Sartre i äldreomsorgen

 L´enfer – c´est les autres, helvetet – det är de andra. Så lyder, om jag minns rätt, det mest klassiska citatet ur Jean-Paul Sartres Inför lyckta dörrar. I Sartres helvetesvision behövdes det ingen djävul som brände människor med glödande kol eller stack dem med eldgafflar. Han ville visa att vi människor utan svårighet kan göra livet till ett helvete för varandra utan att behöva hjälp av några djävlar eller demoner. Detta har jag fått skäl att fundera över då jag under de gångna sommarmånaderna vikarierat på ett äldreboende för att klara ekonomin.

 

Att arbeta inom kommunal äldreomsorg kan på många sätt ses som ett skitjobb. Lönen är usel, utvecklingsmöjligheterna är få eller inga, arbetet är ofta monotont och tungt, och en inte oväsentlig del av arbetstiden ägnas åt att i en högst konkret mening ta hand om mänskliga exkrementer, d v s att – för att uttrycka sej på ren svenska – torka skit.

 

Det vore dock fel att bara avfärda arbetet i äldrevården som ett hopplöst skitjobb. Trots sina avigsidor kan jobbet innehålla många ljuspunkter. I samvaron med de gamla kan man få mycket värme och uppskattning, man kan känna stolthet över att utföra ett arbete som har ett stort mänskligt och samhälleligt värde, och man kan ha en trevlig gemenskap med arbetskamraterna.

 

Så varför har då mitt sommarvik i äldrevården fått mej att fundera över helvetesvisioner och mänsklig ondska? Jo, därför att det på den arbetsplats där jag varit – som så ofta på den typen av arbetsplatser – funnits en av dessa notoriska surkärringar; en person vars själva livsluft tycks vara att göra livet till ett helvete för andra; en människa som genom sitt otrevliga uppförande och sin negativa attityd lyckas förpesta stämningen för alla i sin närhet och dessutom verkar trivas med det.

 

Jag vet att jag långt ifrån är ensam om att ha råkat ut för en riktigt elak och jävlig arbetsplatsmobbare. Tvärtom finns det säkert massor av människor som varje dag tvingar sej iväg till jobbet med en klump i magen och svettiga handflator, oroligt undrande över vilka hån och kränkningar arbetsdagen kommer att innebära. Kanske ska jag vara glad över att det i mitt fall var fråga om ett sommarvikariat där jag visste att jag bara behövde stå ut ett par månader.

 

Min plågoande var en kvinna i 60-årsåldern, men det kunde lika gärna ha varit en 30-årig man. Elaka kärringar finns i alla åldersgrupper, och de kan lika gärna vara män som kvinnor. Det de har gemensamt är behovet av att få nedvärdera och trycka ned andra, företrädesvis på ett fegt och manipulativt sätt som gör att de aldrig behöver riskera att ta en öppen konflikt, och gärna under täckmanteln att just de är de goda, snälla och duktiga människorna som ser till att allt går rätt och riktigt till.

 

Den norska socialpsykologen Berit Ås formulerade i slutet av 1970-talet sin numera klassiska beskrivning av härskartekniker som kan användas för att trycka ned och stöta ut människor i sociala sammanhang, företrädesvis på arbetsplatser. Ås identifierade ursprungligen fem grundläggande härskartekniker, men utökade i ett senare skede sin beskrivning till att omfatta sju stycken. Jag skulle till Ås beskrivning vilja foga ytterligare en härskarteknik som jag själv blivit utsatt för. Kanske kan den ses som en blandning av de härskartekniker Ås kallar ”undanhållande av information” och ”dubbelbestraffning”. Själv brukar jag kalla den ”hur du än gör så gör du fel”. Den brukar se ut ungefär så här:

 

Mobbaren (A) säger åt sitt offer (B) att utföra något, t ex en viss arbetsuppgift. Uppgiften kan göras på flera olika sätt. Eftersom A inte talat om för B exakt hur uppgiften skall utföras gör B uppgiften på det sätt han/hon bedömer vara bäst. Detta ger A närmast obegränsade möjligheter att i efterhand anklaga B för att ha utfört uppgiften på fel sätt. Efter att ha utsatts för denna behandling några gånger inser B att det enda sättet att bemöta A är att kräva mycket utförliga instruktioner för varje uppgift, för att inte i efterhand behöva bli anklagad för att ha gjort fel. Då kan emellertid A snabbt kontra med en annan härskarteknik, nämligen den Berit Ås kallar ”påförande av skuld och skam”. A hävdar då att B borde veta hur uppgiften ska utföras, och om inte B vet det så har B sej själv att skylla.

 

Mobbare som använder sej av manipulativa härskartekniker för att förnedra och frysa ut andra kan förstås dyka upp i alla sociala sammanhang. Själv har jag stött på sådana individer i såväl musiksammanhang som på mansdominerade industrijobb och, som sagt, inom kvinnodominerade vårdyrken. De tycks dock vara något vanligare förekommande i lågutbildade arbetsmiljöer. Risken att råka ut för utstuderad, återkommande mobbing på arbetsplatsen tycks enligt min erfarenhet vara större på t ex ett lager eller bland en grupp undersköterskor i hemvården än på en universitetsinstitution eller en advokatbyrå.

 

Detta innebär förstås inte att högre utbildning med automatik innebär att människor blir snällare. Men kanske är det så att högre utbildning ofta ger ökad förmåga att abstrahera; att kunna förhålla sej mera objektiv till sej själv och sina egna värderingar, och att därigenom kunna inse att de egna värderingarna inte nödvändigtvis behöver vara norm. En sådan insikt kan, i bästa fall, leda till ökad respekt för människors olikheter och ökad empatisk förmåga.

 

Som vanligt gäller förstås också den gamla sanningen att de onda människornas ondska inte hade kunnat leva och frodas utan de goda människornas tystnad. Det finns säkert åtskilliga arbetsplatser där såväl chefer som kollegor är mycket väl medvetna om att mobbing och trakasserier förekommer, men väljer att titta åt ett annat håll för att man är alltför rädda för att ta en konflikt och riskera att göra sej ovän med mobbaren/mobbarna.

 

Sannolikt är arbetsplatsmobbing en starkt bidragande orsak till den våg av ”utbrändhet” och utmattningsdepressioner vi sett på senare år. Efter ett tag står man helt enkelt inte ut med att bli nedtryckt och utfryst, och den enda lösningen blir sjukskrivning. Hur ska man då komma åt detta problem? Min egen lösning blev ju flykt. Jag bet ihop och stod ut under den överenskomna arbetsperioden, och tackade sedan nej när jag erbjöds förlängt vikariat. Men hur ska de människor göra som är fast på en arbetsplats där de blir mobbade, och vars möjligheter att byta jobb är mycket begränsade? Förmodligen finns det inga enkla lösningar. Men det finns några uppenbara åtgärder som skulle kunna förbättra situationen.

 

För det första krävs förstås mod och civilkurage från övrig personal och – i synnerhet – chefer som ser att mobbing förekommer på en arbetsplats. Man måste våga ta en öppen konflikt med mobbaren och göra klart för honom/henne att beteendet är oacceptabelt, istället för att tyst acceptera det för att man är rädd för bråk. För det andra är förstås arbetslösheten och den bristande rörligheten på arbetsmarknaden ett stort problem. Människor fastnar på arbetsplatser där de mår dåligt, men ser ingen möjlighet att ta sej därifrån. Om man vantrivs svårt på en arbetsplats är förstås det logiska steget att söka sej någon annanstans, men på dagens arbetsmarknad är det många människor som upplever det som närmast omöjligt att hitta ett nytt jobb. Och för det tredje är naturligtvis den förhatliga lagen om anställningsskydd en av bovarna även i detta drama. I och med LAS krävs det att en anställd gjort mycket grova felsteg för att en arbetsgivare ska kunna göra sej av med honom/henne. De som utsätter andra för mobbing på arbetsplatser använder sej i allmänhet av subtila, manipulativa metoder som är svåra att komma åt. Det går sällan eller aldrig att anklaga dem för att ha gjort några formella fel, och därmed sitter de – med skydd av LAS – trygga på sina tjänster. En uppluckring, eller kanske rent av ett avskaffande av LAS skulle göra det lättare för arbetsgivare att göra sej av med personal som utsätter kollegor för mobbing och trakasserier.