Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Posts Tagged ‘pk

Vi-och-dem-argumentet håller inte!

with one comment

Det finns inget de och vi. Det finns bara ett vi. Detta vi är odelbart. Annars är vi inte längre människor. Så allvarligt är valet, här och nu, och alltid.

Så löd de avslutande raderna i en insändare som publicerades i Kvällsposten häromdagen. Texten var en av tusentals som under de senaste veckorna behandlat Jimmie Åkessons beryktade debattartikel om islam som ett hot mot Sverige. Temat var förstås att Åkesson genom sin islamkritik försöker skapa ett ”vi-och-dem-tänkande”, enligt vilket ”vi” (infödda svenskar) ställs mot ”dem” (muslimska invandrare). Insändarskribenten använde sig av ett av standardinslagen i den arsenal av politiskt korrekta argument som brukar tas till för att hindra en kritisk debatt om invandringspolitiken. Visserligen var tonfallet något mera högtravande och känsloladdat än vad som är brukligt. Men argumentet var likväl det samma. Jimmie Åkesson hade skapat ett vi-och-dem-tänkande, och det får man absolut inte göra i politiskt korrekt svensk samhällsdebatt!

När politiskt korrekta tyckare anklagar Åkesson och andra debattörer som riktar kritik mot svensk invandrings- och integrationspolitik för att skapa ett vi-och-dem-tänkande gör de sig skyldiga till ett grovt tankefel. Alla som är någorlunda kapabla till logiskt tänkande och – åtminsone för ett ögonblick – kan ta av sig de rosafärgade pk-glasögonen och använda sitt sunda förnuft inser nämligen följande:

Praktiskt taget alla samhällsproblem går i någon mening att koppla till någon specifik grupp av människor. Om vi t. ex. vill diskutera alkoholmissbruk kan vi konstatera att detta problem är föga utbrett bland helnykterister och måttlighetsdrickare. Det tenderar däremot att vara vanligt bland storkonsumenter av alkohol, dvs. dem som vi i dagligt tal kallar alkoholister. En diskussion om alkoholmissbruk leder då till ett vi-och-dem-tänkande, där vi (nykterister och måttliga konsumenter) ställs i kontrast till dem (folk som dricker för mycket). Föjlaktligen går det inte att ha en öppen debatt om alkoholmissbruk, då en sådan debatt leder till ett vi-och-dem-tänkande.

Samma sak gäller om vi vill diskutera problemet med att en del höga chefer inom näringslivet tillskansar sig orimligt stora bonusar och ”fallskärmar”. En diskussion kring detta problem leder förstås till ett vi-och-dem-tänkande där vi (vanliga människor som inte får tjugo extra årslöner för att vi gjort vårt jobb) ställs mot dem (giriga näringslivstoppar i total avsaknad av moral). Alltså kan vi inte prata om detta problem heller. Och så vidare.

Konsekvensen av detta sätt att resonera är att en mängd viktiga samhällsfrågor blir omöjliga att debattera. Om man aldrig får peka ut någon kategori människor eftersom man då gör sig skyldig till vi-och-dem-tänkande innebär det att massor av samhällsproblem – från trafikolyckor till disciplinproblem i skolan till organiserad brottslighet – inte går att diskutera. Detta är, som alla tänkande människor inser, fullständigt absurt.

Om det finns samhällsproblem som direkt går att koppla till invandrade muslimer, så måste givetvis dessa problem kunna diskuteras öppet och ärligt, utan att diskussionen ska hindras av en skitnödigt politiskt korrekt rädsla för att skapa ett vi-och-dem-tänkande!

Sedan kanske Åkesson har fel i andra, mera övergripande delar av sitt resonemang. Måhända går det inte att belägga att vissa sociala problem eller integrationsproblem är knutna till just muslimer. Kanske har det sociala utanförskapet och den höga kriminaliteten inom vissa invandrargrupper ingenting med religionen att göra. Men det är i så fall en annan femma. Min poäng är att det i den pågående diskussionen om islam i Sverige inte är ett hållbart argument att anklaga meningsmotståndare för att skapa ett  vi-och-dem-tänkande.

Written by Rolf Hansson

29 oktober, 2009 at 8:23 e m

Sund anständighet eller fegt hyckleri?

with one comment

Vi behöver mer – inte mindre – politisk korrekthet! Det hävdar den socialdemokratiske f.d. utbildningsministern Bengt Göransson. Han ger en förenklad och starkt vinklad bild av vad politisk korrekthet innebär, men hans text väcker ändå intressanta frågor. Ska politisk korrekthet ses som en sund anständighet och känsla för vad som är passande? Eller är den bara ett uttryck för fegt, konformistiskt hyckleri?

I en krönika i Helsingborgs Dagblad 2009-05-13 resonerar Bengt Göransson kring begreppet politisk korrekthet. Han menar att han kommit att ompröva detta begrepp. Politisk korrekthet är enligt Göransson något som behövs för att hålla det offentliga samtalet på en anständig nivå. Han skriver:

Jag tror att vi behöver mer, inte mindre av politisk korrekthet i samhället. Bara genom att värdesätta den kan vi hindra grov rasism, förakt för oliktänkande och kränkning av medmänniskor att exponeras offentligt. Den som vet att hålla inne med den sortens åsikter och beteenden, som känner ett moraliskt tryck eller som lärt sig att skämmas för grovheter förtjänar respekt. /…/ Yttrandefriheten får aldrig innebära en rätt för var och en att ge efter för varje sin fördom, och man är inte heller skyldig att framföra alla sina oöverlagda tankar.

Inte oväntat använder sej Bengt Göransson sedan av Sverigedemokraterna som exempel för att illustrera vilka ”grovheter” som kan släppas fram när det brister i politisk korrekthet.  Bl.a. berättar han om hur den dåvarande moderate riksdagsmannen Sten Andersson (numera sverigedemokrat) implicit försvarade apartheidsystemet i Sydafrika i en riksdagsdebatt 1987.

Hur ska vi då se på politisk korrekthet? Har den gamle ministern rätt när han väljer att se politisk korrekthet som ett slags anständighet som behövs för att inte den politiska debatten ska spåra ur i fördomar, förakt och kränkningar?

Invandringsdebatten är ett utmärkt exempel att granska, eftersom det troligen är den samhällsfråga som i Sverige omgärdas av mest politisk korrekthet.

På invandringskritiska bloggar och nätforum är ”politiskt korrekt” det absolut värsta man kan vara. I dessa forum talar skribenterna föraktfullt om ”pk-maffian”, ”pk-eliten” eller ”pk-iterna”, och avser då de flesta etablerade politiker, debattörer och journalister. Man menar att dessa medvetet försöker dölja invandringens negativa konsekvenser i form av kriminalitet och sociala problem. T.ex. refererar man ofta till BRÅ:s undersökningar för att påvisa invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.

Problemet med de diskussioner som förs på dessa forum är emellertid att de tenderar att urarta i just den sortens ”grovheter” som Bengt Göransson vänder sej mot. Sakliga, faktabaserade texter om t.ex. brottslighet bland invandrare genererar ofta grovt generaliserande, fördomsfulla och – ibland – öppet rasistiska kommentarer.

Om man å andra sidan ser på innehållet i ”gammelmedia” är tendensen den rakt motsatta. Där riskerar man aldrig att gå över gränsen och förfalla till ”grovheter”, eftersom man nogsamt ser till att undvika debatter eller nyhetsrapportering som i klartext behandlar invandrares brottslighet eller andra känsliga frågor som hör samman med invandring och flyktingmottagning. Sådant material skulle ju kunna fungera som argument för ”främlingsfientliga krafter” och då skulle man ju kunna anklagas för att ”fiska i grumliga vatten”. Så istället håller man käften.

Bägge dessa ytterligheter; nätforumens fördomsfulla plumpheter och de etablerade mediernas fega strutsbeteende, är förstås lika korkade och kontraproduktiva. Det måste givetvis vara möjligt för någorlunda vettiga, tänkande människor att diskutera känsliga frågor på en civiliserad nivå, utan att förfalla till fördomar, generaliseringar, hat och förakt. För visst kan man väl vara anständig och civiliserad utan att för den skull vara feg och hycklande?

Genusvansinnet når nya höjder

with one comment

De mest rabiata tokfeministerna tycks tack och lov inte få så mycket medieutrymme för närvarande. Ibland händer det till och med att man kan läsa en hel debatt- eller kultursida i någon av de större dagstidningarna utan att stöta på begreppen ”könsmaktordning” och ”patriarkal struktur”. Men tro inte att de har gett upp för det.

Gudrun och Tiina och deras gelikar håller förstås fortfarande på och letar orättvisor, och kan med sina ytterst elastiska teorier tolka in kvinnoförtryck och manlig överordning i precis vilket sammanhang som helst. I synnerhet verkar genusvansinnet ha fritt spelrum i vissa akademiska miljöer.

 Matematikern Tanja Bergkvist är en av dem som lyckats kritisera tokfeminismen och genustänkandets mest extrema avarter. Förmodligen kommer hon undan med detta för att hon är kvinna. Detta enligt samma pk-princip som innebär att endast muslimer kan kritisera islam utan att bli anklagade för islamofobi, eller att endast invandrare kan kritisera invandringspolitiken utan brännmärkas som främlingsfientliga.

Via Johan Ingerös blogg hittade jag denna utmärkta text som Tanja Bergkvist lagt upp på sin blogg för ett par dagar sedan. Texten förtjänar att läsas i sin helhet, men den kan kort sammanfattas ungefär så här:

En manlig anställd vid ett svenskt universitet har fått officiell kritik av rektorn för att ha utsatt en kvinna för ”kränkande särbehandling på grund av kön”. Kvinnan i fråga var i egenskap av ”jämställdhetsexpert” på mannens arbetsplats för att hålla ett föredrag om sexuella trakasserier. Den kränkande särbehandlingen bestod i att mannen under föredraget varit ouppmärksam och tittat i sina papper istället för på föreläsarens OH-bilder. Dessutom hade någon hört honom kommentera jämställdhetsexpertens klädsel i korridoren i samband med föreläsningen.

Detta ses alltså som en kränkning av sådan dignitet att mannen får emotta en officiell reprimand från organisationens högste chef…

Man kan förstås skratta åt sådana här historier och krasst konstatera att vi lever i ett land där den politiska korrektheten i vissa frågor (läs: feminism och invandringspolitik) nått en sådan nivå att vissa grupper av människor totalt förlorar verklighetskontakten.

Men skrattet fastnar i halsen när man betänker att det faktiskt finns ett verkligt kvinnoförtryck. Enligt BRÅ ökade den anmälda misshandeln mot kvinnor med 34 procent under perioden 1998 – 2007. Under samma tid ökade antalet anmälda sexualbrott med c:a 50%. Vi vet också att det inom vissa invandrargrupper finns ett utbrett hederstänkande som leder till att unga flickor hindras från att leva fria, självständiga liv och i värsta fall misshandlas eller mördas för att skydda familjens ”heder”.

Detta är högst reella samhällsproblem. Varför ägnar inte jämställdhetsexperterna sin tid och kraft åt dessa frågor istället för åt trams?

Mellan muslimkramare och muslimhatare

with 4 comments

Muslimkramare mot muslimhatare – debatten om islam kontra den sekulariserade västvärlden tycks ha gått mot en kontraproduktiv polarisering. Politiskt korrekta vänsterdebattörer på de stora tidningarnas kultursidor ser bara islamofobi och främlingsfientlighet, medan bloggosfärens invandringskritiska högerpopulister ser miljontals primitiva barbarer hota de västerländska demokratierna.

 

 I Aftonbladet 2009-04-02 recenserades Andreas Malms Hatet mot muslimer av Torsten Kälvemark. Kälvemarks recension var övervägande mycket positiv. Bortsett från några marginella kritiska synpunkter höjdes Malms bok till skyarna. Kälvemark menade att Malm gjort en oerhört viktig insats för att visa på att muslimer i västvärlden är offer för ett fullständigt obefogat hat, och att detta hat nu nått en omfattning som kan jämföras med hatet mot judar i 1930-talets Tyskland. Bl.a. skrev Kälvemark:

 

Här finns belagt med svart på vitt, med mer än två tusen fotnoter, att anständighetens gräns om och om igen har passerats i kritiken av en historisk religion/…/som miljoner fredliga människor runt om i världen bekänner sig till.

 

Bilden är tydlig: I Malms och Kälvemarks värld är den stora invandringen av muslimer till Västeuropa helt oproblematisk. Kulturkrockar och därpå följande sociala problem finns inte. Det enda problemet är den utbredda islamofobin och främlingsfientligheten i de västeuropeiska ländernas majoritetsbefolkningar.

 

Ett av Andreas Malms tydligaste exempel på oresonligt hat och förakt mot muslimer är en av del av de diskussioner som förs på invandringskritiska bloggar och diskussionsforum. I en del sådana forum har gränsen mellan acceptabel, civiliserad religions- och kulturkritik och öppet rasistiskt hat fullständigt upplösts. Torsten Kälvemark citerade i sin recension några skräckexempel, hämtade från kommentarsforumen i bloggar som t.ex. I mitt Sverige:

 

Bäst är att bojkotta allt som har med mussar att göra. Vill man inte ha råttor så matar man inte dessa.

 

Så länge dessa apor hellre väljer att hänge sig åt sjukdomen islam bör man sätta dom i en geografiskt begränsad karantän.

 

Även här är bilden tydlig: Man bygger upp en samhällssyn enligt vilken praktiskt taget alla problem kan skyllas på invandringen i allmänhet, och på den muslimska invandringen i synnerhet. När denna samhällsanalys får frodas utan begränsningar eller kritisk granskning urartar den i ren rasism. Muslimer framställs kategoriskt som primitiva, krigiska barbarer vars mål är att ta över makten i västerländska demokratier. Om vi inte sätter ner foten nu kommer vi snart att ha burka-tvång för kvinnor, sharialagstiftning och offentliga steningar i Sverige, typ. 

 

Bägge förhållningssätten – såväl det vänsterinriktade, politiskt korrekta som det högerpopulistiska och invandringsfientliga – är förstås lika urbota korkade i sin enögdhet. Det är givetvis fullständigt absurt att betrakta alla muslimer som fundamentalistiska fanatiker och potentiella våldsverkare. Det är dock lika absurt att vägra se de svårigheter och kulturkrockar som uppstår i möten mellan konservativa, starkt religiösa muslimer och sekulariserade västerländska samhällen. Det finns – åtminstone bland vissa grupper av muslimer – tankegods, värderingar och beteendemönster som svårligen låter sej förenas med de ideal som präglar moderna västeuropeiska demokratier. Jag tänker då t.ex. på kvinno- och sexualsynen, synen på yttrandefrihet och konstnärlig frihet, respekten för individens frihet gentemot familj/släkt samt den starka antisemitismen och Israelhatet.

 

Sverige har, i likhet med ett flertal  andra västeuropeiska länder, under de senaste 25 – 30 åren haft en stor muslimsk invandring. Från att ha varit en perifer, exotisk företeelse som i huvudsak förknippats med arabvärlden har islam och muslimer blivit naturliga inslag i svenskt samhällsliv. I de flesta fall fungerar integrationen lyckligtvis någorlunda väl. Majoriteten muslimer är förstås vanliga, fredliga människor som vill arbeta och sköta sej, och som tar avstånd från fanatism och extremism. Detta måste vi slå fast!

 

Men ibland uppstår också problematiska kulturkrockar. Dessa måste vi kunna diskutera öppet. Vi måste också kunna slå fast att i västerländska demokratier gäller en modern, sekulariserad syn på t.ex. yttrandefrihet eller kvinnors rättigheter. Och vi måste kunna göra detta utan att bli anklagade för att vara islamofober eller rasister!

 

Det är hög tid att diskussionen kring islam börjar föras på en vettig nivå, utan att vare sej politiskt korrekta vänsterpopulister eller smygrasistiska högerpopulister får sätta agendan. Den tilltagande polariseringen mellan muslimkramare och muslimhatare leder inte till några konstruktiva lösningar.

 

 

 

 

Rosengårds ”rebeller” gör det förväntade

leave a comment »

För oss som föddes under den senare halvan av 1960-talet formades världsbilden av tre dominerande myter. Först var det 68-vänstern genom vars dogmatiska glasögon vi lärde oss se världen som en kamp mellan underordnade och överordnade; förtryckta och förtryckare. Vi lärde oss förakta kommersialism och amerikansk kulturimperialism, och en känsla av skuld över att tillhöra den rika, privilegierade delen av världen inympades i oss. Sedan var det rockmusiken med sina föreställningar om att vara rebell och utmana vuxenvärld och etablissemang med provokativa attityder. Rockmytens rebell-ideal hade många likheter med bokstavsvänsterns revolutionsromantik, men var i allmänhet mera inriktad på det individuella och känsloorienterade än på det kollektiva och politiska. I bakgrunden, som en fond mot vilken dessa bägge myter kunde berättas, fanns förstås den övergripande socialdemokratiska folkhemsmyten: Vi levde i den bästa och tryggaste av världar. Krig, svält, fattigdom och terrorism var sånt som fanns långt borta. Sverige var världens rikaste land, välståndet tycktes oändligt och allt skulle bara fortsätta bli bättre.

 

I tonåren ville vi givetvis revoltera. I enlighet med tidsandan gjorde vi detta genom att klä oss i svarta kläder och lyssna på ”smal”, ”alternativ” rockmusik. I den mån vi hade ett politiskt engagemang befann vi oss på yttersta vänsterkanten eller utgav oss för att vara något slags anarko-syndikalister. I själva verket var vi förstås inga revoltörer överhuvudtaget. Vi bröt mot samhälleliga konventioner på det där lagoma, till intet förpliktigande sättet som bara de kan göra som till fullo lärt och internaliserat konventionerna. Vår ”revolt” var egentligen bara en bekräftelse på att vi tillägnat oss de kulturella koderna i de medelklassmiljöer vi växt upp i.

 

På sista tiden har vi i media kunnat läsa om kravaller på Rosengård i Malmö, och häromdagen ställde tydligen en grupp ungdomar i Tensta till med upplopp i syfte att visa sitt stöd för bråkmakarna på Rosengård. Upprinnelsen till det hela var att en fastighetsägare sagt upp hyreskontraktet med en muslimsk församling som bedrev religiös verksamhet i en källare. Källarmoskén blev tvungen att hitta en ny lokal, vilket en grupp unga muslimska invandrarkillar uppfattade som en provokation. De ockuperade den utrymda lokalen och blev avhysta av polisen. Sedan var cirkusen igång.

 

Jag tänker mig att de tonårskillar som tänder eld på bilar och kastar sten mot polisen uppfattar sej själva som rebeller och revoltörer i kamp mot ett förtryckande etablissemang. På så sätt skapar de sej en identitet och kan dessutom rättfärdiga kriminellt, asocialt beteende. Men egentligen är de förstås lika lite revoltörer som jag och mina kamrater var under våra svartklädda tonår. I själva verket spelar de precis den roll etablissemanget tilldelat dem och uppfyller till punkt och pricka den politiskt korrekta schablonbilden av ”marginaliserade invandrarungdomar i förorten”.

 

Det politiskt korrekta sättet att se på sociala problem bland invandrare är som bekant offerperspektivet. Charlataner som Masoud Kamali får gång på gång – i allmänhet oemotsagda – framföra sina pk-analyser av integrationsfrågor. Slutsatserna är alltid de samma: Invandrare är förtryckta, de är offer för strukturell rasism och islamofobi, det svenska samhället präglas av inskränkt etnocentrism, etc. Det faktum att det finns hundratusentals välintegrerade invandrare – människor som lärt sej svenska, utbildat sej, fått jobb eller driver företag, funnit fungerande sätt att förena sitt kulturella och religiösa ursprung med det svenska majoritetssamhällets värderingar, och är laglydiga – bortser man från. Det är bara offerperspektivet som gäller. Man förmår, likt 68-vänstern, bara göra en tolkning av världen; en svartvit, grovt förenklad uppdelning i offer och förtryckare.

 

De stenkastande tonårskillarna i Rosengård och Tensta har uppenbarligen accepterat och tagit till sej den bild av sej själva de blivit tilldelade av massmedia och av det politiskt korrekta etablissemanget. De ser förmodligen sej själva som offer, förtryckta av det elaka och rasistiska svenska majoritetssamhället. Denna självbild ger förstås uppenbara fördelar, inte olika de ”sjukdomsvinster” psykologer och läkare brukar tala om. Som offer behöver man ju inte anstränga sej att skaffa utbildning eller att söka jobb. Det är ändå kört, för alla vet ju att en stackars förtryckt blatte inte kan komma någonvart på den rasistiska svenska arbetsmarknaden. Och man kan utan problem ägna sej åt asociala, kriminella aktiviteter som att tända eld på saker eller att kasta sten mot polisen. Dessa handlingar legitimeras ju av att man ser sej själv som en rebell som gör uppror mot den förtryckande överheten.

 

På så sätt blir den politiskt korrekta bilden av integrationsproblem en självuppfyllande profetia. Den som ständigt framställs som ett offer och beskrivs som oförmögen att ta ansvar för sin egen situation kommer efter hand att bli just detta. De muslimska tonåringarna i Rosengård tror sej måhända vara rebeller, men i själva verket är de det rakt motsatta. De gör sej till offer därför att etablissemanget talat om för dem att de är offer. Verkligt rebelliskt hade det varit om dessa killar satsat på att utbilda sej och få kvalificerade jobb samtidigt som de försökt finna fungerande medelvägar mellan sitt eget etniska ursprung och den svenska majoritetskulturen. Då hade de kunnat visa att muslimsk blatte inte behöver vara synonymt med offer eller förlorare. Och det hade varit en radikal och upprorisk handling!