Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Posts Tagged ‘muslimer

Vi-och-dem-argumentet håller inte!

with one comment

Det finns inget de och vi. Det finns bara ett vi. Detta vi är odelbart. Annars är vi inte längre människor. Så allvarligt är valet, här och nu, och alltid.

Så löd de avslutande raderna i en insändare som publicerades i Kvällsposten häromdagen. Texten var en av tusentals som under de senaste veckorna behandlat Jimmie Åkessons beryktade debattartikel om islam som ett hot mot Sverige. Temat var förstås att Åkesson genom sin islamkritik försöker skapa ett ”vi-och-dem-tänkande”, enligt vilket ”vi” (infödda svenskar) ställs mot ”dem” (muslimska invandrare). Insändarskribenten använde sig av ett av standardinslagen i den arsenal av politiskt korrekta argument som brukar tas till för att hindra en kritisk debatt om invandringspolitiken. Visserligen var tonfallet något mera högtravande och känsloladdat än vad som är brukligt. Men argumentet var likväl det samma. Jimmie Åkesson hade skapat ett vi-och-dem-tänkande, och det får man absolut inte göra i politiskt korrekt svensk samhällsdebatt!

När politiskt korrekta tyckare anklagar Åkesson och andra debattörer som riktar kritik mot svensk invandrings- och integrationspolitik för att skapa ett vi-och-dem-tänkande gör de sig skyldiga till ett grovt tankefel. Alla som är någorlunda kapabla till logiskt tänkande och – åtminsone för ett ögonblick – kan ta av sig de rosafärgade pk-glasögonen och använda sitt sunda förnuft inser nämligen följande:

Praktiskt taget alla samhällsproblem går i någon mening att koppla till någon specifik grupp av människor. Om vi t. ex. vill diskutera alkoholmissbruk kan vi konstatera att detta problem är föga utbrett bland helnykterister och måttlighetsdrickare. Det tenderar däremot att vara vanligt bland storkonsumenter av alkohol, dvs. dem som vi i dagligt tal kallar alkoholister. En diskussion om alkoholmissbruk leder då till ett vi-och-dem-tänkande, där vi (nykterister och måttliga konsumenter) ställs i kontrast till dem (folk som dricker för mycket). Föjlaktligen går det inte att ha en öppen debatt om alkoholmissbruk, då en sådan debatt leder till ett vi-och-dem-tänkande.

Samma sak gäller om vi vill diskutera problemet med att en del höga chefer inom näringslivet tillskansar sig orimligt stora bonusar och ”fallskärmar”. En diskussion kring detta problem leder förstås till ett vi-och-dem-tänkande där vi (vanliga människor som inte får tjugo extra årslöner för att vi gjort vårt jobb) ställs mot dem (giriga näringslivstoppar i total avsaknad av moral). Alltså kan vi inte prata om detta problem heller. Och så vidare.

Konsekvensen av detta sätt att resonera är att en mängd viktiga samhällsfrågor blir omöjliga att debattera. Om man aldrig får peka ut någon kategori människor eftersom man då gör sig skyldig till vi-och-dem-tänkande innebär det att massor av samhällsproblem – från trafikolyckor till disciplinproblem i skolan till organiserad brottslighet – inte går att diskutera. Detta är, som alla tänkande människor inser, fullständigt absurt.

Om det finns samhällsproblem som direkt går att koppla till invandrade muslimer, så måste givetvis dessa problem kunna diskuteras öppet och ärligt, utan att diskussionen ska hindras av en skitnödigt politiskt korrekt rädsla för att skapa ett vi-och-dem-tänkande!

Sedan kanske Åkesson har fel i andra, mera övergripande delar av sitt resonemang. Måhända går det inte att belägga att vissa sociala problem eller integrationsproblem är knutna till just muslimer. Kanske har det sociala utanförskapet och den höga kriminaliteten inom vissa invandrargrupper ingenting med religionen att göra. Men det är i så fall en annan femma. Min poäng är att det i den pågående diskussionen om islam i Sverige inte är ett hållbart argument att anklaga meningsmotståndare för att skapa ett  vi-och-dem-tänkande.

Written by Rolf Hansson

29 oktober, 2009 at 8:23 e m

Rosengårds ”rebeller” gör det förväntade

leave a comment »

För oss som föddes under den senare halvan av 1960-talet formades världsbilden av tre dominerande myter. Först var det 68-vänstern genom vars dogmatiska glasögon vi lärde oss se världen som en kamp mellan underordnade och överordnade; förtryckta och förtryckare. Vi lärde oss förakta kommersialism och amerikansk kulturimperialism, och en känsla av skuld över att tillhöra den rika, privilegierade delen av världen inympades i oss. Sedan var det rockmusiken med sina föreställningar om att vara rebell och utmana vuxenvärld och etablissemang med provokativa attityder. Rockmytens rebell-ideal hade många likheter med bokstavsvänsterns revolutionsromantik, men var i allmänhet mera inriktad på det individuella och känsloorienterade än på det kollektiva och politiska. I bakgrunden, som en fond mot vilken dessa bägge myter kunde berättas, fanns förstås den övergripande socialdemokratiska folkhemsmyten: Vi levde i den bästa och tryggaste av världar. Krig, svält, fattigdom och terrorism var sånt som fanns långt borta. Sverige var världens rikaste land, välståndet tycktes oändligt och allt skulle bara fortsätta bli bättre.

 

I tonåren ville vi givetvis revoltera. I enlighet med tidsandan gjorde vi detta genom att klä oss i svarta kläder och lyssna på ”smal”, ”alternativ” rockmusik. I den mån vi hade ett politiskt engagemang befann vi oss på yttersta vänsterkanten eller utgav oss för att vara något slags anarko-syndikalister. I själva verket var vi förstås inga revoltörer överhuvudtaget. Vi bröt mot samhälleliga konventioner på det där lagoma, till intet förpliktigande sättet som bara de kan göra som till fullo lärt och internaliserat konventionerna. Vår ”revolt” var egentligen bara en bekräftelse på att vi tillägnat oss de kulturella koderna i de medelklassmiljöer vi växt upp i.

 

På sista tiden har vi i media kunnat läsa om kravaller på Rosengård i Malmö, och häromdagen ställde tydligen en grupp ungdomar i Tensta till med upplopp i syfte att visa sitt stöd för bråkmakarna på Rosengård. Upprinnelsen till det hela var att en fastighetsägare sagt upp hyreskontraktet med en muslimsk församling som bedrev religiös verksamhet i en källare. Källarmoskén blev tvungen att hitta en ny lokal, vilket en grupp unga muslimska invandrarkillar uppfattade som en provokation. De ockuperade den utrymda lokalen och blev avhysta av polisen. Sedan var cirkusen igång.

 

Jag tänker mig att de tonårskillar som tänder eld på bilar och kastar sten mot polisen uppfattar sej själva som rebeller och revoltörer i kamp mot ett förtryckande etablissemang. På så sätt skapar de sej en identitet och kan dessutom rättfärdiga kriminellt, asocialt beteende. Men egentligen är de förstås lika lite revoltörer som jag och mina kamrater var under våra svartklädda tonår. I själva verket spelar de precis den roll etablissemanget tilldelat dem och uppfyller till punkt och pricka den politiskt korrekta schablonbilden av ”marginaliserade invandrarungdomar i förorten”.

 

Det politiskt korrekta sättet att se på sociala problem bland invandrare är som bekant offerperspektivet. Charlataner som Masoud Kamali får gång på gång – i allmänhet oemotsagda – framföra sina pk-analyser av integrationsfrågor. Slutsatserna är alltid de samma: Invandrare är förtryckta, de är offer för strukturell rasism och islamofobi, det svenska samhället präglas av inskränkt etnocentrism, etc. Det faktum att det finns hundratusentals välintegrerade invandrare – människor som lärt sej svenska, utbildat sej, fått jobb eller driver företag, funnit fungerande sätt att förena sitt kulturella och religiösa ursprung med det svenska majoritetssamhällets värderingar, och är laglydiga – bortser man från. Det är bara offerperspektivet som gäller. Man förmår, likt 68-vänstern, bara göra en tolkning av världen; en svartvit, grovt förenklad uppdelning i offer och förtryckare.

 

De stenkastande tonårskillarna i Rosengård och Tensta har uppenbarligen accepterat och tagit till sej den bild av sej själva de blivit tilldelade av massmedia och av det politiskt korrekta etablissemanget. De ser förmodligen sej själva som offer, förtryckta av det elaka och rasistiska svenska majoritetssamhället. Denna självbild ger förstås uppenbara fördelar, inte olika de ”sjukdomsvinster” psykologer och läkare brukar tala om. Som offer behöver man ju inte anstränga sej att skaffa utbildning eller att söka jobb. Det är ändå kört, för alla vet ju att en stackars förtryckt blatte inte kan komma någonvart på den rasistiska svenska arbetsmarknaden. Och man kan utan problem ägna sej åt asociala, kriminella aktiviteter som att tända eld på saker eller att kasta sten mot polisen. Dessa handlingar legitimeras ju av att man ser sej själv som en rebell som gör uppror mot den förtryckande överheten.

 

På så sätt blir den politiskt korrekta bilden av integrationsproblem en självuppfyllande profetia. Den som ständigt framställs som ett offer och beskrivs som oförmögen att ta ansvar för sin egen situation kommer efter hand att bli just detta. De muslimska tonåringarna i Rosengård tror sej måhända vara rebeller, men i själva verket är de det rakt motsatta. De gör sej till offer därför att etablissemanget talat om för dem att de är offer. Verkligt rebelliskt hade det varit om dessa killar satsat på att utbilda sej och få kvalificerade jobb samtidigt som de försökt finna fungerande medelvägar mellan sitt eget etniska ursprung och den svenska majoritetskulturen. Då hade de kunnat visa att muslimsk blatte inte behöver vara synonymt med offer eller förlorare. Och det hade varit en radikal och upprorisk handling!

 

 

 

 

 

Vad vill egentligen Billström?

with 2 comments

Nu ska det bli tuffare tag i invandringspolitiken. På DN Debatt presenterade igår Tobias Billström och två av hans kollegor moderaternas planer på en förändrad migrationspolitik. Bakom alla de stora, abstrakta, högtflygande fraserna kunde man urskilja tre huvuddrag i moderaternas uppdaterade invandringspolitik:

 

1. Invandrare måste i högre grad kunna försörja sej själva, och ska inte fastna i bidragsberoende.

 

 2. Invandrare ska genom ekonomiska incitament förmås bosätta sej där det finns jobb och bostäder.

 

3. Det svenska samhället ska på ett tydligare sätt tala om för invandrare vilka regler och normer som gäller i Sverige.

 

Okej, det låter ju bra. Vi är som bekant många som sedan länge efterlyst en rejäl uppstramning av den extremt släpphänta svenska asyl- och invandringspolitiken. Givetvis är det positivt när förslag i denna riktning kommer från det dominerande regeringspartiet. Men ändå finns det många frågetecken.

 

Den stora, övergripande frågan är förstås om vi överhuvudtaget kan lita på Billström? Tänker verkligen moderaterna – och därmed hela alliansregeringen – göra radikala ändringar i invandringspolitiken? Eller är Billströms utspel bara ett spel för gallerierna, med syfte att försöka vinna tillbaks de borgerliga väljare som av aktuella opinionsmätningar att döma sökt sej till sverigedemokraterna?

 

Men, okej, låt oss vara schyssta och anta att Billströms nya giv faktiskt är mer än bara tomma ord. Då återstår ändå en hel del frågor.

 

För det första: Billström & co menar att det svenska samhället på ett tydligare sätt måste markera för invandrare vilka värderingar som gäller i Sverige. T ex skriver man:

 

I Sverige råder en utpräglad rädsla för att tydligt kommunicera helt fundamentala värderingar och värderingsbunden lagstiftning till människor som kommer hit. Oron för att missförstås eller utpekas som främlingsfientlig gör att vi i praktiken helt avstår från att ge en realistisk bild av vilka krav som gäller för den som vill leva ett bra liv i Sverige.

 

Men vilka fundamentala värderingar är det som avses? Enligt det politiskt korrekta synsättet är ju Sverige numera ett mångkulturellt samhälle, i vilket en mängd olika kulturer med därtill hörande värderingar existerar parallellt. Och enligt detta värderelativistiska synsätt har ju ingen kultur större rätt än någon annan att göra anspråk på att vara dominerande eller samhällsbärande. Redan vad gäller en sådan grundläggande definitionsfråga kan alltså moderaternas nya migrationspolitik stöta på patrull. Det är inte svårt att tänka sej de infekterade debatter som kan uppstå om någon tar sej friheten att försöka definiera vad som är ”fundamentala svenska värderingar”.

 

Men, okej, låt oss för enkelhets skull anta att de fundamentala värderingarna som avses är sådana värderingar som delas av de flesta i den infödda svenska majoritetsbefolkningen. Man kan i så fall anta att det är fråga om moraliska regler med rötter i judisk-kristen tradition, samt en samhälls- och människosyn med ursprung i upplysningstidens ideal (demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet, ett sekulärt samhälle, osv). Till dessa värderingar kan också läggas ett starkt jämställdhetsideal och en stor respekt för sexuella minoriteters rättigheter. Hur ska det då rent praktiskt gå till när vi i högre grad ska slå vakt om dessa värderingar och på ett tydligare sätt kommunicera dem till invandrare?

 

Ska vi förbjuda religiösa friskolor, så att muslimska familjer inte kan isolera sina barn från majoritetssamhället? Ska vi skärpa lagstiftningen vad beträffar så kallade hedersbrott? Ska vi ta bort de föråldrade delar av skollagen som gör det möjligt för muslimska föräldrar att få sina barn befriade från t ex sexualundervisning? Ska vi ändra tolkningen av begreppet ”hatbrott” så att det även kan omfatta de fall där invandrare begår brott mot infödda svenskar just för att de är infödda svenskar? Ska vi dra in bidragen till invandrarföreningar som inte kan visa att de aktivt arbetar för att deras medlemmar ska assimileras i det svenska samhället? Ska vi skärpa lagstiftningen så att det blir lättare för domstolarna att döma invandrade brottslingar till utvisning?

 

Eller ska vi låta Migrationsverket framställa en broschyr i vilken man på arabiska informerar om att det i Sverige är förbjudet att kasta ut sina döttrar från balkongen, och sedan dela ut den till alla SFI-elever?

 

Sådana konkreta frågor får vi inga svar på i Billströms artikel. Men det är förstås sådana frågor som är avgörande för om moderaternas förslag överhuvudtaget är värt att ta på allvar. Det är först när de övergripande, i hög grad abstrakta tankegångarna blir till konkret praktik som vi kan bedöma vad de egentligen är värda.

 

För det andra: I den invandringspolitik som aviseras läggs stor vikt vid att invandrare ska bli självförsörjande och inte ta för givet att de kan leva på bidrag. Hur ska då detta gå till? Arbetslösheten är redan hög och nu förutspås det bli sämre tider igen. När inte ens högutbildade svenskar kan få jobb, var ska det då finnas arbetstillfällen för (i många fall) lågutbildade invandrare som inte kan språket?

 

Moderaternas lösning på detta är att det ska skapas fler jobb inom det man kallar ”den enklare tjänstesektorn”. Dessutom menar man att de jobb som redan finns i denna sektor måste bli lagliga. Man vill m a o få bort svartjobben inom t ex städbranschen och restaurangbranschen. I artikeln formuleras det så här:

 

Den nya och växande arbetsmarknaden inom den enklare tjänstesektorn måste tillåtas att växa sig stark. Ska den kunna erbjuda fler riktiga jobb måste den också bli vit. Starka incitament behövs för att uppmuntra människor att arbeta vitt redan under den första tiden i Sverige. Framför allt måste kombinationen bidrag och svarta inkomster förhindras. Vi kan inte acceptera att människor riskerar att utnyttjas utan värdighet och rättigheter på en svart arbetsmarknad.

 

Även detta låter förstås bra i teorin. Men om det ska skapas massor av nya, vita, lagliga jobb i den enklare tjänstesektorn krävs förmodligen en radikalt förändrad arbetsmarknadspolitik. Då måste nog de tänkta arbetsgivarna få rejäla incitament i form av sänkta skatter, sänkta arbetsgivaravgifter, minskat fackligt inflytande och en uppluckring av lagen om anställningsskydd. Och hur går det ihop med moderaternas benhårda ovilja att frångå ”den svenska modellen” vad gäller arbetsmarknadspolitiken?

 

Det är som synes många frågor som måste besvaras innan man kan ta ställning till Billströms utspel om en skärpt invandringspolitik. Tills de frågorna besvarats är jag tyvärr böjd att tro att det bara är ännu ett exempel på populistiskt, till intet förpliktigande valfläsk.

 

 

 

 

Schyman sjabblar igen

leave a comment »

Bakgrunden är nog redan bekant för de flesta, men för säkerhets skull tar jag den i korta drag:

 

Den feministiska debattören Maria Hagberg har lämnat Feministiskt initiativ i protest mot att de, enligt Hagberg, ”blundar för hedersvåldet”. Istället har Maria Hagberg startat Nätverket mot hedersrelaterat våld. I ett par uppmärksammade debattartiklar och i radioprogrammet Studio Ett har Hagberg varit mycket kritisk mot hur Gudrun Schyman och Fi behandlar frågor som berör hedersrelaterat våld och kvinnoförtryck inom arabiska/muslimska kulturer.

 

I en debattartikel i dagens Kvällsposten (”Fi blundar inte för hedersvåld”, 2008-03-30) försöker Schyman försvara sej mot Hagbergs kritik. Hennes argumentation är oerhört tunn, och hennes försök att försvara Fi:s feghet i frågor som berör hedersrelaterat våld framstår som alltmer desperata och genomskinliga. I den aktuella artikeln är hennes enda egentliga argument att man genom att diskutera det hedersvåld som förekommer i vissa invandrargrupper skulle kunna få människor att tro att våld mot kvinnor inte förekommer bland infödda, etniska svenskar.

 

Schymans argument är förstås fullständigt idiotiskt. Det är ungefär som att säga: ”Vi får endast diskutera missbruksproblem ur ett övergripande perspektiv, där vi klumpar ihop både alkoholister, narkomaner och läkemedelsmissbrukare och kallar dem alla för missbrukare. För om vi diskuterar t. ex alkoholister för sej, så glömmer folk bort att det även finns narkomaner.” Bästa Gudrun, det ena utesluter givetvis inte det andra! Och de flesta människor är faktiskt så pass intelligenta att de kan hålla två tankar i huvudet samtidigt!

 

Dessutom är det givetvis så att det hedersvåld som förekommer i vissa invandrargrupper (huvudsakligen från arabiska/muslimska kulturer) präglas av vissa särdrag som i hög grad skiljer det från det kvinnovåld som förekommer i den svenska majoritetsbefolkningen. De huvudsakliga skillnaderna är att hedersvåldet i stor utsträckning är socialt accepterat inom den etniska gruppen, att det sanktioneras genom att kopplas till religion och tradition, samt att det ofta är en hel familj eller släkt som gemensamt planerar och utför våldet.

 

Schymans försök att bagatellisera hedersvåldet får mej osökt att tänka på ett uttalande journalisten och författarinnan Liza Marklund gjorde när hon intervjuades angående dokumentärromanen ”Gömda”, som ju är en autentisk skildring av hur en kvinna systematiskt misshandlas och förföljs av en man hon haft ett förhållande med. Marklund beklagade att den misshandlande mannen i ”Gömda” råkade vara en invandrare från mellanöstern. Hon menade att vissa läsare kanske skulle få en bild av att det endast är invandrarmän som utövar denna typ av kvinnovåld.

 

Nej, Liza, vi som läst ”Gömda” är inte så naiva att vi tror att det bara är invandrade män från mellanöstern som slår kvinnor. Vi vet förstås mycket väl att det finns gott om infödda svenska psykopater som misshandlar, hotar och förföljer kvinnor. Men de övergrepp huvudpersonen ”Maria” utsätts för i ”Gömda” beror faktiskt delvis på att den misshandlande mannen är invandrare med arabisk/muslimsk bakgrund. För när har man hört talas om att en svensk hustrumisshandlare som ålagts besöksförbud fått hjälp av ett tiotal kompisar för att kunna fortsätta hota och förfölja sitt ex?

 

 

Written by Rolf Hansson

30 mars, 2008 at 5:59 e m