäst. Detta ger A närmast obegränsade möjligheter att i efterhand anklaga B för att ha utfört uppgiften på fel sätt. Efter att ha utsatts för denna behandling några gånger inser B att det enda sättet att bemöta A är att kräva mycket utförliga instruktioner för varje uppgift, för att inte i efterhand behöva bli anklagad för att ha gjort fel. Då kan emellertid A snabbt kontra med en annan härskarteknik, nämligen den Berit Ås kallar ”påförande av skuld och skam”. A hävdar då att B borde veta hur uppgiften ska utföras, och om inte B vet det så har B sej själv att skylla.

 

Mobbare som använder sej av manipulativa härskartekniker för att förnedra och frysa ut andra kan förstås dyka upp i alla sociala sammanhang. Själv har jag stött på sådana individer i såväl musiksammanhang som på mansdominerade industrijobb och, som sagt, inom kvinnodominerade vårdyrken. De tycks dock vara något vanligare förekommande i lågutbildade arbetsmiljöer. Risken att råka ut för utstuderad, återkommande mobbing på arbetsplatsen tycks enligt min erfarenhet vara större på t ex ett lager eller bland en grupp undersköterskor i hemvården än på en universitetsinstitution eller en advokatbyrå.

 

Detta innebär förstås inte att högre utbildning med automatik innebär att människor blir snällare. Men kanske är det så att högre utbildning ofta ger ökad förmåga att abstrahera; att kunna förhålla sej mera objektiv till sej själv och sina egna värderingar, och att därigenom kunna inse att de egna värderingarna inte nödvändigtvis behöver vara norm. En sådan insikt kan, i bästa fall, leda till ökad respekt för människors olikheter och ökad empatisk förmåga.

 

Som vanligt gäller förstås också den gamla sanningen att de onda människornas ondska inte hade kunnat leva och frodas utan de goda människornas tystnad. Det finns säkert åtskilliga arbetsplatser där såväl chefer som kollegor är mycket väl medvetna om att mobbing och trakasserier förekommer, men väljer att titta åt ett annat håll för att man är alltför rädda för att ta en konflikt och riskera att göra sej ovän med mobbaren/mobbarna.

 

Sannolikt är arbetsplatsmobbing en starkt bidragande orsak till den våg av ”utbrändhet” och utmattningsdepressioner vi sett på senare år. Efter ett tag står man helt enkelt inte ut med att bli nedtryckt och utfryst, och den enda lösningen blir sjukskrivning. Hur ska man då komma åt detta problem? Min egen lösning blev ju flykt. Jag bet ihop och stod ut under den överenskomna arbetsperioden, och tackade sedan nej när jag erbjöds förlängt vikariat. Men hur ska de människor göra som är fast på en arbetsplats där de blir mobbade, och vars möjligheter att byta jobb är mycket begränsade? Förmodligen finns det inga enkla lösningar. Men det finns några uppenbara åtgärder som skulle kunna förbättra situationen.

 

För det första krävs förstås mod och civilkurage från övrig personal och – i synnerhet – chefer som ser att mobbing förekommer på en arbetsplats. Man måste våga ta en öppen konflikt med mobbaren och göra klart för honom/henne att beteendet är oacceptabelt, istället för att tyst acceptera det för att man är rädd för bråk. För det andra är förstås arbetslösheten och den bristande rörligheten på arbetsmarknaden ett stort problem. Människor fastnar på arbetsplatser där de mår dåligt, men ser ingen möjlighet att ta sej därifrån. Om man vantrivs svårt på en arbetsplats är förstås det logiska steget att söka sej någon annanstans, men på dagens arbetsmarknad är det många människor som upplever det som närmast omöjligt att hitta ett nytt jobb. Och för det tredje är naturligtvis den förhatliga lagen om anställningsskydd en av bovarna även i detta drama. I och med LAS krävs det att en anställd gjort mycket grova felsteg för att en arbetsgivare ska kunna göra sej av med honom/henne. De som utsätter andra för mobbing på arbetsplatser använder sej i allmänhet av subtila, manipulativa metoder som är svåra att komma åt. Det går sällan eller aldrig att anklaga dem för att ha gjort några formella fel, och därmed sitter de – med skydd av LAS – trygga på sina tjänster. En uppluckring, eller kanske rent av ett avskaffande av LAS skulle göra det lättare för arbetsgivare att göra sej av med personal som utsätter kollegor för mobbing och trakasserier.