Rolf Hansson – om politik, samhällsdebatt, musik m.m.

Rolf Hansson

Posts Tagged ‘utbildning

Låt oss bara jobba ifred!

leave a comment »

För ett par dagar sedan tog jag upp händelsen med den universitetsanställde som anklagats för ”kränkande särbehandling på grund av kön”. Orsaken till anklagelserna var att han inte visat tillbörlig uppmärksamhet under en föreläsning om sexuella trakasserier. Den alltid vassa Sanna Rayman tar upp samma händelse i en artikel i dagens Svenska Dagbladet, men väljer att se den ur en annan vinkel.

De flesta som kommenterat historien (inklusive undertecknad) har sett den som ännu ett uttryck för extremfeminism och genustokerier. Sanna Rayman gör en annan tolkning. Hon ser den anklagade mannens beteende som en rimlig reaktion på att han tvingas genomlida meningslösa kurser som inte har ett dugg med hans egentliga arbete att göra.

Den alldeles lysande slutklämmen på Raymans artikel fick mej att skratta högt:

Nu tänker jag våga mig på att föra en grupptalan. Gruppen jag menar är alla vi som inte vill jämföras med bojar. Vi som vill slippa att utbildas om härskartekniker. Vi som avskyr att gruppcoachas om värdegrunder. Vi som ogillar att medvetandegöras om genusstrukturer i kontorslandskapen. Vi som hatar att teambuildas av fan och hans queera moster. Kort sagt, jag talar nu för alla de som gillar att…eh…jobba på jobbet. Det enda vi ber om är att ni i den andra gruppen ska lämna oss i fred. Låt oss bara jobba. Snälla?

You go girl!

Att prata om symptom botar inte sjukdomen

leave a comment »

För några dagar sedan, närmare bestämt den 19 augusti, dominerades kulturuppslaget i

Expressen/Kvällsposten av en helsidesartikel på ett kärt tema, nämligen humanioras kris. Denna gång var det inte mindre än åtta mycket väletablerade akademiker och kulturpersonligheter som beklagade sej över hur rådande utbildningspolitik leder till en konstant försämring av såväl utbildning som forskning i humanistiska ämnen.

 

Artikeln utgjordes i huvudsak av en detaljerad genomgång av de ekonomiska förutsättningar och regelsystem som styr universiteten, och hur dessa på olika sätt leder till negativa konsekvenser för undervisning och forskning inom humaniora.

 

Jag finner ingen anledning att tvivla på de fakta som framfördes i artikeln, och jag är övertygad om att artikelförfattarnas analys av situationen är korrekt. Det som förvånar mej är dock att dessa i högsta grad belästa och bildade skribenter, som utan tvekan besitter en avsevärd analytisk förmåga, inte bryr sej om att ta upp de underliggande politiska och sociokulturella orsakerna till krisen inom humaniora.

 

Att man inom det svenska utbildningsväsendet gradvis försämrar och utarmar humanistisk utbildning och forskning är knappast någon nyhet. Vidare är det självklart att denna utveckling till syvende och sist beror på politiska beslut. Det är ju våra folkvalda politiker som fattar de avgörande besluten om utbildningsväsendets utformning och ekonomiska förutsättningar. Den centrala frågan blir då: Varför tenderar utbildningspolitiken att drivas i en riktning som konsekvent missgynnar humaniora?

 

Denna centrala, underliggande frågeställning berörs endast mycket flyktigt i artikeln. Man konstaterar att de nu moderna trenderna om anställbarhet, kortsiktig ekonomisk lönsamhet och entreprenörsanda inte alltid passar humaniora särskilt bra, samt att humanister måhända inte är nyttiga i ett snävt bokhållarperspektiv på utbildning. Men man utvecklar inte dessa iakttagelser vidare, och försöker inte göra någon fördjupad analys av vilka faktorer i det rådande samhällsklimatet som ligger till grund för den styvmoderliga behandlingen av humaniora. Därigenom blir artikeln bara en beskrivning av en serie symptom, när det som i själva verket behövs är en övergripande analys av själva sjukdomen och förslag till eventuella botemedel.

 

Den konsekventa utarmning av humanistisk kunskap och bildning som präglar hela det svenska utbildningssystemet, från grundskola till universitet, är enligt min mening en konsekvens av två övergripande tendenser:

 

För det första: Samhällsklimatet i dagens Sverige präglas i hög grad av krass ekonomism i kombination med ett utbrett kultur- och bildningsförakt. Jag har gjort ett försök att skissera några tänkbara orsaker till detta i en tidigare text. I ett sådant samhällsklimat är det fullt naturligt att humaniora prioriteras väldigt lågt. Humanistisk bildning är ju – precis som professorerna påpekade i sin artikel – sällan ”nyttig” ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Eller, tydligare uttryckt, det är svårt att bli rik på att analysera 1800-talslyrik eller att ha djupgående kunskaper om antikens Grekland. I ett samhälle där räknenissar dikterar villkoren betraktas givetvis kunskapsområden som inte direkt ger ekonomiskt mätbara vinster som mer eller mindre meningslösa.

 

För det andra: Det finns säkert många som anser att kvalificerad humanistisk utbildning och forskning måste få lov att finnas och kosta pengar, även om dess värden inte alltid är mätbara i ekonomiska termer. Men det räcker ju inte bara med att våra universitet kan erbjuda ett brett urval av högkvalitativa utbildningar i humanistiska ämnen. Alla dessa välutbildade humanister måste ju också kunna få jobb efter avslutade studier! Det är inte rimligt att massor av människor efter fleråriga universitetsstudier hamnar i permanent arbetslöshet och kanske aldrig får någon yrkesmässig användning för sina kunskaper. Här handlar problemet i hög grad om att svensk arbetsmarknad är extremt stelbent och oflexibel; ett fenomen jag försökt analysera här.

 

Jag är övertygad om att det är dessa två tendenser som ligger till grund för den utbildningspolitik som leder till ständiga försämringar av utbildning och forskning inom humaniora. Det är alltså dessa övergripande frågor som behöver diskuteras och åtgärdas. Att lägga fokus vid detaljfrågor kring t ex hur universitetsinstitutioner tilldelas ekonomiska anslag blir, sett ur detta perspektiv, bara en diskussion kring symptom medan själva sjukdomen förblir obehandlad.

 

 

 

LAS låser ute anställningsbara akademiker

with one comment

Jag har en bekant som är ekonom, vi kan kalla honom Martin. Under sin utbildning läste Martin ett år på ett amerikanskt universitet som utbytesstudent, och praktiserade då även på ett aktiemäklarföretag i New York. Martin berättar att man på detta företag ofta anställde personal med högre utbildning inom helt andra områden än ekonomi.

 

Det hände att man anställde folk som hade en universitetsexamen i till exempel konstvetenskap, lingvistik eller idéhistoria; ämnen som har väldigt liten anknytning till affärsvärlden eller till aktiehandel. Men man utgick från att dessa människor var tillräckligt begåvade och vana att inhämta information för att snabbt kunna lära sig jobbet. Och om det inte funkade kunde man ju alltid sparka dem igen.

 

Jag vet inte om Martins berättelse är representativ för amerikansk arbetsmarknad i stort, men låt oss anta att den är det. I så fall kan man säga att en universitetsexamen har två olika värden på den amerikanska arbetsmarknaden; man skulle kunna tala om ett specifikt och ett allmänt/generellt värde. Dels har en examen ett specifikt värde i form av de ämneskunskaper man inhämtat. Men – och det är det här som är poängen – en examen har också ett generellt värde. Den som skaffat sej en universitetsexamen anses förmodligen ha bevisat följande:

 

1. Att han/hon kan utföra kvalificerat intellektuellt arbete på ett självständigt, målmedvetet, disciplinerat och strukturerat sätt.

 

2. Att han/hon kan söka och tillgodogöra sej information på relativt hög intellektuell nivå.

 

3. Att han/hon kan resonera kritiskt och analytiskt.

 

4. Att han/hon kan sammanställa och presentera kvalificerad information på ett vettigt och strukturerat sätt.

 

Dessa förmågor har förstås ett stort värde oavsett inom vilken bransch man arbetar, och förmågorna kan givetvis appliceras på olika områden oavsett vilka ämnen man tagit sin examen i. Alltså kan t. ex. en litteraturvetare visa sej bli en utmärkt projektledare på en pr-byrå, medan en idéhistoriker kan göra sej oersättlig som inköpare på ett byggvaruföretag. Och om det skulle visa sig att det inte funkar; om den som tagit en examen i teoretisk filosofi inte fungerar i rollen som börsanalytiker eller om arkeologen inte klarar av arbetet som personalansvarig på fastighetsbolaget, ja, då får väl arbetsgivaren helt enkelt ge honom/henne kicken. Svårare än så ska det egentligen inte behöva vara.

 

Jag kommer att tänka på Martins berättelse när jag följer den aktuella debatten kring huruvida universiteten i högre grad ska utforma kurser utifrån vad arbetsmarknaden efterfrågar; att man i högre grad ska fokusera på den färdigutbildades ”anställningsbarhet”. Denna tankegång är tydligen central i det europeiska utbildningssamarbete som går under namnet ”Bolognaprocessen”.

 

I en debattartikel i Svenska Dagbladet 2008-04-21 (”Universitet ska inte förmedla jobb”) riktar en grupp kända namn inom den akademiska världen (bl. a. Ebba Witt-Brattström, Gunnar Broberg och Karin Johannisson) skarp kritik mot denna idé. De vill värna den europeiska idén om fria lärosäten, kritiskt tänkande och kunskapssökande och de ställer – om än mellan raderna – den i sammanhanget uppenbara frågan: Vad händer med humaniora om näringslivets och arbetsmarknadens önskemål i mycket högre grad ska styra universitetsutbildningarna?

 

Resonemanget bygger förstås på premissen att humanister antas ha svårt att få jobb. Näringslivet (och arbetsmarknaden överhuvudtaget) förmodas inte ha någon nytta av humanistisk bildning, eller som det formuleras i artikeln: Det är lätt att se vad en ”anställbar” läkare är. Men vad är en ­anställbar konstvetare, egyptolog eller ekonomhistoriker?

 

Det är här jag kommer att tänka på Martins beskrivning av hur akademiker med examina i ”smala” humanistiska ämnen kunde få jobb på aktiemäklarföretaget i New York. Tänk om vi hade haft ett liknande klimat på svensk arbetsmarknad. Tänk om det fanns svenska arbetsgivare som satte värde på olika slags kompetens och t. ex. vågade ge konstvetaren en chans att använda sin bildning och sin analytiska förmåga i en annan kontext. Om arbetsmarknaden sett ut så hade sannolikt en stor del av akademikerarbetslösheten försvunnit.

 

Men som alla arbetssökande vet är attityden hos svenska arbetsgivare den rakt motsatta. När svenska arbetsgivare söker personal innehåller platsannonserna i allmänhet högst specificerade krav på vilken utbildnings- och erfarenhetsbakgrund man vill se hos de sökande, och den som inte uppfyller kraven behöver inte bemöda sej att söka.

 

Varför är det så på den svenska arbetsmarknaden? När det så ofta talas om det positiva med mångfald på arbetsplatser, varför är svenska arbetsgivare så ovilliga att anställa personal med olika utbildnings- och erfarenhetsbakgrund? Inser inte svenska arbetsgivare att en personalstyrka där människor har olika utbildningsbakgrund med stor sannolikhet kommer att generera kreativitet och nytänkande; värden som de flesta organisationer idag säger sej eftersträva?

 

Svaret är förstås LAS, den förhatliga Lagen om anställningsskydd; det som Liza Marklund i ett av sina mera skarpsynta ögonblick kallat vår mest exkluderande lagstiftning. Medan man i länder som t. ex. USA eller Danmark har en flexibel och rörlig arbetsmarknad enligt principen ”easy to hire, easy to fire” präglas svensk arbetsmarknad av en stelbent, betongsossig 1970-talsmentalitet, i vilken en fast anställning förväntas innebära livslång trygghet. Resultatet blir förstås att ytterst få arbetsgivare vågar chansa då de anställer, eftersom de vet att det är så gott som omöjligt att bli av med personal som visar sej vara olämplig.

 

Måhända skulle egyptologen visa sej bli en utmärkt utredare på försäkringsbolaget, måhända skulle etnologen kunna bidra med massor av nyttiga idéer som enhetschef inom äldreomsorgen och måhända skulle lingvisten fungera perfekt som ”account manager” på datakonsultföretaget. Detta lär vi aldrig få veta så länge svensk arbetsmarknad fortsätter styras av en föråldrad lagstiftning med rötter i ett sedan länge försvunnet 70-tals-Sverige.