Vi-och-dem-argumentet håller inte!
Det finns inget de och vi. Det finns bara ett vi. Detta vi är odelbart. Annars är vi inte längre människor. Så allvarligt är valet, här och nu, och alltid.
Så löd de avslutande raderna i en insändare som publicerades i Kvällsposten häromdagen. Texten var en av tusentals som under de senaste veckorna behandlat Jimmie Åkessons beryktade debattartikel om islam som ett hot mot Sverige. Temat var förstås att Åkesson genom sin islamkritik försöker skapa ett ”vi-och-dem-tänkande”, enligt vilket ”vi” (infödda svenskar) ställs mot ”dem” (muslimska invandrare). Insändarskribenten använde sig av ett av standardinslagen i den arsenal av politiskt korrekta argument som brukar tas till för att hindra en kritisk debatt om invandringspolitiken. Visserligen var tonfallet något mera högtravande och känsloladdat än vad som är brukligt. Men argumentet var likväl det samma. Jimmie Åkesson hade skapat ett vi-och-dem-tänkande, och det får man absolut inte göra i politiskt korrekt svensk samhällsdebatt!
När politiskt korrekta tyckare anklagar Åkesson och andra debattörer som riktar kritik mot svensk invandrings- och integrationspolitik för att skapa ett vi-och-dem-tänkande gör de sig skyldiga till ett grovt tankefel. Alla som är någorlunda kapabla till logiskt tänkande och – åtminsone för ett ögonblick – kan ta av sig de rosafärgade pk-glasögonen och använda sitt sunda förnuft inser nämligen följande:
Praktiskt taget alla samhällsproblem går i någon mening att koppla till någon specifik grupp av människor. Om vi t. ex. vill diskutera alkoholmissbruk kan vi konstatera att detta problem är föga utbrett bland helnykterister och måttlighetsdrickare. Det tenderar däremot att vara vanligt bland storkonsumenter av alkohol, dvs. dem som vi i dagligt tal kallar alkoholister. En diskussion om alkoholmissbruk leder då till ett vi-och-dem-tänkande, där vi (nykterister och måttliga konsumenter) ställs i kontrast till dem (folk som dricker för mycket). Föjlaktligen går det inte att ha en öppen debatt om alkoholmissbruk, då en sådan debatt leder till ett vi-och-dem-tänkande.
Samma sak gäller om vi vill diskutera problemet med att en del höga chefer inom näringslivet tillskansar sig orimligt stora bonusar och ”fallskärmar”. En diskussion kring detta problem leder förstås till ett vi-och-dem-tänkande där vi (vanliga människor som inte får tjugo extra årslöner för att vi gjort vårt jobb) ställs mot dem (giriga näringslivstoppar i total avsaknad av moral). Alltså kan vi inte prata om detta problem heller. Och så vidare.
Konsekvensen av detta sätt att resonera är att en mängd viktiga samhällsfrågor blir omöjliga att debattera. Om man aldrig får peka ut någon kategori människor eftersom man då gör sig skyldig till vi-och-dem-tänkande innebär det att massor av samhällsproblem – från trafikolyckor till disciplinproblem i skolan till organiserad brottslighet – inte går att diskutera. Detta är, som alla tänkande människor inser, fullständigt absurt.
Om det finns samhällsproblem som direkt går att koppla till invandrade muslimer, så måste givetvis dessa problem kunna diskuteras öppet och ärligt, utan att diskussionen ska hindras av en skitnödigt politiskt korrekt rädsla för att skapa ett vi-och-dem-tänkande!
Sedan kanske Åkesson har fel i andra, mera övergripande delar av sitt resonemang. Måhända går det inte att belägga att vissa sociala problem eller integrationsproblem är knutna till just muslimer. Kanske har det sociala utanförskapet och den höga kriminaliteten inom vissa invandrargrupper ingenting med religionen att göra. Men det är i så fall en annan femma. Min poäng är att det i den pågående diskussionen om islam i Sverige inte är ett hållbart argument att anklaga meningsmotståndare för att skapa ett vi-och-dem-tänkande.
Pinsamt, Helsingborg!
De senaste dagarna har helvetet brutit löst i min hemstad. Den årliga Helsingborgsfestivalen har gått av stapeln. Det är en konventionell stadsfestival med coverband, öltält, mängder av krimskrams och skräpmat till groteska överpriser. Personligen skulle jag helst slippa eländet. Oavsett min åsikt kan man dock konstatera att festivalen är populär och välbesökt, och att arrangemanget sannolikt utgör en viktig del i kommunens marknadsföring och varumärkesbyggande. Man kan därför fråga sig varför Helsinborgs stad inte bemödat sig att anlita en skrivkunnig webbredaktör.
Helsingborgsfestivalen får nog anses vara ett väletablerat begrepp; evenemanget har i skiftande former existerat sedan början 1990-talet. Enligt kommunens webbsajt har tillställningen 500 000 besök årligen. Alltså kan man anta att festivalen spelar en viktig roll i marknadsföringen av Helsingborgs stad.
Givetvis har man på kommunens webbsajt lagt upp rejält med information om festivalen. Informationen är förhållandevis lättillgänglig och det krävs inte särskilt många musklick för att hitta det man söker. Ur informationssynpunkt tycks allt således vara frid och fröjd. Tills man börjar läsa texterna. De utgör nämligen en formlig orgie i stavfel, särskrivningar, usel meningsbyggnad och undermålig svenska i största allmänhet. Korrekturläsning har man förmodligen aldrig hört talas om. Så här kan det se ut:
Snart är det fest i dagarna 3 och som Sveriges bästa miljökommun finns miljöaktiviteter för alla åldrar. (Om aktiviteter på det s.k. Miljötorget.)
I Interreligiösa tältet kan du bland annat prova på arabisk handstil
Linedance är country & western dans som ursprungligen kommer från USA där man ställer upp sig på rader och i linjer efter varandra och utför samma stegkombinationer tillsammans som man har lärt sig på kurserna.
Capoeira är en afro-brasiliansk kampart som utövas med slughet och finess såväl som glädje och energi. (Om uppvisning av kampsporten capoeira.)
Riktigt kul (eller beklämmande, beroende på hur man ser det) blir det när man läser presentationerna av de artister som uppträder på festivalen. Inte nog med att den som producerat texterna inte kan skriva, det är också uppenbart att han/hon inte har någon som helst kunskap om musik. Förmodligen utgörs en del av texterna dessutom av dåliga översättningar av danska pressreleaser, vilket inte gör saken bättre. Några exempel:
Jazz Five är en av Danmarks yngsta och eftertraktade jazzorkestrar. /…/ Trots sin unga ålder spelar bandet en god blandning av jazz, swing och New Orleans funk med en stor portion energi och häftiga passager. Inspirationskällorna Louis Armstrong, Fats Domino, Louis Prim, Chuck Berry och Dizzy Gilliespie med flera ger bandets uppträdande en sprakande och underhållande scenshow.
Franck spelar modern jazz med en Scandinavisk inslag. (Om saxofonisten Tomas Franck.)
Maja Gullstrand var med i årets Melodifestival och just släppt ett nytt album `Här för mig själv´. En fullfjädrad artist med många strängar på sin lyra. /…/ Tillsammans med sina musiker, som detta år är i en lite mer intim tappning under festivalen, försöker skapa asiatiska klanger i jazzmys, nordiskt vemod och med sin väna röst och enkla textrader är det som om hon ger ljud åt den gamla stumfilmen…
Rytm, form, melodi och uttryck visade sig bli viktiga byggstenar i en i det närmaste genrelös musikbrygd. (Om jazzgruppen The Wörld.)
Christina Dahl, den begåvade danska saxofonisten, med sitt band Heartbeats gästspelar på festivalen och sprider ett grooviga sound fyllt av soul, funk och jazz. Har du en gång upplevt bandet live finns inga tvivel på att du får en minnerik show fylld av glädje och danslust.
Fenomenet kallas neoswing. Det låter ju inte så kul. Men om vi säger jitterbug, rockabilly, mamba och pang-på-svettjazz, så blir det genast roligare. Joe Spinaci & The Brookolino Orchestra har bara blivit mer eller mindre kultförklarade i Skåne.
Bandets musikstil är av det lite mer modernare stuket samt inriktning mot countryhållet. (Om gruppen Lindau.)
The Roosters, ett professionellt rock ´n roll band, levererar charmerande 60-tals klassiker, 70-tals rock och disco och lämnar besökaren med en garanterad oförglömlig upplevelse.
Bandet skiljer oss en del från andra coverband (Om lokala covergänget Soundhouse.)
The Decades är ett partyglatt coverband representerat av fem färgstarka medlemmar som härstammar från lika många årtionden.
Och så håller det på. Listan på exempel hade kunnat göras betydligt längre.
Det sägs att vi lever i informationsåldern. Vikten av väl fungerande kommunikation betonas ständigt, i en mängd olika i sammanhang. Såväl journalistyrket som informatörs-/kommunikatörsyrket har under de senaste decennierna professionaliserats alltmer. Numera krävs fleråriga akademiska utbildningar för praktiskt taget alla kvalificerade arbeten inom media- och informationsektorn. Vidare kan man anta att ett arrangemang av Helsingborgsfestivalens storlek kostar kommunen minst några miljoner kronor. Marknadskommunikationen för ett så pass stort projekt bör förstås hålla god, professionell kvalitet. Om man ser till dessa fakta är frågan uppenbar:
Varför har Helsingborgs stad inte lyckats hitta en webbredaktör som kan skriva, och som inser att man måste ha åtminstone basala kunskaper om de ämnen man skriver om?
Världens bästa låtar 24/5 2009
Om politik, samhällsdebatt, musik m.m. Så valde jag att kalla den här bloggen när jag startade den för snart ett och ett halvt år sedan. Med tiden har det blivit mycket politik och debatt och allt mindre musik. Besöksstatistiken visar dock att de texter som handlar om musik är bland de mest lästa.
Till min förvåning finns det tydligen folk som är intresserade av mina musiktips. Därför har jag bestämt mej för att börja lista lite favoritlåtar igen. Här följer därför en lista över världens bästa låtar i maj 2009. Det blir en resa som sträcker sej från U2:s arenarock, över 70-talsinfluerad retro-funk och Las Vegas-r&b, till morbida hillbillies och 80-talsavantgardism.
Nutid:
Chris Isaak: You don’t cry like I do (från Mr. Lucky, 2009)
I slutet av 80-talet var han stor kritikerfavorit, och i början av 90-talet fick han en jättehit med Wicked game. Sedan har hans stjärna dalat, åtminstone på den här sidan Atlanten. I USA tycks han fortfarande vara ett stort namn och har bl.a. haft en egen tv-show.
Om man inte räknar med en skiva med julsånger som släpptes 2004 är detta Isaaks första riktiga, studioinspelade platta på sju år. Men han låter precis som förr. Det är samma 60-talsdoftande, Roy Orbisonskt bitterljuva popballader, bitvis kryddade med lite country- och rockabilly-influenser. I rimliga doser funkar dock Chris Isaaks sentimentalitet fortfarande alldeles utmärkt.
U2: Moment of surrender (från No line on the horizon, 2009)
Det senaste alstret från Bono & co var ärligt talat en besvikelse. Soundet och arrangemangen låter klassisk U2, men man saknar melodierna. Det enda spåret som verkligen känns som en riktig, genomarbetad låt är denna suggestiva ballad. Men den är å andra sidan så bra att den skulle kunna platsa på en samling med bandets bästa låtar.
Janiva Magness: I’m glad you’re mine (från What love will do, 2008)
Det jag tidigare hört med denna sångerska är ganska traditionell blues. Snyggt och välgjort, men samtidigt lite trist och förutsägbart. På förra årets What love will do var dock låtmaterialet mera varierat och bluesrötterna uppblandade med tydliga soulinfluenser. Resultatet blev en enastående bra modern bluesplatta. I’m glad you’re mine är skivans höjdpunkt och låter som en uppdaterad version av något Al Green hade kunnat spela in under sina guldår i början av 70-talet.
The Qualitons: One man song (från samlings-CD:n Contemporary funk, 2009)
För några år sedan upptäckte jag Sugarman 3, Sharon Jones & The Dap Kings och de andra banden kring New York-bolaget Daptone Records. Sedan har det blivit tydligt att det finns en hel världsomspännande scen av artister som spelat sönder Keb Darges samlingar med obskyr 70-talsfunk och vill föra denna musiktradition vidare in i 2000-talet. Jag tänker på namn som Lefties Soul Connection, Baby Charles, Calypso King & The Soul Investigators och The New Mastersounds, för att bara nämna några.
På Contemporary funk har tyska Tramp Records samlat ett antal grupper i denna genre. De flesta håller hög klass, men min personliga favorit är The Qualitons, ett band som enligt sin MySpace-sida kommer från Budapest. Deras One man song låter som om Mulatu Astatqé fått göra soundtracket till en blaxploitation-rulle i mitten av 70-talet. Och i denna genre ska det omdömet ses som mycket positiv kritik.
Raul Malo: Ready for my lovin’ (från Lucky one, 2009)
Som soloartist fortsätter Mavericks-sångaren på sitt inslagna spår. Country blandas med pop/schlager av tidigt 60-talssnitt. Det är smörigt, sliskigt och bitvis med stark dansbandsvarning. Men på något sätt funkar det. Malos sång övertygar och såväl låtmaterial som arrangemang präglas av genuin stilkänsla. Ready for my lovin’, ett av skivans starkaste spår, är New Orleans-r&b som fått på sej smoking och hamnat på en nattklubbsscen i Las Vegas. Självaste Elvis kunde inte ha gjort det bättre.
Dåtid:
Dee Felice Trio: The crickets sing (från In heat, 1969)
Dee Felice Trio är troligen mest kända för sitt samarbete med James Brown. Tillsammans med The Godfather of Soul gjorde de bl.a. den ultimata versionen av Bobby Hebbs 60-talshit Sunny. På egen hand var trummisen Dee Felice, basisten Lee Tucker och pianisten Frank Vincent visserligen en kompetent jazztrio, men möjligen lite för begränsade som improvisatörer för att ha gjort något större avtryck i jazzhistorien.
Om improvisationerna ibland kändes lite stelbenta och förutsägbara kompenserades det dock med råge av svänget. Dessa tre musiker visste verkligen hur man skapar ett bra groove! Det bevisar de med all önskvärd tydlighet på denna lysande version av Marcos Valles bossa-klassiker Crickets sing for Anamaria, här kort och gott kallad The crickets sing. Den som kan sitta still till detta grymma sambasväng är sannolikt död.
Hadda Brooks: My song (1952, återutgiven på samlings-CD:n Jump back honey; The complete Okeh sessions)
Under sin storhetstid på 1940- och 50-talen pendlade sångerskan och pianisten Hadda Brooks mellan två vitt skilda stilar. Å ena sidan var hon en flyhänt boogiepianist med hits som Swingin’ the boogie och Boogie woogie blues. Å andra sidan var hon också mästerlig när det gällde att sjunga finstämda kärlekssånger; sådana låtar som på amerikanska brukar kallas ”torch songs”. De ballader hon gjorde allra bäst var sådana som hade en tydlig blueskänsla, och i den genren är My song ett paradexempel. Sexton år senare skulle Aretha Franklin göra en odödlig tolkning av denna låt. Hadda Brooks version är inte lika storslagen, men väl så bra.
Sonny Burgess & Dave Alvin: Old, old man (från Tennessee border, 1992)
Av de vita rockabillysångare som under 1950-talet spelade in för legendariska Sun Records i Memphis var Albert ”Sonny” Burgess troligen den som lät vildast, farligast och ”svartast”. Det är förstås ingen tillfällighet att bröderna Dave och Phil Alvin, centralfigurer i det fantastiska amerikanska rotrock-bandet The Blasters, valde att inkludera hans Sadie’s back in town på repertoaren. Det är också fullt logiskt att Dave Alvin hjälpte Burgess med denna comeback-platta 1992.
Sonny Burgess var 61 år när denna skiva spelades in, men lät fortfarande ung och hungrig. Lefty Frizzells Old, old man, en låt om en gammal gubbe som fortfarande festar och jagar unga tjejer, känns därför som ett perfekt låtval. Och med tanke på vilken energi Burgess fyller låten med känns det inte sannolikt att han behövde någon Viagra…
Sonny Burgess är fortfarande, efter mer än 50 år i branschen, aktiv som turnerande musiker. För bara ett par veckor sedan spelade han faktiskt på en countryfestival i Leksand med sitt band The Legendary Pacers. Imponerande!
Wayne Raney: Undertakin’ daddy (från samlings-CD:n That real hot boogie boy: The King anthology 1948 – 53)
En återkommande kliché i gamla country- och rockabilly-texter är att sångaren hävdar sin manlighet genom att sjunga att han är en ”daddy” av ett eller annat slag. Det finns en mängd 1940- och 50-talsinspelningar med titlar som I’m a do right daddy, Rockin’ daddy, Rattlesnake daddy och Red hot daddy. Här kombinerar sångaren och munspelaren Wayne Raney denna klyscha med referenser till död och begravningar. Resultatet blir något som snarast kan tolkas som en hyllning till nekrofili. Vad sägs om textrader som: I’m your undertakin’ daddy, when I dig it’s not for gold, I’m the one who will stick by you even after you’ve done grown cold?
Bra är inte rätt ord för att beskriva denna hillbilly-blues från 1952. Snarare är den så bisarr och märklig att man inte kan låta bli att fascineras. Detta är troligen det konstigaste jag hört sedan första gången jag lyssnade på Louvin Brothers Satan is real.
Brian Eno & David Byrne: Regiment (från My life in the bush of ghosts, 1981)
Genom hiphopen har samplingar blivit ett vedertaget inslag i modern populärmusik. Det är numera inget konstigt med att man kan klippa snuttar ur andras låtar och klistra ihop dem så att ny musik skapas. Men 1981 var detta, åtminstone inom popmusiken, något nytt och närmast avantgardistiskt. Konstigt nog känns Brian Enos och David Byrnes ljudcollage från tidigt 80-tal fräscht och spännande nästan 30 år senare. Mitt favoritspår är fortfarande denna låt där den libanesiska sångerskan Dunya Yusins ordlösa wailande lagts ovanpå ett suggestivt funkgroove.
En hjälte har gått ur tiden
Det borde förstås ha varit en stor rubrik på alla förstasidor. Istället hittade jag nyheten på en undanskymd plats i slutet av Kvällspostens usla nöjessektion. Lennart Persson, Sveriges i särklass bäste musikskribent, gick bort i måndags, bara 58 år gammal.
Jag är lite för ung för att minnas när Lennart Persson på 70-talet skapade sej ett namn som redaktör för fanzinet Larm. Men jag minns mycket väl när jag upptäckte hans texter i tidningen Schlager i början av 80-talet. Jag tror det var då han började utveckla ett stilgrepp som delvis kom att bli hans signum; nämligen att utifrån en enskild låt berätta en historia om en artists livsöde.
Låtarna Lennart skrev om var i allmänhet ytterst obskyra. Det krävdes mycket letande på skivmässor, loppisar och begagnat-butiker för att hitta de bortglömda pärlor han grävt fram. Detta var ju före Internet-eran, och det behövdes mer än en Google-sökning och några musklick för att få tag på en platta. Men när Lennart Persson skrivit om en skiva eller en artist var sökandet alltid värt besväret.
Lennart hade en förmåga att skriva om musik med sådan glöd och passion att de sånger och artister han skrev om fick snudd på mytiska kvaliteter. Dessutom verkar han ha haft ett närmast encyklopediskt kunnande om populärmusik i allmänhet, och om amerikansk rotmusik i synnerhet. I mina gömmor finns fortfarande gamla listor över låtar och skivor jag MÅSTE få tag på, och flertalet av titlarna kommer från texter av Lennart Persson.
Trots att jag själv varit verksam som frilansande musikskribent och lokal musiker i ungefär samma region som Lennart hade jag tyvärr aldrig någon personlig kontakt med honom. Och nu är han borta. Men hans texter kommer att leva vidare som exempel på musikjournalistik när den är som allra, allra bäst.
Tack, Lennart Persson, för dina lysande texter och för all den fantastiska lyssning du inspirerat till!
Nu ska jag bege mej till bokhandeln och försöka få tag på Sånger om sex, Gud och ond bråd död, Lennart Perssons sista bok, som gavs ut förra året. Om ni inte redan har den, så borde ni som läser detta göra detsamma.
Länkar:
DN, Smålandsposten, Kvällsposten, Resumé, Expressen (Jan Gradvall), Kulturnytt, Sonic, SDS 1, SDS 2, SDS 3, SvD (Andres Lokko)
Arbetsmarknadsminister med kluven tunga
Moderaternas argument för att bibehålla den föråldrade och starkt exkluderande arbetsrättslagstiftningen framstår som allt mindre trovärdiga. Det är uppenbart att oviljan att reformera LAS beror på populism och rädsla att förlora väljare, inte på seriösa bedömningar av vad som är mest gynnsamt för svensk ekonomi och arbetsmarknad. Nu visar det sej att Globaliseringsrådets kansli i sin slutrapport rekommenderar en reformering av LAS. Hur länge kan Littorin fortsätta hyckla?
Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om hur arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin försvarar LAS med argumentet att vi utan rådande arbetsrättslagstifting skulle få en konfliktfylld arbetsmarknad, vilket skulle vara potentiellt skadligt för svensk industri. Littorins argument känns dock föga trovärdigt, med tanke på att både Svenskt Näringsliv och Företagarna vill se en uppluckring eller ett avskaffande av LAS.
Globaliseringsrådet är ett slags tankesmedja som skapats av regeringen för att ”komma med idéer och förslag om hur Sverige kan stå starkare i globaliseringens tid”. Idag presenterade Globaliseringsrådets kansli sin slutrapport med titeln Utvecklingskraft och omställningsförmåga. En globaliserad svensk ekonomi. Ett av de förslag som framförs i rapporten är… ja, just det: en reformering av LAS. Bland Globaliseringsrådets 22 ledamöter ingår två ledande moderatpolitiker; utrikesminister Carl Bildt och – surprise! – arbetsmarknadsminister Littorin.
Visserligen sägs det uttryckligen på regeringskansliets webbsajt att Globaliseringsrådets åsikter inte nödvändigtvis behöver vara regeringens åsikter. Rådets rapporter ska snarast ses som ”policyrekommendationer” eller ”kunskapsunderlag”. Men det urholkar förstås ändå Littorins och regeringens trovärdighet när man envist fortsätter försvara en viss lagstiftning, samtidigt som en organisation man själv skapat och är delaktig i rekommenderar en reformering av samma lagstiftning. Som sagt, hur länge kan Littorin fortsätta hyckla?
Sund anständighet eller fegt hyckleri?
Vi behöver mer – inte mindre – politisk korrekthet! Det hävdar den socialdemokratiske f.d. utbildningsministern Bengt Göransson. Han ger en förenklad och starkt vinklad bild av vad politisk korrekthet innebär, men hans text väcker ändå intressanta frågor. Ska politisk korrekthet ses som en sund anständighet och känsla för vad som är passande? Eller är den bara ett uttryck för fegt, konformistiskt hyckleri?
I en krönika i Helsingborgs Dagblad 2009-05-13 resonerar Bengt Göransson kring begreppet politisk korrekthet. Han menar att han kommit att ompröva detta begrepp. Politisk korrekthet är enligt Göransson något som behövs för att hålla det offentliga samtalet på en anständig nivå. Han skriver:
Jag tror att vi behöver mer, inte mindre av politisk korrekthet i samhället. Bara genom att värdesätta den kan vi hindra grov rasism, förakt för oliktänkande och kränkning av medmänniskor att exponeras offentligt. Den som vet att hålla inne med den sortens åsikter och beteenden, som känner ett moraliskt tryck eller som lärt sig att skämmas för grovheter förtjänar respekt. /…/ Yttrandefriheten får aldrig innebära en rätt för var och en att ge efter för varje sin fördom, och man är inte heller skyldig att framföra alla sina oöverlagda tankar.
Inte oväntat använder sej Bengt Göransson sedan av Sverigedemokraterna som exempel för att illustrera vilka ”grovheter” som kan släppas fram när det brister i politisk korrekthet. Bl.a. berättar han om hur den dåvarande moderate riksdagsmannen Sten Andersson (numera sverigedemokrat) implicit försvarade apartheidsystemet i Sydafrika i en riksdagsdebatt 1987.
Hur ska vi då se på politisk korrekthet? Har den gamle ministern rätt när han väljer att se politisk korrekthet som ett slags anständighet som behövs för att inte den politiska debatten ska spåra ur i fördomar, förakt och kränkningar?
Invandringsdebatten är ett utmärkt exempel att granska, eftersom det troligen är den samhällsfråga som i Sverige omgärdas av mest politisk korrekthet.
På invandringskritiska bloggar och nätforum är ”politiskt korrekt” det absolut värsta man kan vara. I dessa forum talar skribenterna föraktfullt om ”pk-maffian”, ”pk-eliten” eller ”pk-iterna”, och avser då de flesta etablerade politiker, debattörer och journalister. Man menar att dessa medvetet försöker dölja invandringens negativa konsekvenser i form av kriminalitet och sociala problem. T.ex. refererar man ofta till BRÅ:s undersökningar för att påvisa invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.
Problemet med de diskussioner som förs på dessa forum är emellertid att de tenderar att urarta i just den sortens ”grovheter” som Bengt Göransson vänder sej mot. Sakliga, faktabaserade texter om t.ex. brottslighet bland invandrare genererar ofta grovt generaliserande, fördomsfulla och – ibland – öppet rasistiska kommentarer.
Om man å andra sidan ser på innehållet i ”gammelmedia” är tendensen den rakt motsatta. Där riskerar man aldrig att gå över gränsen och förfalla till ”grovheter”, eftersom man nogsamt ser till att undvika debatter eller nyhetsrapportering som i klartext behandlar invandrares brottslighet eller andra känsliga frågor som hör samman med invandring och flyktingmottagning. Sådant material skulle ju kunna fungera som argument för ”främlingsfientliga krafter” och då skulle man ju kunna anklagas för att ”fiska i grumliga vatten”. Så istället håller man käften.
Bägge dessa ytterligheter; nätforumens fördomsfulla plumpheter och de etablerade mediernas fega strutsbeteende, är förstås lika korkade och kontraproduktiva. Det måste givetvis vara möjligt för någorlunda vettiga, tänkande människor att diskutera känsliga frågor på en civiliserad nivå, utan att förfalla till fördomar, generaliseringar, hat och förakt. För visst kan man väl vara anständig och civiliserad utan att för den skull vara feg och hycklande?
Låt oss bara jobba ifred!
För ett par dagar sedan tog jag upp händelsen med den universitetsanställde som anklagats för ”kränkande särbehandling på grund av kön”. Orsaken till anklagelserna var att han inte visat tillbörlig uppmärksamhet under en föreläsning om sexuella trakasserier. Den alltid vassa Sanna Rayman tar upp samma händelse i en artikel i dagens Svenska Dagbladet, men väljer att se den ur en annan vinkel.
De flesta som kommenterat historien (inklusive undertecknad) har sett den som ännu ett uttryck för extremfeminism och genustokerier. Sanna Rayman gör en annan tolkning. Hon ser den anklagade mannens beteende som en rimlig reaktion på att han tvingas genomlida meningslösa kurser som inte har ett dugg med hans egentliga arbete att göra.
Den alldeles lysande slutklämmen på Raymans artikel fick mej att skratta högt:
Nu tänker jag våga mig på att föra en grupptalan. Gruppen jag menar är alla vi som inte vill jämföras med bojar. Vi som vill slippa att utbildas om härskartekniker. Vi som avskyr att gruppcoachas om värdegrunder. Vi som ogillar att medvetandegöras om genusstrukturer i kontorslandskapen. Vi som hatar att teambuildas av fan och hans queera moster. Kort sagt, jag talar nu för alla de som gillar att…eh…jobba på jobbet. Det enda vi ber om är att ni i den andra gruppen ska lämna oss i fred. Låt oss bara jobba. Snälla?
You go girl!
Förlegad arbetsrätt ger sämre service?
Om din prestation på jobbet inte leder till vare sej positiva eller negativa konsekvenser, hur agerar du då på arbetet? Är inte risken påfallande stor att de flesta nöjer sej med att göra precis så mycket som krävs och inte ett dugg mer? En aktuell undersökning om servicepersonal kan kopplas till den förlegade svenska arbetsrätten.
En bekant till mej som bott mycket utomlands, huvudsakligen i USA och Italien, fick frågan vilken kulturell skillnad som slog henne tydligast när hon kom hem till Sverige. Hennes spontana svar blev:
– Den service man får när man till exempel handlar i en butik eller äter på restaurang. Servicen i Sverige är katastrofalt dålig jämfört med vad jag är van vid från USA och Italien!
Hennes uppfattning bekräftas i viss mån av en aktuell undersökning gjord av företaget Better Bussiness World Wide. I ”The smiling report” har man bl.a. undersökt hur ofta butikspersonal i olika länder bemöter kunder med ett leende och en hälsning. Sverige hamnade på 24:e plats av de 66 länder som ingick i undersökningen.
Det kan förstås tyckas banalt att göra statistiska undersökningar om hur ofta butikspersonal ler och hälsar. Men man kan anta att leenden och hälsningar är indikatorer som avspeglar servicementaliteten som helhet. Den personal som ler och hälsar är förmodligen generellt sett mera serviceinriktad än den personal som inte gör det.
Varför hamnar då Sverige förhållandevis långt ner på listan? Personligen tror jag att den hårt reglerade svenska arbetsmarknaden är en starkt bidragande orsak. Den som i Sverige arbetar inom ett lågkvalificerat serviceyrke utan större möjligheter till karriärsutveckling och avancemang, t.ex. ett butiksbiträde, har inga drivkrafter att förbättra sin arbetsprestation, bortsett från en eventuell personlig känsla av yrkesstolthet. Jag kan tänka mej att en hel del butiksanställda resonerar ungefär så här:
Om jag anstränger mej extra mycket och är artig, trevlig och serviceminded mot kunder så tjänar jag inget extra på det. Jag får inte mer betalt och jag har heller inga möjligheter att avancera och bli t.ex. butikschef, eftersom arbetsgivaren då kräver en högre utbildning som jag saknar. Om jag å andra sidan bara gör precis så mycket som jag behöver och aldrig anstränger mej att vara trevlig eller ge kunderna mer service än det nödvändigaste, så får jag inga negativa konsekvenser av det. Jag är ju fast anställd och så länge jag inte grovt missköter arbetet är jag skyddad av LAS och kan inte få sparken.
Här har vi alltså – enligt min tolkning – ytterligare ett exempel på hur den förlegade och otidsenliga arbetsrättslagstiftningen och den totala avsaknaden av rörlighet på arbetsmarknaden leder till negativa konsekvenser för svenskt näringsliv, och därmed för det svenska samhället som helhet.
Genusvansinnet når nya höjder
De mest rabiata tokfeministerna tycks tack och lov inte få så mycket medieutrymme för närvarande. Ibland händer det till och med att man kan läsa en hel debatt- eller kultursida i någon av de större dagstidningarna utan att stöta på begreppen ”könsmaktordning” och ”patriarkal struktur”. Men tro inte att de har gett upp för det.
Gudrun och Tiina och deras gelikar håller förstås fortfarande på och letar orättvisor, och kan med sina ytterst elastiska teorier tolka in kvinnoförtryck och manlig överordning i precis vilket sammanhang som helst. I synnerhet verkar genusvansinnet ha fritt spelrum i vissa akademiska miljöer.
Matematikern Tanja Bergkvist är en av dem som lyckats kritisera tokfeminismen och genustänkandets mest extrema avarter. Förmodligen kommer hon undan med detta för att hon är kvinna. Detta enligt samma pk-princip som innebär att endast muslimer kan kritisera islam utan att bli anklagade för islamofobi, eller att endast invandrare kan kritisera invandringspolitiken utan brännmärkas som främlingsfientliga.
Via Johan Ingerös blogg hittade jag denna utmärkta text som Tanja Bergkvist lagt upp på sin blogg för ett par dagar sedan. Texten förtjänar att läsas i sin helhet, men den kan kort sammanfattas ungefär så här:
En manlig anställd vid ett svenskt universitet har fått officiell kritik av rektorn för att ha utsatt en kvinna för ”kränkande särbehandling på grund av kön”. Kvinnan i fråga var i egenskap av ”jämställdhetsexpert” på mannens arbetsplats för att hålla ett föredrag om sexuella trakasserier. Den kränkande särbehandlingen bestod i att mannen under föredraget varit ouppmärksam och tittat i sina papper istället för på föreläsarens OH-bilder. Dessutom hade någon hört honom kommentera jämställdhetsexpertens klädsel i korridoren i samband med föreläsningen.
Detta ses alltså som en kränkning av sådan dignitet att mannen får emotta en officiell reprimand från organisationens högste chef…
Man kan förstås skratta åt sådana här historier och krasst konstatera att vi lever i ett land där den politiska korrektheten i vissa frågor (läs: feminism och invandringspolitik) nått en sådan nivå att vissa grupper av människor totalt förlorar verklighetskontakten.
Men skrattet fastnar i halsen när man betänker att det faktiskt finns ett verkligt kvinnoförtryck. Enligt BRÅ ökade den anmälda misshandeln mot kvinnor med 34 procent under perioden 1998 – 2007. Under samma tid ökade antalet anmälda sexualbrott med c:a 50%. Vi vet också att det inom vissa invandrargrupper finns ett utbrett hederstänkande som leder till att unga flickor hindras från att leva fria, självständiga liv och i värsta fall misshandlas eller mördas för att skydda familjens ”heder”.
Detta är högst reella samhällsproblem. Varför ägnar inte jämställdhetsexperterna sin tid och kraft åt dessa frågor istället för åt trams?
Rolf Hansson - om politik, samhällsdebatt, musik m.m. 