När kulturen blir dokusåpa

Under det senaste året har Kultursverige skakats av två rejäla litterära debatter; fejder som – för ovanlighets skull – gett visst eko även utanför kultursidornas slutna sfär. Vad har då dessa debatter handlat om? Har de handlat om böcker som haft exceptionella litterära kvaliteter? Har det varit fråga om verk som innehållit nya banbrytande tankar och idéer av stor allmänmänsklig eller samhällelig betydelse? Nej, tyvärr. Istället har uppmärksamheten byggt på att författarna i de omdebatterade böckerna kastat skit på verkliga, namngivna människor.

 Diskussionerna har därmed i huvudsak handlat om huruvida det är moraliskt försvarbart att en författare i ett skönlitterärt verk gör grova personliga påhopp på autentiska, namngivna, nu levande personer. Det har dessutom funnits uppenbara inslag av voyeuristisk tillfredsställelse över att prominenta medlemmar i den svenska kultureliten fått sin smutsiga byk tvättad offentligt. Kulturskribenterna ägnar sej alltså åt illa dold sensationslystnad; sånt som i andra sammanhang brukar kallas simpel skvallerjournalistik. Böckerna jag tänker på är förstås Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Lars Noréns En dramatikers dagbok.

 Jag är inte ute efter att ta ställning vare sej för eller emot Lundgrens eller Noréns rätt att i litterär form bedriva privata vendettor. Jag är inte heller ute efter att bedöma de litterära kvaliteterna (eller bristen därpå) i någon av de omdiskuterade böckerna. Sanningen att säga har jag inte läst någon av dem. Men debatterna kring dessa böcker säger åtskilligt om rådande kulturklimat. De enda tillfällen då litterära debatter får ett sådant genomslag att de till och med tas upp på andra ställen än kultursidorna är när diskussionerna sjunkit till dokusåpans nivå; när det handlar om att rota i kulturpersonligheters privatliv och möjligen få reda på vem som legat med vem på DN:s kulturredaktion, eller vilka som hamnade i ett fyllebråk på Dramatens personalfest. 

 För ett par veckor sedan kunde man i Expressen läsa om en performance-festival som ska gå av stapeln i Uppsala i juni. Festivalen finansieras åtminstone delvis med offentliga medel, och bl a Uppsala kommun och Kulturrådet har bidragit med slantar. Ett av inslagen på denna festival är en ”workshop i flogging”. Detta innebär i praktiken att människor som ägnar sej åt sadomasochistisk sex ska visa hur man smiskar varandra i sexuellt syfte. Det är svårt att inte få associationer till Jerry Springer Show och liknande trash-tv, där man i ett slags modern freakshow visar upp mer eller mindre kittlande avvikelser.

Den skattefinansierande smiskuppvisningen föranleder naturligtvis två frågor:

 1. Hur tolkar man en uppvisning av sadomasochistiska sexuella övningar som en konst-eller kulturyttring? Att offentligt visa upp människor som har sex brukar annars klassificeras som pornografi. Varför väljer man i detta fall att se det som en kulturyttring?

2. Det finns säkert en massa människor som är nyfikna på sadomasochistisk sex, men är verkligen behovet av information om detta så stort att kommunen måste finansiera en uppvisning inom ramen för en kulturfestival? En Googlesökning på ordet sadomasochism ger c:a 706 000 träffar, och om man googlar på det internationella begreppet S&M  får man i runda slängar 5 400 000 träffar. Alltså verkar det knappast råda någon brist på information om ämnet för dem som är intresserade.

Debatterna kring Noréns och Lundbergs böcker och den kommande smisk-uppvisningen i Uppsala är – menar jag – uttyck för samma sak, nämligen ett kulturliv i kris. Den etablerade finkulturen har blivit alltmer elitistisk och uppfattas ofta av ”vanliga människor” som konstig och obegriplig. Samtidigt präglas samhället i stort av en ekonomistisk anda som gjort att kulturell och humanistisk bildning inte längre anses ha något värde, och som reducerat kulturdebatten till att vara ett slags intellektuell lekstuga för en liten klick akademiker som många gånger totalt förlorat verklighetskontakten.

Kultureliten kämpar med näbbar och klor för att få den breda massan att intressera sej för kulturyttringar som av gemene man ofta bara uppfattas som ointressanta och svårförståeliga. Det skrivs spaltmeter efter spaltmeter om ”angelägna” böcker, ”viktiga” konstutställningar och ”starka” teateruppsättningar. Men ändå skiter Svensson högaktningsfullt i det mesta av detta. Ala dessa förment ”viktiga” och ”angelägna” kulturyttringar blir oftast bara angelägenheter för närmast sörjande.

Vad gör då kultureliten för att få ”vanligt folk” att intressera sej för högkultur, och för att motverka det kulturfientliga samhällsklimatet? Jo, man väljer att sänka sej till dokusåpornas och reality-showernas nivå. Sex, snusk och skvaller säljer alltid. Om vi inte kan locka folk från tv-apparaterna till biblioteken och konstgallerierna på annat sätt, så får vi väl ta till samma knep som tv-producenterna. Det viktiga är ju att vi kan få folk att intressera sej för kultur. Om sedan kulturens innehåll är svårt att skilja från en genomsnittlig TV5-kväll så spelar det väl mindre roll.