Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Posts Tagged ‘musik

Världens bästa låtar 24/5 2009

with 2 comments

Om politik, samhällsdebatt, musik m.m. Så valde jag att kalla den här bloggen när jag startade den för snart ett och ett halvt år sedan. Med tiden har det blivit mycket politik och debatt och allt mindre musik. Besöksstatistiken visar dock att de texter som handlar om musik är bland de mest lästa.

Till min förvåning finns det tydligen folk som är intresserade av mina musiktips. Därför har jag bestämt mej för att börja lista lite favoritlåtar igen. Här följer därför en lista över världens bästa låtar i maj 2009. Det blir en resa som sträcker sej från U2:s arenarock, över 70-talsinfluerad retro-funk och Las Vegas-r&b, till morbida hillbillies och 80-talsavantgardism.

Nutid:

Chris Isaak: You don’t cry like I do (från Mr. Lucky, 2009)

I slutet av 80-talet var han stor kritikerfavorit, och i början av 90-talet fick han en jättehit med Wicked game. Sedan har hans stjärna dalat, åtminstone på den här sidan Atlanten. I USA tycks han fortfarande vara ett stort namn och har bl.a. haft en egen tv-show.

Om man inte räknar med en skiva med julsånger som släpptes 2004 är detta Isaaks första riktiga, studioinspelade platta på sju år. Men han låter precis som förr. Det är samma 60-talsdoftande, Roy Orbisonskt bitterljuva popballader, bitvis kryddade med lite country- och rockabilly-influenser. I rimliga doser funkar dock Chris Isaaks sentimentalitet fortfarande alldeles utmärkt.

U2: Moment of surrender (från No line on the horizon, 2009)

Det senaste alstret från Bono & co var ärligt talat en besvikelse. Soundet och arrangemangen låter klassisk U2, men man saknar melodierna. Det enda spåret som verkligen känns som en riktig, genomarbetad låt är denna suggestiva ballad. Men den är å andra sidan så bra att den skulle kunna platsa på en samling med bandets bästa låtar.

Janiva Magness: I’m glad you’re mine (från What love will do, 2008)

Det jag tidigare hört med denna sångerska är ganska traditionell blues. Snyggt och välgjort, men samtidigt lite trist och förutsägbart. På förra årets What love will do var dock låtmaterialet mera varierat och bluesrötterna uppblandade med tydliga soulinfluenser. Resultatet blev en enastående bra modern bluesplatta. I’m glad you’re mine är skivans höjdpunkt och låter som en uppdaterad version av något Al Green hade kunnat spela in under sina guldår i början av 70-talet.

The Qualitons: One man song (från samlings-CD:n Contemporary funk, 2009)

För några år sedan upptäckte jag Sugarman 3, Sharon Jones & The Dap Kings och de andra banden kring New York-bolaget Daptone Records. Sedan har det blivit tydligt att det finns en hel världsomspännande scen av artister som spelat sönder Keb Darges samlingar med obskyr 70-talsfunk och vill föra denna musiktradition vidare in i 2000-talet. Jag tänker på namn som Lefties Soul Connection, Baby Charles, Calypso King & The Soul Investigators och The New Mastersounds, för att bara nämna några.

Contemporary funk har tyska Tramp Records samlat ett antal grupper i denna genre. De flesta håller hög klass, men min personliga favorit är The Qualitons, ett band som enligt sin MySpace-sida kommer från Budapest. Deras One man song låter som om Mulatu Astatqé fått göra soundtracket till en blaxploitation-rulle i mitten av 70-talet. Och i denna genre ska det omdömet ses som mycket positiv kritik.

Raul Malo: Ready for my lovin’ (från Lucky one, 2009)

Som soloartist fortsätter Mavericks-sångaren på sitt inslagna spår. Country blandas med pop/schlager av tidigt 60-talssnitt. Det är smörigt, sliskigt och bitvis med stark dansbandsvarning. Men på något sätt funkar det. Malos sång övertygar och såväl låtmaterial som arrangemang präglas av genuin stilkänsla. Ready for my lovin’, ett av skivans starkaste spår, är New Orleans-r&b som fått på sej smoking och hamnat på en nattklubbsscen i Las Vegas. Självaste Elvis kunde inte ha gjort det bättre.

Dåtid:

Dee Felice Trio: The crickets sing (från In heat, 1969)

Dee Felice Trio är troligen mest kända för sitt samarbete med James Brown. Tillsammans med The Godfather of Soul gjorde de bl.a. den ultimata versionen av Bobby Hebbs 60-talshit Sunny. På egen hand var trummisen Dee Felice, basisten Lee Tucker och pianisten Frank Vincent visserligen en kompetent jazztrio, men möjligen lite för begränsade som improvisatörer för att ha gjort något större avtryck i jazzhistorien.

Om improvisationerna ibland kändes lite stelbenta och förutsägbara kompenserades det dock med råge av svänget. Dessa tre musiker visste verkligen hur man skapar ett bra groove! Det bevisar de med all önskvärd tydlighet på denna lysande version av Marcos Valles bossa-klassiker Crickets sing for Anamaria, här kort och gott kallad The crickets sing. Den som kan sitta still till detta grymma sambasväng är sannolikt död.

Hadda Brooks: My song (1952, återutgiven på samlings-CD:n Jump back honey; The complete Okeh sessions)

Under sin storhetstid på 1940- och 50-talen pendlade sångerskan och pianisten Hadda Brooks mellan två vitt skilda stilar. Å ena sidan var hon en flyhänt boogiepianist med hits som Swingin’ the boogie och Boogie woogie blues. Å andra sidan var hon också mästerlig när det gällde att sjunga finstämda kärlekssånger; sådana låtar som på amerikanska brukar kallas ”torch songs”. De ballader hon gjorde allra bäst var sådana som hade en tydlig blueskänsla, och i den genren är My song ett paradexempel. Sexton år senare skulle Aretha Franklin göra en odödlig tolkning av denna låt. Hadda Brooks version är inte lika storslagen, men väl så bra.

Sonny Burgess & Dave Alvin: Old, old man (från Tennessee border, 1992)

Av de vita rockabillysångare som under 1950-talet spelade in för legendariska Sun Records i Memphis var Albert ”Sonny” Burgess troligen den som lät vildast, farligast och ”svartast”. Det är förstås ingen tillfällighet att bröderna Dave och Phil Alvin, centralfigurer i det fantastiska amerikanska rotrock-bandet The Blasters, valde att inkludera hans Sadie’s back in town på repertoaren. Det är också fullt logiskt att Dave Alvin hjälpte Burgess med denna comeback-platta 1992.

Sonny Burgess var 61 år när denna skiva spelades in, men lät fortfarande ung och hungrig. Lefty Frizzells Old, old man, en låt om en gammal gubbe som fortfarande festar och jagar unga tjejer, känns därför som ett perfekt låtval. Och med tanke på vilken energi Burgess fyller låten med känns det inte sannolikt att han behövde någon Viagra…

Sonny Burgess är fortfarande, efter mer än 50 år i branschen, aktiv som turnerande musiker. För bara ett par veckor sedan spelade han faktiskt på en countryfestival i Leksand med sitt band The Legendary Pacers. Imponerande!

Wayne Raney: Undertakin’ daddy (från samlings-CD:n That real hot boogie boy: The King anthology 1948 – 53)

En återkommande kliché i gamla country- och rockabilly-texter är att sångaren hävdar sin manlighet genom att sjunga att han är en ”daddy” av ett eller annat slag. Det finns en mängd 1940- och 50-talsinspelningar med titlar som I’m a do right daddy, Rockin’ daddy, Rattlesnake daddy och Red hot daddy. Här kombinerar sångaren och munspelaren Wayne Raney denna klyscha med referenser till död och begravningar. Resultatet blir något som snarast kan tolkas som en hyllning till nekrofili. Vad sägs om textrader som: I’m your undertakin’ daddy, when I dig it’s not for gold, I’m the one who will stick by you even after you’ve done grown cold?

Bra är inte rätt ord för att beskriva denna hillbilly-blues från 1952. Snarare är den så bisarr och märklig att man inte kan låta bli att fascineras. Detta är troligen det konstigaste jag hört sedan första gången jag lyssnade på Louvin Brothers Satan is real.

Brian Eno & David Byrne: Regiment (från My life in the bush of ghosts, 1981)

Genom hiphopen har samplingar blivit ett vedertaget inslag i modern populärmusik. Det är numera inget konstigt med att man kan klippa snuttar ur andras låtar och klistra ihop dem så att ny musik skapas. Men 1981 var detta, åtminstone inom popmusiken, något nytt och närmast avantgardistiskt. Konstigt nog känns Brian Enos och David Byrnes ljudcollage från tidigt 80-tal fräscht och spännande nästan 30 år senare. Mitt favoritspår är fortfarande denna låt där den libanesiska sångerskan Dunya Yusins ordlösa wailande lagts ovanpå ett suggestivt funkgroove.

En hjälte har gått ur tiden

with one comment

Det borde förstås ha varit en stor rubrik på alla förstasidor. Istället hittade jag nyheten på en undanskymd plats i slutet av Kvällspostens usla nöjessektion. Lennart Persson, Sveriges i särklass bäste musikskribent, gick bort i måndags, bara 58 år gammal.

Jag är lite för ung för att minnas när Lennart Persson på 70-talet skapade sej ett namn som redaktör för fanzinet Larm. Men jag minns mycket väl när jag upptäckte hans texter i tidningen Schlager i början av 80-talet. Jag tror det var då han började utveckla ett stilgrepp som delvis kom att bli hans signum; nämligen att utifrån en enskild låt berätta en historia om en artists livsöde.

Låtarna Lennart skrev om var i allmänhet ytterst obskyra. Det krävdes mycket letande på skivmässor, loppisar och begagnat-butiker för att hitta de bortglömda pärlor han grävt fram. Detta var ju före Internet-eran, och det behövdes mer än en Google-sökning och några musklick för att få tag på en platta. Men när Lennart Persson skrivit om en skiva eller en artist var sökandet alltid värt besväret.

Lennart hade en förmåga att skriva om musik med sådan glöd och passion att de sånger och artister han skrev om fick snudd på mytiska kvaliteter. Dessutom verkar han ha haft ett närmast encyklopediskt kunnande om populärmusik i allmänhet, och om amerikansk rotmusik i synnerhet. I mina gömmor finns  fortfarande gamla listor över låtar och skivor jag MÅSTE få tag på, och flertalet av titlarna kommer från texter av Lennart Persson.

Trots att jag själv varit verksam som frilansande musikskribent och lokal musiker i ungefär samma region som Lennart hade jag tyvärr aldrig någon personlig kontakt med honom. Och nu är han borta. Men hans texter kommer att leva vidare som exempel på musikjournalistik när den är som allra, allra bäst.

Tack, Lennart Persson, för dina lysande texter och för all den fantastiska lyssning du inspirerat till!

Nu ska jag bege mej till bokhandeln och försöka få tag på Sånger om sex, Gud och ond bråd död, Lennart Perssons sista bok, som gavs ut förra året. Om ni inte redan har den, så borde ni som läser detta göra detsamma.

Länkar:

DN, Smålandsposten, Kvällsposten, Resumé,  Expressen (Jan Gradvall), Kulturnytt, Sonic, SDS 1, SDS 2, SDS 3, SvD (Andres Lokko)

Skivbranschens krig är redan förlorat

with 3 comments

grammophone1Kornettisten och orkesterledaren Freddie Keppard var ett av de stora namnen inom jazz i genrens barndom under 1910- och början av 20-talet. Han anses bl a ha varit förebild och inspirationskälla för den unge Louis Armstrong. Men medan andra artister från samma tidsperiod fortfarande är ihågkomna, är Keppard på sin höjd en halvt bortglömd parentes i jazzhistorien. Detta beror sannolikt på ett enda skäl: Freddie Keppard var nämligen högst ovillig att göra skivor! Han menade att andra musiker skulle stjäla hans musikaliska idéer om de kunde höra honom på skiva. Det finns därfär ytterst få inspelningar med Freddie Keppard, och de som finns är från slutet av hans karriär, då han inte längre ansågs spela så bra.

 

För musiker och kompositörer ur Keppards generation innebar skivindustrins framväxt en enorm förändring. Möjligheten att spela in musik för att sedan massproducera och sälja inspelningarna skapade helt nya förutsättningar. Vissa artister och kompositörer förstod att utnyttja det nya mediet medan andra såg det som ett hot och helst ville undvika det. I backspegeln är det inte svårt att se vilka som blev vinnare och vilka som blev förlorare…

 

Man kan inte uppfinna hjulet och sedan förvänta sej att folk ska vilja gå. Ungefär så sade rapparen Jason ”Timbuktu” Diakité angående fildelning i en intervju för något år sedan. Detta uttalande är enligt min åsikt något av det mest intelligenta som sagts i den segdragna diskussionen om fildelning och nätpirater. Precis som grammofonskivan ledde till radikalt förändrade förutsättningar för musikbranschen under tidigt 1900-tal har möjligheterna att lagra och distribuera musik i digital form ritat om kartan för musikbranschen i vår tid. Man kan tycka vad man vill om denna förändring. Men oavsett hur man ser på saken går det inte att vrida tillbaka klockan. Datorer och kommunikation via Internet är numera en integrerad del i våra vardagsliv, och i detta ingår möjligheten att dela med sig av musik, film, text och bilder i digitaliserad form.

 

Just nu rasar som bekant debatten kring IPRED-lagen; det lagförslag som är tänkt att göra det lättare för skiv- och filmbolag att sätta dit fildelare. Personligen tror jag inte att det spelar någon större roll om lagförslaget går igenom eller ej. Skiv- och filmbolagen kan kanske vinna detta slag, men de är i förlängningen dömda att förlora kriget. Hjulet är – för att använda Timbuktus liknelse – redan uppfunnet, och i längden blir det omöjligt att tvinga människor att gå.

 

Låt oss anta att skivbranschens jakt på fildelare skulle få alla fildelningsnätverk att självdö (vilket i och för sej är praktiskt omöjligt med tanke på de enorma mängderna användare). Med stor sannolikhet skulle dessa nätverk då uppstå på nytt, fast i en något annorlunda form. Kanske skulle människor knyta kontakt med varandra via olika communities, för att sedan utbyta musik via t ex e-post eller chattprogram som MSN Messenger. Men låt oss då anta att skivbranschen skulle kunna kontrollera människors internetkommunikation så att man även skulle kunna komma åt de fall då folk skickar musik via mejl eller chattprogram. Man kan tänka sej att folk i så fall skulle knyta kontakter med likasinnade via nätet för att sedan bränna musik åt varandra och skicka per post. För att komma åt detta skulle skivbranschen behöva kontrollera postgången… Man kan fortsätta resonemanget, men jag förmodar att poängen är tydlig nog: Om skivbranschen i längden ska kunna hindra människor från att dela med sej av musik i digital form krävs det en enorm, orimligt kostsam kontrollapparat som dessutom innebär oacceptabla integritetskränkningar för enskilda individer. Kriget är med andra ord redan förlorat för skivbranschens del.

 

De aktörer inom musikbranschen vars framtidsutsikter ser ljusast ut är förstås de som helt enkelt gillar läget; de som accepterar att den nya teknologin är här för att stanna, och att man får anpassa sej efter detta. Intäkterna från skivförsäljning kommer sannolikt aldrig att bli lika stora som för 30, 50 eller 80 år sedan. Alltså får man finna nya lösningar. Dels får man i viss mån rätta munnen efter matsäcken. Om Britney Spears nya platta beräknas dra in 10 miljoner dollar till skivbolaget kan man förstås inte spendera 15 miljoner dollar på en musikvideo som ska marknadsföra plattan. Dels får man försöka finna andra sätt att tjäna pengar. Kanske kommer artister att bli tvungna att göra fler liveframträdanden och turnéer för att dra in pengar, och kanske får man i högre grad försöka tjäna pengar på olika typer av ”merchandise”. Dessutom får man nog leva med det faktum att framgångsrika artister inte längre kan tjäna lika mycket pengar som tidigare. Framtidens stora artister och kompositörer kommer med stor sannolikhet inte att kunna skapa sej samma ofantliga förmögenheter som

t ex Michael Jackson, Paul McCartney, U2 eller Rolling Stones.

 

De skivbolag och artister/producenter/låtskrivare som accepterar de nya tekniska förutsättningarna och lär sej utnyttja dem till sin fördel kommer sannolikt att bli musikbranschens vinnare. De andra kommer, likt Freddie Keppard, att sluta som halvt bortglömda parenteser i populärmusikhistorien.

 

 

Den bästa svenska plattan någonsin

with 4 comments

För några år sedan vill jag minnas att det hölls något slags omröstning där Jakob Hellmans …och stora havet (1989) utsågs till den bästa svenska plattan någonsin. När musiknördar ska göra den där typen av listor är resultaten i allmänhet ganska förutsägbara. Precis som internationella listor alltid toppas av Sgt. Pepper’s och Pet Sounds är det oftast samma svenska namn som återkommer. Bland det äldre gardet av svenska rock- och popartister finner man plattor med den notoriskt triste och överskattade Pugh Rogefeldt, riksfyllot Lundell, sömnpillret Eldkvarn och stendöda proggare som Nationalteatern. Bland yngre förmågor återkommer den falsksjungande Håkan Hellström och de hopplöst pubertala indieposörerna Broder Daniel. Andra lågoddsare i sammanhanget är något alster från den alltmer patetiske, åldrande ”rockrebellen” Thåström och Reeperbahns söndertjatade Venuspassagen.

Själv har jag svårt att nämna någon riktigt helgjuten svensk rock-/popskiva, såvida man inte räknar en vispoet som Cornelis Vreeswijk eller en jazzsångerska som Monica Zetterlund till rock-/pop-facket. Efter mycket funderande kom jag i alla fram till fram till några riktigt bra svenska skivor som jag spelat intensivt under perioder av mitt liv. Det blev fem stycken: Peps Blodsbands Hög standard (1975), Cortex Spinal injuries (1981), The Nomads Temptation pays double (1984), Peter LeMarcs Peter LeMarc (1987) och The Creeps Now dig this (1988). Men även om dessa plattor är bra och förtjänar att anses som svenska rock-/pop-klassiker, så känns ingen av dem alldeles helgjuten. De har alla sina brister och skönhetsfläckar.

Men nu tror jag att jag hittat den bästa svenska popskivan någonsin! Det måste vara Lill Lindfors fantastiska Du är den ende från 1967. Det är en fullständigt perfekt platta från början till slut; 14 klockrena hits, perfekt arrangerade och framförda, med en stilmässig enhetlighet trots att låtmaterialet egentligen spretar åt flera olika håll. Kort och gott en lysande skiva!

Lite bakgrund: Lill debuterade i Hagge Geigerts nyårsrevy 1960, och under 60-talets första hälft skapade hon sej ett namn som revyartist och sångerska. Under dessa år gav hon ut några singlar och EP-skivor. Material från två av hennes shower, Adam och Eva (med Owe Thörnqvist, 1964) och Påsen (med Anders Linder, 1967), gavs ut på LP-skivor. Du är den ende var dock hennes första fullängdare som soloartist.

När man numera talar om att en artist givit ut en ny platta tänker man sej i allmänhet en samling nyinspelade, tidigare outgivna låtar. Så är inte fallet med Du är den ende. Skivan utgörs i huvudsak av låtar från singlar och EP-skivor Lill Lindfors hade släppt under åren 1965 – 66. Man bör dock komma ihåg att detta inte var ovanligt på 1960-talet. Många av de klassiska soulplattor som gavs ut på Motown är t ex uppbyggda på detta sätt.

Du är den ende ger dessutom en bild av en artist som inte riktigt hittat sin identitet, utan verkar slitas mellan sina egna musikaliska ideal och önskemål från managers och skivbolag. Skivan spretar åt minst tre olika håll. Först har vi den folkliga schlager- och popsångerskan vars låtar blev hits i melodiradion. Hon visar sej i för tiden aktuella poplåtar som En sån karl, Du för mej, Alltid nåt som får mej att minnas och Låt mej va’ – de’ é bra.  Samtliga dessa låtar är svenska översättningar av internationella hits med artister som Sandie Shaw, Unit 4 + 2 och Bob Dylan. Sedan har vi vissångerskan vars repertoar tycks rikta sej till en mera mogen publik, med titelspåret Du är den ende och tolkningar av Taubes Flickan i Havanna och Så skimrande var aldrig havet. Och slutligen finner man det som kanske är Lill Lindfors egen röst, nämligen en hippare och mera musikaliskt sofistikerad sångerska som huvudsakligen tycks vilja göra svenska tolkningar av samba- och bossa nova-låtar (Fri som en vind, Din skugga stannar kvar, Hör min samba).

Så visst spretar det åt olika håll. Detta intryck förstärks av att två olika orkesterledare varit inblandade. På flertalet av låtarna kompas Lill av Marcus Österdahls orkester, men på några spår är det Sven-Olof Walldoff som varit orkesterledare. Trots detta känns skivan väldigt enhetlig och koherent. Den känns just som en sammanhängande platta, och inte som en samling slumpmässigt ihopplockade låtar.

Denna känsla av en sammanhängande helhet beror troligen på den fingertoppskänsla man haft i låtvalet. Trots skiftande genrer passar samtliga låtar Lindfors som hand i handske. Hennes sång känns aldrig ansträngd eller manierad, utan hon lyckas göra varje melodi till sin. Kanske hade Lill Lindfors ovanligt stor artistisk integritet, eller kanske hade hon turen att omges av producenter och skivbolagsfolk som var ovanligt lyhörda. Hur som helst lyckades hon undvika att tvingas sjunga material som hon inte kunde framföra bra och trovärdigt. Man kan så här i efterhand tänka sej hur fel det kunde ha blivit om hon varit tvungen att göra t ex renodlade rock’ n’ roll- eller blueslåtar, som förmodligen inte alls passat henne.

Givetvis gör också de högklassiga arren sitt till. Dessutom är de svenska tolkningarna av utländska låttexter genomgående lyckade och smakfulla; något som sannerligen inte hörde till vanligheterna när man under 1960- och 70-talen gjorde svenskspråkiga versioner av utländska hitlåtar.

Under 1970- och 80-talen fortsatte La Lindfors en framgångsrik karriär som folkkär showartist och skådespelerska. Hon blev känd för sitt engagemang i UNICEF och skapade svensk tv-historia när hon tappade kjolen som konferencier i melodifestivalen. Men som sångerska var hon förmodligen som bäst under mitten och slutet av 60-talet, när hon skapade ett perfekt pärlband av pop- och schlagerlåtar, av vilka flertalet förtjänar att kallas svenska popklassiker. Och i min värld är alltså hennes debut-LP Du är den ende troligen den bästa svenska popplatta som gjorts.

Världens bästa låtar 3/2 2008

with one comment

Dags för ytterligare en lista över den bästa musiken just nu. Det blir en resa från dagens Sverige till 60-talets Peru, med några stopp på vägen…

Nutid:

The Solution: Heavy makes you happy (sha-na-boom boom) (från The solution will not be televised, 2007)

Nicke Anderssons och Scott Morgans retrosoul-projekt håller för en andra platta, även om de tvingats fylla ut med lite väl många covers den här gången. Men coverlåtarna är inte bara av ondo, själv fastnade jag för denna utmärkta version av Staple Singers klassiker.

Feist: So sorry (från The reminder, 2007)

En närmast enig kritikerkår utnämnde detta till årets platta 2007. Och det var precis som vanligt: hajpen höll inte vad den lovade. Så otroligt fantastisk är inte The reminder. Men den har sina stunder, däribland detta finstämt jazziga spår där Leslie Feist låter som en indie-version av Norah Jones.

Pressure: Be free (från The biggest reggae one drop anthems 2007)

Ett av de starkaste spåren från en samling med förra årets största hits inom nytraditionell roots reggae.

Mary J. Blige: Work that (från Growing pains, 2007)

I mitten av 90-talet blev hon soulmusikens stora hopp genom att förena den klassiska soultraditionen med modern hiphop och r&b. Numera framstår hon mera som en i mängden, och hennes plattor känns inte lika spännande. Men hon är fortfarande en lysande sångerska, och varje platta brukar innehålla åtminstone ett par höjdarlåtar.

Lefties Soul Connection: Fais do do (från Skimming the skum, 2007)

70-talsinspirerad retro-funk i samma anda som till exempel Sugarman 3 eller Sharon Jones & The Dap-Kings. Hur bra som helst!

Dåtid:

Orlando Julius & His Modern Aces: Efoye so (från Super afro soul, 1966)

Orlando Julius var den store nydanaren inom nigeriansk populärmusik innan Fela Kuti slog igenom i början av 70-talet. Det utmärkta återutgivningsbolaget Vampisoul har sammanställt en lysande dubbel-CD bestående av Super afro soul + en samling med material från 1969 – 72. Det är grymt svängig afropop med influenser från såväl amerikansk r&b, soul och jazz som från kubansk musik.

The Lafayette Afro Rock Band: Afro-love (från Afon; 10 unreleased afro funk recordings 1971 – 74, utgiven 1999)

Mera afro, men av ett helt annat, mera polerat slag. The Lafayette Afro Rock Band var egentligen inte alls afrikaner, utan ett amerikanskt funkband som bestämde sej för att pröva lyckan i Europa. De hamnade i Paris, där de blev populära bland afrikanska invandrare. I den här låten mixas afrikanska influenser med drag av funk, fusion och det tidiga 1970-talets progressiva rock

Alan Moorhouse: Air on a G string (från Beatles, Bach & Bacharach go bossa, 1971)

Jag hittade denna lågbudgetplatta på en loppis och avfärdade den som skräp. Tills jag såg att Alan Moorhouse, ett av de stora namnen inom brittisk ”library music”, var arrangör och orkesterledare. Skivan innehåller – som titeln antyder – bossa nova-versioner av kompositioner av Beatles, Bach och Burt Bacharach, och den är mycket väl värd de fem kronor (!) jag fick ge för den. Det starkaste spåret är denna enastående svängiga tolkning av en av 1700-talets megahits.

James Morrison: You give me something (från Undiscovered, 2006)

Denne unge brittiska singer-songwriter slog igenom stort 2006. Hans album toppade englandslistan, och kritikerna hyllade honom. Själv har jag inte hört plattan förrän nu, och tycker inte den är så mycket att skriva hem om. Ganska slätstruken, småtråkig mogenpop med lite soulinfluenser. Men så har han denna fantastiska låt! ”You give me something” låter som något Stevie Wonder hade kunnat komponera under sin storhetstid på 1970-talet (tänk Songs in the key of life eller Talking book), och Morrisons sång är lysande.

La Sonora de Lucho Macedo: Moliendo café (från samlings-CD:n Gozalo! Bugalú tropical vol. 1, utgiven 2007)

Ytterligare en fantastisk samling från Vampisoul (se ovan), denna gång med peruansk musik från sent 1960-tal. De hippaste banden på Limas klubbar hämtade av allt att döma sin huvudsakliga inspiration från de exil-kubaner som skapade New Yorks salsa-scen. Men samtidigt kunde de låna in element från såväl psykedelisk rock, soul-jazz á la Cannonball Adderley och colombiansk cumbia. Resultatet blev hårt svängande partymusik som med lätthet står sej än idag.

Written by Rolf Hansson

3 februari, 2008 at 2:14 f m